Drumsö
Från början inbegrep herrgården Heikkas och Bertas familjegods i Drumsö by, vilka Gert Skytte förlänades 1624 och Helsingfors stad förlänades 1650. På 1700-talet byttes ägarna ofta. Av de senare ägarna bör överingenjör Claes Gyldén på lantmäterikontoret, köpman Ivan Wavulin och kommerseråd Julius Tallberg nämnas. Helsingfors stad köpte herrgården 1978 och öppnade ett vårdhem för äldre med minnessjukdomar. Det verkade i byggnaden fram till 2012.
Den två våningar höga och ljusgult rappade byggnaden i empirstil stod färdig 1837, men vem som ritat huset är inte känt. Huvudbyggnaden renoverades på 1920-talet och då fick fasaden en balkong som bärs upp av doriska pelare. Framför byggnaden planterades en formträdgård som planerades av trädgårdsarkitekt Bengt Schalin. Bredvid huvudbyggnaden i tegel ligger den gamla huvudbyggnaden i trä från 1791. Ursprungligen var det här huset, som kallas Röda villan, byggt som en parstuga. Nu för tiden är det ett kafé och en möteslokal för stadsdelsföreningen. Herrgårdsområdet utgör en kulturhistoriskt sett värdefull helhet, och det är skyddat med en detaljplan.
Mejlans
Herrgårdens historia går tillbaka till 1400-talet. År 1626 förlänade den svenska kungen markerna till ryttmästare Gert Skytte. Köpman och skeppsredare Thomas Mattheiszen den yngre köpte herrgården 1775. Stommen på den nuvarande huvudbyggnaden är troligtvis från hans tid. Herrgårdens huvudbyggnad är byggd av timmer och består av en våning. Den byggdes i början av 1800-talet, då herrgården blev sommarbostad för generalguvernören. Fabian Steinheil bodde på herrgården tillsammans med sin dotter på 1820-talet.
Tjugo år senare utgjorde herrgården sommarbostad åt Vladimir och Emilie Musin-Pusjkin och grevinnan höll oförglömliga fester i herrgårdens trädgård. Efter dem ägde Aleksandr Kusjelev-Bezborodko herrgården och lät bygga en festflygel i två våningar till herrgården och en kaj. Den sista privata ägaren av herrgården var kapten Leonard Jägerskiöld under perioden 1865–1871. Han förbättrade herrgårdens ekonomi genom att hyra ut tre villor på området: Villa Toivola, Villa Bergvik och norra delen av Villa Rajasaari. Helsingfors stad fortsatte att hyra ut tomterna efter att staden köpt herrgården 1871. Huvudbyggnaden användes länge som kafé och festflygeln som konserveringsanläggning för stadens konstmuseum. Herrgårdens lusthus ligger numera inom Ekuddens staket.
Munksnäs
Munksnäs gård utgjordes av marker som förlänats på 1600-talet. Den gjordes till ett säterirusthåll 1683. Innehavarna av herrgården byttes ofta, och till följd av oroligheterna under stora ofreden förstördes herrgården. Sjökapten Thomas Mattheiszen köpte Munksnäs gård av kronan 1744. Den handlingskraftiga familjen Mattheiszen gjorde Munksnäs till ett blomstrande företag. Herrgården ägde en såg, en kvarn, ett tegelbruk, en järngruva, ett brännvinsbränneri och en krog. År 1815 lät Thomas sonson, affärsman Gustaf Mattheiszen, bygga en stenherrgård i empirstil och en stor stenladugård där den gamla huvudbyggnaden i trä hade stått.
År 1837 köpte generalmajor Anders Ramsay herrgården. Huvudbyggnaden fick tilläggsflyglar och omgivningen en engelsk park. Generationerna därpå tillbringade bara somrarna på herrgården. Ab M. G. Stenius köpte herrgårdens marker 1910 och började planera det nya bostadsområdet under ledning av arkitekt Eliel Saarinen. Även om Saarinens plan inte genomfördes som sådan, så växte så småningom en ny stadsdel upp kring herrgården. Kone Oy köpte herrgården för att använda som huvudkontor 1967. Kvar av den stora herrgårdsparken finns bara gräsmattan med sina träd framför byggnaden och ekallén som går västerut från herrgården. Av de andra byggnaderna har det nygotiska tornet som använts som spannmålsmagasin bevarats, vilket började användas som bostad 1932.
