Villastaden som ett idealsamhälle
Byggnadernas tidiga stadier, planering och genomförande är kopplade till en intressant tillväxtpunkt i Helsingfors historia – förortsbildningen. Samtidigt som stadsbildningen framskred växte längtan till naturen och idylliska förhållanden. Från och med 1870-talet gick urbaniseringen exceptionellt snabbt i Helsingfors. Det största problemet, bostadsbristen, hade länge prövat Helsingforsbornas tålamod. När den moderna europeiska stadsplaneringen sökte svar på hur man skapar en bra miljö, framträdde två huvudlinjer. I de stora huvudstäderna Paris, S:t Petersburg, Wien, Berlin, Stockholm, Madrid och Budapest utvecklades det urbana, täta höghusboendet. I London uppstod en motrörelse: en flykt till förorterna och trädgårdsstäderna.
Trädgårdsstaden ansågs vara en lösning på problemen med urbanisering, såsom smuts, hög dödlighet, spridning av sjukdomar, övergivande av barn, politiskt våld och prostitution. Trädgårdsstaden kombinerade fördelarna med staden och landsbygden. Den blev det första globala urbana idealet som snabbt spred sig överallt, och gav upphov till många lokala och regionala varianter. I Finland och Helsingfors inspirerades unga liberala arkitekter, ingenjörer och konstnärer av den nya boendeideologin och miljöidealet. Brytningsskedet inföll 1905–07. Vid denna tid hade man i huvudstaden vaknat upp till en värld av politiska klassmotsättningar, då de första arbetardemonstrationerna ledde till våld. Uppfattningen om staden som en källa till rädsla intensifierades.
Hos oss uppstod de första villaförorterna på initiativ av privatpersoner, men med europeiska kännetecken. Symbolerna för den fysiska förändringen och det nya förortslandskapet blev natur, ljus, luft, öppenhet och grönska. Brändö blev ett sådant nytt boendeförsök, och återspeglade den allmänna förändringen av bostadskulturen och de anknytande attityderna: ut ur den onda staden! I linje med tidens naturvetenskapliga syn trodde man att reformer av miljön ledde till sociala förändringar. Nyckelorden blev ett eget hem och dess organiska relation till naturen, individuellt byggande och familjecentrering. Alla dessa egenskaper var nya i förhållande till den traditionella, urbana ståndsmedvetenheten.
Brändö som en gemenskap för familjer och vänner
Först föddes villastaden och långt senare byggdes kyrkan. Vilka var pionjärerna på Brändö, männen och kvinnorna bakom samhället och dess kyrka? Våren 1917 avtäcktes på Brändö en stilig porträtthelhet av konstnären Wilho Sjöström, “Brändöpionjärerna”. Villastadsföretaget Ab Brändö Villastad, den största privata markägaren i Helsingforsområdet, firade sitt tioårsjubileum. Det fanns anledning att fira. På några år hade den vackra nya modellstadsdelen vuxit fram precis invid gränsen till Helsingfors. I motsats till det regelmässiga byggandet av huvudstaden spelade skogen, havet, landskapet, terrängen och villan en stor roll på Brändö. De som bodde på ön fick njuta av naturens grönska, modern teknik och kommunal infrastruktur, vatten, el, telefonlinjer och fungerande transportförbindelser, det vill säga spårvagnslinjen.
På tioårsjubileet för villastadsbolaget framfördes en kuplett (nidvisa) av arkitekten och Brändöbolagets aktieägare Bertel Jung, som beskriver de tio grundarna och villasamhällets tidiga skeden. Grundarna, planerarna och byggarna av Brändö villastad såg sig själva som urbana pionjärer, conditores urbis. Aktieägarna i villastadsbolaget tillhörde den nya bildade medelklassen i Helsingfors. Grundarna förenades av det svenska språket och den svensksinnade inställningen, reformandan, en liberal grundinställning samt intresset för konst och modern stadsplanering och modernt byggande. Genomförandet av ett vittgående samhälle krävde många typer av kunskap och optimism. Idealister och visionärer, finansiärer och handlingskraftiga män behövdes. Direktören Allan Granfelt tillhörde den sistnämnda kategorin. I årtionden var han ansvarig för att bygga och planera samhället. Idealismen representerades av arkitekterna Oscar Bomansson, Bertel Jung, Karl Lindahl, Armas Lindgren och Lars Sonck. Ingenjörerna Anders Kramer, Julius Stjernvall och Rupert von Nandelstadh tillförde projektet teknisk expertis. Köpmannen Axel Ståhle stödde projektet ekonomiskt.
