Till Helsingfors och den avdelning av dykkompaniet som verkade i staden hörde inte bara havsområdet närmast staden och dess grynnor, utan även den viktiga Porkala udd, där sjöolyckor inträffade varje år. Kaptenerna avgav sjöförklaring vid Helsingfors magistrat i Gamla Rådhuset. Den här byggnaden är det så kallade Bockska huset, som ligger på adressen Alexandersgatan 20 invid Senatstorget och färdigställdes 1763.
Sjöförklaringarna är en intressant källa. Utan dem skulle vi inte känna till just något om praxisen inom 1700-talets sjöfart. I bästa fall utgör de ett dramatiskt kaptensperspektiv och en beskrivning av den händelsekedja som ledde till sjönöden. Sjöförklaringen baserade sig på loggboken och innehöll detaljerad information om klockslag, förändringar i vindriktningen, kursriktningar och kursgivare till riktpunkterna samt uppgifter om åtgärderna, såsom revningen av seglen, själva missödet och händelserna efter det. Det är otacksamt att sjöförklaringarna endast sällan anger platsen för skeppsbrottet tillräckligt exakt för att man ska kunna hitta vraket. Man kan dock försöka bestämma vrakets position med hjälp av andra källor.
År 1767 anlände den tyska kaptenen Jan Hindrich Siemssen till magistratens session. Han hade varit på väg från Kronstadt till Hamburg, men förliste vid Porkala. Siemssens fartyg hette Die Oraniebaum och var en tremastad galliot, som rymde 87 läster (en läst = 2,4 ton). Namnet syftar på furst Mensjikovs palats Oraniebaum i närheten av S:t Petersburg. Fartyget var av namnet att döma i rysk ägo, men eftersom det sägs att lästerna var lybeckska läster skulle detta kunna tyda på att fartyget hade byggts i Lübeck. Det värdefulla juftläder som fartyget var lastat med stöder också detta antagande. Man exporterade mycket juftläder till just Lübeck.
Inledningen på fartygets resa från Kronstadt bestod enbart av motgångar. Efter en ganska sen avfärd, den 10 oktober 1767, kom fartyget till trakterna kring Hogland, men tvingades återvända till Kronstadt två gånger. Första gången kryssade det i skydd av Hogland och andra gången försökte kaptenen ankra i skydd av ön. Fartyget passerade Hogland först på tredje försöket, men tvingades än en gång återvända, nu till Aspö. Där låg det flera veckor.
Efter att Die Oraniebaum hade lämnat Aspö gick resan till en början bra, och fartyget tog sig ända till estniska Odensholm, som ligger i höjd med Hangö. Men den hårda motvinden tvingade fartyget att återvända ett tjugotal moderna nautiska mil tills man var tillbaka i närheten av Nargö. Därifrån fortsatte man resan västerut till området utanför Rogervik (numera Paldiski eller Rågervik), men tvingades på grund av motvinden återigen göra ett slag mot Porkala. Den hårda sydvästliga vinden gjorde att fartyget drev tills det befann sig på 1,5 mils avstånd från Porkalas kust. På den vindskyddade sidan eller läsidan började stranden vara farligt nära. En sådan situation var alltid alarmerande för ett segelfartyg, för om man inte lyckades genomföra en stagvändning var det enda återstående alternativet en gipp eller kovändning, som var farlig för riggen, och en eventuell strandning.
Kapten Siemssen försökte lösgöra sig från Legerwall (eller Leegerwall) genom en stagvändning, men manövern misslyckades. För att göra en vändning skulle det ha krävts att farten var tillräcklig, men eftersom man på grund av den hårda vinden hade varit tvungen att reva seglen och vågorna rörde sig i riktning mot fartyget, misslyckades stagvändningen. Den enda möjligheten var att komma i lä någonstans i skydd av skärgården. Detta var mycket riskabelt, eftersom det ännu inte fanns några utmärkta rutter i dessa havsområden, för att inte tala om ensmärken. Man hade dock i viss mån förberett sig på dessa situationer. På Jonas Hahns karta över Porkala från 1750 har angetts tre outmärkta syd-nordliga avstickare till den inre farleden. Det verkar som om Oraniebaum försökte segla in längs en av dessa.