Tali
Herrgården utgjordes av marker som förlänats på 1600-talet. Av de senare ägarna bör köpman Carl Matthieszen, krigskamrer Gabriel Nyberg, löjtnant Evert Rotkirch, amiral Johan von Schantz och verkliga statsrådet Axel Ramsay nämnas. Herrgården övergick i stadens ägo 1930.
Krigskamrer Gabriel Nyberg lät bygga den nuvarande gustavianska huvudbyggnaden och landskapsparken 1830. Förutom huvudbyggnaden finns ett inspektorshus, ett spannmålsmagasin och flera ekonomibyggnader på området. På 1930-talet byggdes den första golfplanen i Finland på herrgårdens marker. Greenerna är äldre än förorterna Munkshöjden, Smedjebacka och Lillhoplax som rests i dess utkanter. Kvar av herrgårdens landskapspark finns bland annat en stenbro och gamla lövträd, däribland den grövsta eken i Helsingfors.
Malmgård
Den första innehavaren av herrgården var amiral Bengt Juusten under perioden 1579–1602. Därefter fungerade herrgården under lång tid som boställe, alltså en tjänstebostad för soldater. Under autonoma tiden blev herrgården statens arrendeställe. Den första hyresgästen på gården var kommissionär Mårten Liljander, därefter överstelöjtnant Karl Vilhelm Reuterskiöld och slutligen inspektör Paul Fernborg.
På 1930-talet hyrdes Malmgård ut till avdelningen för fångvårdsärenden vid justitieministeriet. Gården blev en fångkoloni och en mönstergård för forskning och undervisning. Under följande årtionde överläts herrgården till agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. Av universitetets gårdar koncentrerade sig Vik på husdjurs- och växtodlingsforskning och Malmgård på forskning inom lantbruk och teknisk-ekonomisk forskning.
Universitetet planerade att göra Malmgård till ett center för undervisning inom matematik-naturvetenskap, men Helsingfors stad behövde Malmgårds åkrar till bostadsbyggande. Universitetet ändrade sina planer och på 1980-talet byggdes en ny förort på det gamla boställets åkrar. Förorten fick ärva den gamla herrgårdens namn. När planläggningen framskred övertog staden marken från staten. Kvar på gårdsområdet finns en matsals- och bostadsbyggnad från 1940-talet, en äppelträdgård och huvudbyggnaden som byggdes på 1800-talet och övergick i privat ägo 1997.
Domarby
Första gången Domarby nämns är i ett dokument från 1417. Som namn på en herrgård förekommer det i mitten av 1700-talet, då herrgården ägdes av major Magnus Brunow. Krigskamrer Johannes Weckström som tjänstgjort på Sveaborg lät bygga huvudbyggnaden och fyra sidobyggnader under perioden 1790–1792, de första stenbyggnaderna i Helsinge socken. Då planterades även trädgården. Weckströms arvingar ägde herrgården fram till 1835.
Köpman Jakob Kavaleff köpte Domarby 1845 och herrgården stannade i släkten Kavaleff fram till 1917, då den övergick i Helsingfors stads ägo. Då utgjorde marken 770 hektar, varav 350 hektar utgjordes av brukad åkermark. De anställda och deras familjer var totalt 170 personer. Köpebrevet berättigade släkten att bo i huvudbyggnaden på Domarby fram till 1950-talet. Lantbruksråd Jakob Kavaleff grundade en testträdgård och en plantskola på sina marker i början av 1900-talet. Herrgårdens huvudbyggnad restaurerades i början av 1960-talet. Utseendet och färgen återställdes till hur byggnaden sett ut i slutet av 1700-talet. Huvudbyggnaden användes som utställningslokal för Helsingfors stadsmuseum fram till 2013. Nu för tiden innehåller byggnaderna på herrgårdsområdet en restaurang, en konstskola och ett par företag. I det före detta stallet och fähuset finns ridskolor. Helsingfors stad sköter och brukar fortfarande herrgårdens marker. De omgivande åkrarna utgör en landskapsmässigt och kulturhistoriskt sett värdefull helhet.