Dessa tio män hade vuxit upp, studerat och inlett sin karriär under en period som präglades av sturkturomvandlingen av det finländska samhället, den snabba tekniska och industriella utvecklingen och urbaniseringen. Förutom eventuella vänskapsband, släktskapsförhållanden och professionella relationer förenades männen förmodligen av ett intresse för Helsingfors tillväxt och utveckling. Många av aktieägarna i Brändöbolaget hade erfarenhet av kommunala förtroendeuppdrag. Huvudstadens tillväxt och den livliga byggverksamheten bjöd på utmaningar. Byggandet av Brändö bör framför allt betraktas som ett arkitektdrivet projekt. En central gestalt och villastadens ideologiska fader Lars Sonck var initiativtagaren och frontfiguren för Brändöprojektet och en central sällskapsmänniska.
Brändös grundare bildade en tydlig och socialt enhetlig gemenskap. Jungs kuplett från 1917 sammanfattade det väsentliga om den goda gemenskapskänslan, vänskapen, optimismen, det glädjefyllda samarbetet och det käcka stadsentreprenörskapet:
När skämtet tar ordet vid vänskapens bord
Man länge Er tio skall minnas
Ni visar att handling och glättiga ord
Ge framgång då mycket skall vinnas.
Med ungdomens lustiga, tanklösa mod
Och skapnadets rus i Ert sinne
Ni byggde en stad till Er ärestod
Så drickom nu till edert minne.
Handlingskraft, individualitet och entreprenörskap blev kännetecknen för den nya urbana medelklassen. Det vackra enfamiljshuset eller villan hade ett socialt mål. Man ville skapa en bättre stadsmänniska, stödja familjernas integritet och garantera politisk harmoni. Att äga sitt eget hem sågs som en garanti för samhällsfreden. Det är intressant att de grundare av Brändö som flyttade till ön var män med familjer, inklusive Allan Granfelt, Armas Lindgren, Bertel Jung och Rupert von Nandelstadh med sina fruar och barn. Ungkarlarna eller de barnlösa stannade kvar i Helsingfors. Alla bidrog till planeringen och byggandet av ön. Jungs arbete blev särskilt synligt. År 1916 lämnade han sin tjänst som stadsplanearkitekt vid Helsingfors stad för att sköta de stora expansionsprojekten på Brändö.
Släkten Jung förknippas med de viktiga årtiondena på Brändö, 1910- och 1930-talet. Under det föregående decenniet skapades ett utkast till detaljplan för Stor-Brändö (1917), vars effekter på byggandet sträckte sig från Helsingfors hela vägen till Borgå. Under det senare decenniet byggdes en kyrka och en klockstapel. I båda var arkitekt Bertel Jungs andel betydande, och projekten relaterade till stärkandet av samhällets ställning.
På 1920-talet ändrades Brändös status som kommun. Först grundades tvåspråkiga Brändö församling (1921), och från början av 1922 inledde landskommunen Brändö villastad sin verksamhet. Övergången från bolagsbaserad förvaltning skedde under tiden för kommunalt självstyre. Eftersom ett kommunhus saknades blev kyrkan och församlingshuset den viktigaste symbolen för den nya politiska, församlingsmässiga och administrativa statusen.
Brändö kyrka
Planeringen av Brändö kyrka började omedelbart efter att församlingen blivit självständig, men till själva genomförandet kom man först tio år senare. Jungs första planer för en kyrkobyggnad med 250 platser slutfördes år 1933. Projektet ansågs vara för dyrt, och man fattade ett beslut om att bygga en mindre kyrka. Jung ansvarade också för planeringen av denna. Planeringen av Brändö kyrka kan betraktas som ett slags familje- och samhällsprojekt, i vilket konstnärer, inredningsarkitekter och formgivare i den närmaste kretsen engagerades. Jungs dotter, inredningsarkitekt Gunilla Jung och hennes brorsdotter textilkonstnären Dora Jung fick i uppdrag att skapa de viktiga kyrkoföremålen. Arkitekt Lindgrens svärson, dekorationskonstnären Antti Salmenlinna, planerade kyrkans inredning, takmålningen och fönstrets glasmosaik.
