Helsingfors inlopp var ingen enkel rutt för fartygen. Det förklarar för sin del varför Helsingfors inte kunde konkurrera med Tallinn när det låg vid Gammelstadsfjärden, vid mynningen av Vanda å.
28. november 2022
På 1500-talet ledde en besvärlig, dåligt utmärkt och fullständigt oupplyst rutt från havet till Helsingfors. Fartyget måste först klara av att ta sig från öppet hav till Mjölö redd och därifrån passera mellan Vargön och Skanslandet till Kronbergsfjärden och vidare till Forsby längst inne i Gammelstadsfjärden. Enligt Gustav Vasa var stadens farled bra, eftersom den gick i riktning mot Tallinn, men han var medveten om hur besvärlig rutten var: han gav i ett brev anvisningar om att inloppet till staden skulle förbättras med kummel och tunnor som förankrats på bottnen och som skulle synas långt ut till havs på samma sätt som i Tyskland. I försvarshänseende var den svåra rutten å andra sidan bra – den var besvärlig också för fienden. Det gick knappast att anlöpa utan lots om man inte kände till rutten. En del av lasterna torde ha lossats i Sandhamn, varifrån de transporterades till Forsby med pråmar.
Tallinnbukten och Finlands yttersta kust i den holländska styrmannen och kartografen Lucas Waghenaers sjökartbok Spieghel der Zeevaerdt (Sjömannens spegel) från 1586. Waghenaers kartbok eller atlas var den första i sitt slag, och i den avbildades även Finska viken för första gången som en egen helhet. I Tallinnbukten syns ett sjömärke, en kon som är ankrad på bottnen och som varnade för det så kallade Stora Karls (Groote Caerl) grund vid dagens Paljassaare (numera ett naturskyddsområde). På den östra sidan av bukten finns öarna Wrangen (Vrangö) och De Wolff (Ulfsö) samt i söder Nargen (Nargö). Finlands skärgård, Finlandtsche Scheeren, var för sönderskuren för att kartläggas. Två öar (med mörk färg) har dock märkts ut med ett knappnålsliknande specialtecken som betyder att det är en ö där det finns lövträd. Den ena skulle kunna föreställa ekskogarna på Älgsjölandet i Ingå. En lövträdsö av motsvarande slag är Ekeholmen (Mohni), som finns på den västra estniska sidan, är en känd lövträdsö och har ett namn som syftar på ek. Ek var ett viktigt träslag vid fartygsbyggen. Waghenaer, Die custe va Lijfflandt 1586. Kartan ingår i Nordenskiölds samling. Foto: Nationalbiblioteket
Ett fartyg som anlände till Helsingfors seglade mellan de träfästningar som låg vid det smala sundet vid dagens Gustavssvärd. När Gustav Vasa besökte Helsingfors byggdes skansar eller fästningar i trä på Vargön – den nuvarande huvudön för Sveaborg – omkring 1555. Staden befästes även med skansar på fastlandet. På Skanslandet har det åtminstone senare också funnits en befästning, eftersom ön hette Skanslandet även på 1600-talet (Samuel Brotherus karta 1690). På 1700-talet hette ön beroende på källan antingen Båklandet – en båk är ett fyrliknande fast sjömärke utan ljus – eller Träskö, som syftar på den insjö som fanns i den inre delen av ön och som var viktig för sjöfarten, eftersom den gav dricksvatten. På den östra sidan om Skanslandet fanns också en seglingsbar farled, som på 1700-talet stöddes med undervattenskonstruktioner. Dessa öar utgjorde den främsta linjen i stadens sjöförsvar, som med tiden utvidgades till de yttersta öarna.
Alkuperäislähde:
Gustav den I Registratur (GIR) 1550, 43, 317
Litteratur:
Redogörelse för sjömärken som hör till holländaren Lucas Waghenaers karta. Många av dem har använts långt in på 1900-talet. En tunna som var förankrad på bottnen och som visade kanten på farleden var ett allmänt sjömärke som Gustav Vasa ville använda också i den farled som ledde till Helsingfors. Bild: John Nurminens samlingar.