Nackböle
Nackböle gård ligger vid historiska Kungseksvägen och i närheten av Vanda å. Herrgården grundades på 1500-talet och slogs ihop med Tomtbacka gård på 1600-talet. Den nuvarande huvudbyggnaden och spannmålsmagasinet byggdes i slutet på 1800-talet. Runt huvudbyggnaden ligger en liten trädgård där sällsynta arter blommar. Bredvid den ligger Nackböle arboretum, det vill säga en plantering av träd och buskar, som grundades av Jacob Kavaleff. Herrgården ägs av Helsingfors stad och huvudbyggnaden används privat.
Tomtbacka
Tomtbacka frälsehemman grundades vid Vanda å 1563. Drygt hundra år senare blev herrgården ett säterirusthåll. Lantbruksråd Jakob Kavaleff var den sista privata ägaren av herrgården. Staden köpte gården 1934. Herrgårdens två våningar höga huvudbyggnad, som stod klar 1811, brann på 1950-talet. Endast stenfoten har bevarats till våra dagar. Framför den finns en förvildad formträdgård. Största delen av herrgårdens ekonomi- och bostadsbyggnader är från 1800-talet. Tomtbacka används av lantbruksavdelningen vid fastighetsverket, åkrarna brukas och ladugården används som husdjursgård.
Bocksbacka, Boxbacka
Herrgården fick säterifrihet 1435 och är en av de äldsta frälsehemmanen i nejden. Herrgårdens namn ”Bocksbacka” kommer från släkten Bock som ägde gården från början av 1600-talet fram till 1700-talet. Efter släkten Bock var det täta ägarbyten tills Bocksbacka blev en sidogård till Åggelby gård på 1790-talet. Konstantin Bergström köpte herrgården 1875 och planterade en park runt huset. Gården har förvaltats av Helsingfors stad sedan 1917. Herrgårdens huvudbyggnad är från början av 1800-talet och boningshuset på motsatta sidan från mitten av 1800-talet. Herrgårdens ekonomibyggnader låg på den norra sidan av gården, där de nuvarande flervåningshusen ligger.
Gumtäckt, Gumtäkt
Gumtäkt har sina rötter i en medeltida bondstuga. Olof Lydikesson fick frälserätt till gården 1481. Efter honom var det täta ägarbyten, och ibland gick gården från hand till hand i form av pant i skuld. Herrgården var ett bra investeringsobjekt, eftersom markerna och fiskevattnen var bra och Helsingfors låg nära. Prost Johannes Forsskål var husbonde på gården på 1730-talet. Hans son Peter Forsskål blev en av Finlands främsta botanister. Medan köpman Johan Sederholm ägde herrgården i slutet av 1700-talet fanns där ett brännvinsbränneri och en krog.
Friherre Johan von Bonsdorff köpte herrgården 1840 och gjorde den till en första klassens lantgård. Han förädlade finsk lantrasboskap med goda resultat och ordnade en lantbruksvisning på gården 1858. Där den gamla träbyggnaden stod restes på 1840-talet en stenbyggnad i empirstil. På 1800-talet var Gumtäkt en av de största herrgårdarna i Helsingfors. Studenter samlades på herrgårdens marker för att fira Floradagen. Friherre Herman Standertskiöld-Nordenstam köpte Gumtäkt 1885 och började hyra ut bostadstomter. Så uppstod förorterna Hermanstad och Majstad och en del av Vallgård. Gumtäkt blev en del av Helsingfors 1906. Åren 1905–1960 hyrdes herrgården av medicinalstyrelsen och byggnaderna användes som sjukhus för könssjukdomar. Nu för tiden används herrgården av fakulteter på Helsingfors universitet och intill gården finns en botanisk trädgård som är öppen för alla.