Byggandet framskred enligt tidtabellen. Kyrkan invigdes i december 1935. Jungs kyrka med ljusbrun puts representerar sin tids osmyckade blandade stil, då funktionalismen vann insteg i Finland. Den återhållsamma helheten får värme och liv av den dekorativa fasadputsen, innergolvets tegelyta, korets utformning och det eleganta tornet. På takets krön reser sig en klassisk takryttare. Entrén omges av en imponerande granitportal, och ovanför den finns ett stiliserat fyrklöverfönster. I sitt invigningstal för kyrkan konstaterade kommundirektören för landskommunen Brändö villastad, baron Standertskiöld-Nordenstam, att “arkitekt Jung, som har ritat vår kyrka, har lyckats utmärkt. Proportionerna är vackra och välavvägda, färgerna lugna. Genom de höga fönstren strömmar ett himmelskt ljus, och blicken riktas med glädje mot det höga taket som är dekorerat med änglar. Vi kan inte bara gratulera församlingen: detta vackra tempel är en dekoration för hela vårt samhälle.”
Wirén fick en välskött liten församling att sköta. Församlingsmedlemmarnas intresse för kyrkan avspeglades i de många donationerna. Kollekthåven i silver som var utformad av Gunilla Jung donerades till församlingen år 1936 av den ursprungliga aktieägaren i Brändö-bolaget Anders Kramer och hans maka Sally Kramer. Jungs dopfunt i silver från 1935 var en gåva av Brändöborna och tillägnades minnet av arkitekt Lindgrens hustru Irene. Bertel Jungs dotter Gunilla urformade också kyrkans urtavla. År 1935 utformade Dora Jung den första vita och applicerade mässhaken av vit silkessammet.
Även andra generösa donationer gjordes till kyrkan. De lokala affärsmännen Juho Kuosmanen och direktör Albert Boxström försåg kyrkan med nattvardskärl. Grundaren av Brändö-bolaget Allan Granfelt och hans maka donerade ljusstakar i silver. Släktingar till den tidigare Brändöbon, konstnären Sigrid af Forselles, donerade hennes gipsskulpturer till kyrkan. Altaret har ett krucifix av konstnären Viktor Jansson (dess donator önskade förbli okänd) som tillhörde brändökretsarna, och en altartavla med temat Bergspredikan av konstnären William Lönnberg. Utöver Dora Jung svarade också Antti Salmenlinna för altarklädenas formgivning. Öns egna skeppsredare Antti Wihuri och Gustaf Thordén donerade en orgel tillverkad av Riegel till kyrkan.
En aktiv grupp kvinnor från Brändö deltog i tillverkandet av kyrktextilier. Församlingshusets väggar är dekorerade med en gåva från Hanna Rönnberg, en konstnär från Brändö – sex studier av Säynätsalos altartavla.
Samma gemenskapskänsla präglade formgivningen av klockstapeln. Klockorna graverades med verser av Brändöförfattaren Jarl Hemmer och de ställdes enligt anvisningar från professor Heikki Klemetti. Klemetti och hans maka hade flyttat till Brändö i början av 1930-talet. I enlighet med samhällets talkoanda mottogs kyrkklockorna som en gåva från ett antal tidigare och nuvarande Brändöbor. Den minsta klockan donerades av Wiréns föregångare, tillförordnade kyrkoherde Rafael Gyllenberg och hans svärföräldrar. Den tillägnades minnet av Gyllenbergs avlidna maka. Den mellersta klockan donerades av familjen Granfelt, och flera familjer som hade bott på Brändö under en lång tid deltog i gåvan av den största klockan.
Brändö kyrka, klocktornet, kyrkogården och kapellet bör ses i sitt historiska sammanhang, som ett stadssamhälles kulturella kraftinsats. Formgivarna och donatorerna var lokala invånare eller släktingar och vänner till dessa. Kyrkans skala är trivsam, stilen passar in i villastadens anda och dess byggnadshistoria uttrycker platsens anda på ett väsentligt sätt. Fortfarande i dag, 90 år efter att den färdigställdes, lämpar sig kyrkans lokaler väl för församlingens olika evenemang. Tiden har gett mer patina, men det grundläggande budskapet förblir oförändrat: kyrkan och klockstapeln är symboler för en församling och ett villastadssamhälle med en stark gemenskap.