När de inte lyckades lösgöra sig från Porkalas kust beslutade sig Siemssen och hans besättning för att i herrens namn, som han sade i sin sjöförklaring, försöka ta sig in innanför det hinder som Porkalas ”vallar” eller de yttersta öarna utgjorde. Man tog kurs på det område där brottsjöarna såg ut att vara minst. Kaptenen kände inte till den exakta rutten och hissade därför lotsflaggan i masten. På grund av den hårda sjögången kunde man dock inte få någon lots till fartyget. Att lotsflaggan hissades skvallrar i alla fall om en beaktansvärd omständighet. Kaptenen visste att han åtminstone ungefär närmade sig en plats där det fanns lotsar. Om detta vittnar det faktum att Siemssen i sin sjöförklaring berättar att han framför sig hade sett ett litet fartyg ligga för ankar vid en ö. Det skulle kunna vara en lotsbåt och Mickelskärs lotsstation.
När fartyget närmade sig stranden förberedde Siemssen sig på att kasta ankar. För det krävdes ett lämpligt djup, som man började leta efter genom att loda. När man nådde lämpligt djup kastade man ankar ”i närheten av ett skär”. Fartyget låg kvar för ankar, men vinden vände. Die Oraniebaum började slå mot skäret, vinden tilltog och dyningarna som obehindrat rullade in från sydväst krossade fartyget mot klippan. Besättningen tvingades flytta över till skäret och kunde inte ta sig därifrån, eftersom de hade förlorat skeppsbåten. De kunde lämna skäret först nästa dag, med hjälp av den som skötte tullstationen i Porkala. Detta visar att skeppsbrottet inträffade på en plats som man hade sikt till. Följande dag återvände männen för att rädda lasten, utom kaptenen, som hade brutit foten vid skeppsbrottet.
Fallet visar hur fartygen ännu under den senare hälften av 1700-talet – en period då segelfartygen och navigeringen redan var relativt avancerade – nådde gränsen för sin prestationsförmåga när naturens krafter var för stora. Finska viken var ett farligt havsområde om hösten. Fartygen tvingades återvända, kryssa fram och tillbaka eller kasta ankar, men det sistnämnda fanns det knappt några möjligheter till i Finska viken, annat än vid kusten, som fartygen på alla sätt försökte undvika. Det förekom stora kast i fartygens tidtabeller, och skeppsbrott gjorde att lasten spreds över ett stort område längs kusten. Den enas olycka var den andras lycka. Många hus i skärgården har under segelfartygens tid byggts av material som havet har välsignat invånarna vid kusten med.
Die Oraniebaum ligger på havsbottnen vid de yttersta stenarna vid Porkalas sydöstra strand. Fartyget kan vara det så kallade Juktenskobbens vrak, som Helsingfors universitet utforskade tillsammans med Museiverket och SubZone 2018. Några omständigheter tyder på detta. I mastfoten på vraket har ett ryskt mynt från 1767 hittats. Fartyget skulle ha kunnat förlist just det året, det vill säga fartyget skulle ha byggts eller riggats samma år. Fartyget transporterade värdefullt juftläder, som det fortfarande finns stora mängder av i vraket vid Juktenskobben. I Helsingfors auktionerade man enligt tulluppgifter ut en stor mängd juft 1767.
Enligt de dykrapporter som har bevarats finns det inget annat fartyg av motsvarande slag som skulle ha transporterat denna vara vid den här tidpunkten. Serien saknar dock inte helt luckor. Beskrivningen i sjöförklaringen motsvarar också havsområdet vid Juktenskobben.
Fartygets besättning återvände till Hamburg.