Viks ladugård
Viks ladugård grundades för att sköta stadens marker 1555 och det blev ett ekonomiskt centrum i området. Ladugården förlänades till Gert Skytte 1629 och till kronan 1655. Under sina glansdagar på 1600- och 1700-talet utgjorde den bostad åt landshövdingen i Nyland och Tavastehus län. I slutet av 1700-talet blev Vik boställe för militärens överbefälhavare. Överbefälhavare Wilhelm Mauritz Klingspor lät bygga en ny huvudbyggnad i slutet av 1700-talet, men den brann ner 1830. År 1832 lät landshövding Gustaf Magnus Armfelt bygga den nuvarande huvudbyggnaden i empirstil, som ursprungligen bara var tänkt som sommarbostad. Till gården hör också flera ekonomi- och bostadsbyggnader. Helsingfors stad hyrde gården 1917. Ladugårdsgården överläts till Helsingfors universitet 1931 för undervisning och tester. Byggnaden fick sitt nuvarande utseende 1932. Huvudbyggnaden och gården är ett kulturhistoriskt sett värdefullt skyddsobjekt.
Brändö
Gården är känd som ett frälsehemman från 1500-talet och 1619 blev den ett säterirusthåll. Herrgården har haft många ryktbara ägare, som exempelvis frälseman Erik Filpusson, borgmästare Abraham Wetter, fältmarskalk Augustin Ehrensvärd, överste Jakob Gerdes, överste Lars Johan Jägerhorn och friherre och bankdirektör Johan Cronstedt. Huvudbyggnaden, som Augustin Ehrensvärd lät bygga, var ursprungligen en rödmålad timmerbyggnad i två våningar. År 1753 grundade han ett barnhem för frimurarna på herrgårdens marker, vilket lär vara det första i sitt slag i vårt land. I början av 1800-talet lät Lars Johan Jägerhorn bygga ut huvudbyggnaderna på båda sidorna och lät rappa och måla den med kalkfärg i nyklassisk stil.
Den gamla rumsindelningen i herrgården har bevarats relativt väl. Festsalarna på övre våningen syns på fasaden tack vare sina höga fönster. Också inspektorshuset från 1800-talet på området har bevarats, tillsammans med tobakshuset som används av en koloniträdgårdsförening. Friherre Johan Cronstedt köpte Brändö 1875. Han använde herrgården som en plats att tillbringa somrarna på och anlände till kvällsmålet med ångbåt. Efter friherrens död erbjöd änkan Stuguön (Brändö) till staden, som dock inte såg ett behov av den. Ön såldes till ett bolag som grundade Brändö Villastad. Nu är herrgården, som har ägts av Helsingfors stad sedan 1927, till salu.
Hertonäs
Sedan medeltiden tillhörde Hertonäs by släkten Jägerhorn, men i början av 1700-talet överfördes släktens gårdar i tullinspektör Petter Wetters ägo. Under andra hälften av 1700-talet var greve och fältmarskalk Augustin Ehrensvärd, kommerseråd Johan Sederholm och hans svärson och major Johan Olander, husbonde på Hertonäs gård. År 1756 grundades Finlands första fajansfabrik på herrgårdens marker. Viceamiral Carl Olof Cronstedt ägde herrgården 1793–1799 och 1813–1820. På 1880-talet blev Johan Bergbom ägare av herrgården, och han började modernisera gården. De röda sköt lantbruksråd Bergbom på hans herrgård i november 1917.
På 1700-talet fungerade ett rödmyllat timmerhus i två våningar som huvudbyggnad på gården. Den nuvarande huvudbyggnaden var ursprungligen en brännugnsbyggnad för fajansfabriken. Husets ändringsritningar gjordes av arkitekt Pehr Granstedt 1815. Huset gjordes en våning högre och fick ett lågt sadeltak. Båda sidorna om fasaden fick massiva pelare. Byggnadens fasad ändrades ännu mer på 1880-talet. Vid huvudbyggnadens södra del finns en formträdgård i fransk stil och vid den östra delen en landskapspark i engelsk stil. Lusthusen, som stod klara i parken 1820, är Carl Ludvig Engels hantverk. Sedan 1919 har herrgården ägts av föreningen Svenska Odlingens Vänner. I huvudbyggnaden finns ett museum och i inspektorshuset en restaurang. På området finns också bondstugan Knusbacka som flyttades från Sibbo på 1920-talet.
Turholm
Turholm frälsehemman blev kronans tjänstebostad 1683. Innehavarna av bostället byttes jämt och ständigt, och på gården fanns ingen egentlig huvudbyggnad förrän på 1790-talet. Under autonoma tiden bevarades gården som arrendeställe. På 1820-talet arrenderades den av överste Petter Wilhelm Schwenzon, som tillsammans med sin fru deltog flitigt i Helsingfors societetsliv. På Turholm hölls sommarfester där det bjöds på pannkaka med jordgubbar till tonerna av bataljonens orkester. Kommerseråd Henrik Borgström arrenderade gården 1838 som sommarställe och utvidgade huvudbyggnaden flera gånger. Herrgårdsparken byggdes i engelsk stil med gångar och havsutsikt. På området fanns också en köksträdgård, ett växthus, lusthus, ett par badsumpar och en kägelbana. Turholm donerades till staden 1906. Huvudbyggnaden brann ner 1958, men på herrgårdens marker finns fortfarande Aino Acktés villa och familjen Deckers villa, som Henrik Borgström lät bygga 1877, ursprungligen till sina döttrar.
Degerö
August Svanströms släkt ägde herrgården på 1600-talet och gården åtnjöt säterifrihet sedan 1675. På 1700-talet tillhörde herrgården friherre Otto Armfelt, överstelöjtnant Otto Taube och Carl Armfelt. Under änkefru Catarina Armfelts tid 1798 delades det skuldbelagda frälsesäteriet i fyra delar: Holmgård, Stansvik, Jollas och Villinge. Herrgårdens huvudbyggnad är en timmerbyggnad i en våning. Huvuddelen är från 1818 och flyglarna från 1850-talet, liksom landskapsparken. På området finns också en stor mängd ekonomibyggnader. Senare ägare var kommendant Gustaf Gutofsky, senator Johan Magnus Krook, senator Wilhelm Hisinger, hovrättsauskultant N. A. Rosenbröijer, bergmästare Fredrik Tengström och generalguvernörens biträde Platon Ivanovitj Rokassovskij. Herrgården har tillhört samma släkt sedan 1879.
Jollas
Gården grundades 1798 där ett gammalt torp stått, på markerna som tillhörde Degerö gård. Den nuvarande huvudbyggnaden är från 1919. Vicehäradshövding och bankir Viktor Alexander Tavaststjerna lät bygga huset, som ritats av arkitekterna Karl Malmström och Robert Tikkanen. En lindallé leder fram till herrgården, och framför den fanns tidigare en formträdgård planerad av trädgårdsarkitekt Paul Olsson. År 1940 såldes herrgården till SOK, som använde den för utbildningar. Fyrtio år senare ville SOK lämna ifrån sig herrgården, och då använde Helsingfors stad sin förköpsrätt och köpte herrgården. På 2000-talet har staden hyrt ut herrgården till företagare inom restaurangbranschen.
Stansvik
På området fanns järn- och silvermalm under 1700-talet. År 1798 separerades Stansvik från Degerö frälsesäteri. Huvudbyggnaden i nyklassisk stil är från Fabian Rosvalls tid under åren 1802–1804. Sedan 1805 ägdes herrgården av konstnär Emanuel Thelning, som målade sitt mest berömda verk där, Borgå lantdag (1812). Under senare ägare blev Stansvik ett sommarställe. Medicinalstyrelsens överdirektör, Knut von Willebrand, köpte herrgården 1855, och då ingick även två hästar, en ko, en båt och annat lösöre i köpet. Gården och trädgården var något baronen intresserade sig för. Han lät plantera en ekallé som leder fram till herrgården av ekollon som hämtats från Fontainebleauskogen. I parken byggdes ett rum för kägelspel och ett lusthus. Stansvik förblev släktens sommarställe fram till 1938. Sedan 1945 har herrgården hyrts av stadens tjänstemannaförening (Jyty Metropoli ry), men nu har herrgården fått en ny ägare.
Ströms
År 1794 lät major Johan Gustav Olander bygga en herrgård i gustaviansk stil där Ströms torp stått. Olander tjänstgjorde i flottan och var gift med Johan Sederholms dotter, Hedvig. Herrgården övergick i köpman Adolf Siercks ägo 1813 och senator Olof af Brunér kom över den 1850. Huvudbyggnaden fick sitt nuvarande utseende 1910, då övervåningen på huset höjdes och taket gjordes till ett mansardtak. Efter den sista privata ägarens, vicehäradshövdingen Gustaf von Winthers, död överläts herrgården och dess marker till Konsumtionsanlagens centralförbund, som 1953 byggde skolan Osuuskauppakoulu där ekonomibyggnaderna hade stått. Herrgårdens huvudbyggnad fungerade som bostad åt institutets rektor. Nu för tiden används herrgårdslokalerna av musikinstitutet i östra Helsingfors och bildkonstskolan Helsingin kuvataidekoulu.
Botby
Botby gård var ursprungligen Rååns rusthåll som under mitten av 1700-talet slogs ihop med Klavis rusthåll och Domars rusthåll. Ägarna av gården är kända sedan 1540-talet, och består av bland annat personer i släkterna Jägerhorn och Cronstedt. Apotekare Wilhelm Elg och hans arvingar ägde herrgården 1779–1844. Av de senare ägarna bör löjtnant August Melan, kommerseråd Carl Tunder och kommerseråd Johan Lindroos med arvingar nämnas. Helsingfors stad köpte herrgården 1933. Apotekare Wilhelm Elg lät bygga den nuvarande huvudbyggnaden och två flygelbyggnader, varav den ena brann ner under början av 1900-talet. På 1800-talet moderniserades huset och bland annat två snickare hämtades från Sankt Petersburg för att bygga huvudbyggnadens snygga glasveranda. I huvudbyggnaden har tidigare funnits en restaurang, och i spannmålsmagasinet av sten har tidigare funnits ett kapell. Enligt folksägner ska konventionen som beseglade Sveaborgs kapitulation ha undertecknats i spannmålsmagasinet.
Rastböle
Historien för Rastböle rusthåll börjar på 1600-talet då Johan Greek utrustade en kavallerist för kungens armé och Rastböle blev ett rusthåll. Efter Greeks död beviljade drottning Kristina hans änka Märta Reiher livslång förläning. Några år senare blev gården ärftlig förläning. På 1700-talet blev Sveaborgs officer invånare på skatterusthållet. I första hand bodde ägarna på herrgården sommartid och anförtrodde odlingen till inspektorn och arbetsfolket under dennes ledning.
Den sista privata ägaren på herrgården var domare Walter Ahlqvist, som köpte gården 1912. Under fortsättningskriget 1944 fällde det sovjetiska luftvapnet bomber även över Rastböle gårds marker. Ahlqvists arvingar sålde gården till Helsingfors stad 1951, men lantbruket fortsatte ännu i ett tiotal år. Den nuvarande huvudbyggnaden, inspektorshuset och sädesboden, som inte längre står på sin ursprungliga plats, är från 1800-talet. I huvudbyggnaden finns en restaurang. I den norra delen av herrgården finns ett friluftsområde och i den östra en campingplats. I trädgården finns fortfarande cembratallar, ekar, lönnar, lindar och en granhäck.
Villinge
Redan under medeltiden tillhörde området Villinge Helsinge socken. Från början tillhörde gården Degerö herrgård, men den avskildes till en egen gård 1798. Den nuvarande huvudbyggnaden och parken omkring den är från 1800-talet. Herrgårdens marker, som på den tiden ägdes av bolaget Villinge Gårds Aktiebolag, delades upp i tiotals små områden som blev sommarstugetomter för helsingforsare. Villinge tillhörde Degerö samhälle med sammanträngd befolkning som grundades 1922, ända tills Villinge blev del av Helsingfors genom den stora områdessammanslagningen 1946. I omgivningen kring Villinge gård finns fortfarande ett fyrtiotal gamla sommarstugor. Villinge är klassad som en byggd miljö av kulturhistoriskt intresse. Herrgården har länge använts av Sällskapet Pellervo. Den östra delen av Villinge ö tillhör Sveaborgs fästningszon och ägs av staten.
Uppby
Gårdens historia börjar på 1600-talet då en kronolots bodde i Uppby. Kronolotserna var anställda av staten och de gavs ofta en egen gård tillsammans med tjänsten. Av byggnaderna på Uppby gård har bara en mindre bostadsbyggnad från 1800-talet bevarats. Den egentliga huvudbyggnaden, ett stockhus från 1700-talet i en våning, revs på 1960-talet och ett daghem byggdes på tomten. Där de tidigare ekonomibyggnaderna stått byggdes Degerös köpcentrum.
Nordsjö
Herrgården är före detta Backmanns rusthåll, som sammanslogs med två andra hus på 1600-talet. År 1684 blev Andreas Laurentii Nycopensis, som var kyrkoherde i Helsinge socken, ägare till rusthållet. På 1700-talet ägdes herrgården av köpman Matts Enning. Den nuvarande huvudbyggnaden och parken är från slutet av 1800-talet. Herrgårdsbyggnaderna ligger på två olika nivåer, huvudbyggnaden och parken ligger högre upp och bostadshusen för inspektorn och arbetsfolket lägre ner. År 1909 började sommarstugetomter säljas av herrgårdens marker, och 1937 köptes gården av tegel- och lättbetongsfabriken Saseka. Husbonden på herrgården, friherren Fabian Wrede, bodde på herrgården fram till 1960-talet. Den förfallna herrgården totalrenoverades vid millennieskiftet, och sedan dess används herrgården av ett daghem och ett familjecenter. Staden sålde herrgården till en privat ägare 2021.
Östersundom
Östersundom gård är en av herrgårdarna som uppkom under 1600-talet och som ligger vid Finska vikens kust. Kommerserådet Henrik Borgströms son köpte herrgården 1870, och den ägs fortfarande av samma släkt. Herrgårdens huvudbyggnad i engelsk stil från 1878 dominerar landskapet i skydd av en granhäck. Vissa av ekonomibyggnaderna är från 1700-talet och vissa från mitten av 1800-talet. De äldsta delarna av gråstensladugården är från slutet av 1700-talet, men spannmålsmagasinet, brännvinsbränneriet och smedjan som är murade i tegel är från 1840-talet. Zacharias Topelius hem under sin ålderdom, Villa Björkudden, var tidigare en del av Östersundom gård.
Husö
I slutet av 1600-talet blev Husö gård ett familjegods som ägdes av välbärgade bönder. På grund av den nya huvudbyggnaden och de borgerliga ägarna på 1800-talet började Husö gård kallas herrgård. Ägarna till Husö gård byttes ändå ofta under början av 1800-talet och 1900-talet. På herrgårdsområdet finns 21 byggnader, varav 16 ligger centralt på gården. De äldsta byggnaderna är från mitten av 1800-talet. Herrgårdens huvudbyggnad byggdes på 1840- och 1850-talet, och den förhöjdes och ändrades avsevärt under 1910-talet enligt ritningar av arkitekt Waldemar Aspelin. De gamla lantbruksbyggnaderna på ekonomigården i närheten av huvudbyggnaden är i huvudsak från 1800-talet.
De sista privata ägarna var Bertel och Dolores Huber under åren 1921–1966. Herrgården har ägts av Helsingfors sedan 1966, och sedan 1960-talet har den hyrts ut till företagare inom hästsport. Nu för tiden används herrgården av Husö ridcenter. Husö ligger i området Östersundom i Sibbo, vilket blev en del av Helsingfors stad 2009. Husö gårds område är stort och förutom gården består den av ängs- och skogsområden och betesmark och hagar för hästarna. Varken området eller byggnaderna är skyddade, men de låga vikarna är fågelskyddsområden.
Källor och litteratur
Ilmakunnas, Johanna: Kartanot, kapiot ja rykmentit. Erään aatelissuvun elämäntapa 1700-luvun Ruotsissa. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2011.
Jutikkala, Eino: Suomen kartanot ja suurtilat I–III, WSOY 1941.
Lönnqvist, Bo: Vanhoja kartanoita Helsingin seudulla. Kulttuurihistoriallisia ajankuvia. Schildts 1995.
Riksman, Elina: Håkansbölen kartanossa. Vantaan kaupunginmuseo 2019.
Schauman, Marianne & Lönnqvist, Bo: Finländskt herrgårdsliv. En etnologisk studie över Karsby gård i Tenala ca 1800–1970. Svenska Litteratursällskapet i Finland 1978.
Snellman, Alex: Suurtilat ja Suomen aateli 1800- ja 1900-luvuilla. Ennen ja nyt: Historian tietosanomat Vol 12 Nro 2 (2012).
Ulfäng, Göran: Start – Svenska herrgårdar(Länk leder till extern tjänst)
Åström, Anna-Maria: ”Herrskapsfolk och underlydande”, Kansa kuvastimessa, SKS 1989.
