Det medeltida Finland – byar och marknadsplatser
Med det medeltida Finland avses en era som inleddes i mitten av 1100-talet och slutade på 1500-talet. I Finland varade medeltiden under en kortare period än i många andra europeiska länder, eftersom medeltiden kan anses börja vid samma tid som den katolska kyrkans maktperiod i området. Den historiska tiden, det vill säga den tid från vilken vi har skriftliga källor, inleddes samtidigt som medeltiden i Finland.
Medan Centraleuropa hade högmedeltid, levde Finland fortfarande kvar i järnåldern. Detta innebär dock inte att man i Finland levde helt isolerat från resten av världen. Kulturella influenser spred sig även till Finland, särskilt via handeln. Från Finland exporterades i synnerhet torkad fisk och päls, och till Finland importerades bland annat salt, fina tyger och olika lyxföremål. Tyngdpunkterna för handeln förblev oförändrade även under medeltiden. Tallinn, det vill säga Reval, var den närmaste staden för invånarna i Helsingforsnejden. Såsom deras namn antydde var städerna handelscentra, och därför var läget för den närmaste staden en viktig faktor.
Vid medeltidens början levde människorna huvudsakligen på landsbygden i små byar. Också Nylands område prickades av små byar, och Helsingfors som en stad var ett okänt begrepp. I Finland uppstod bysamhällen tack vare den befolkning som kom från Sverige. Till en följd av denna flyttrörelse var Helsingforsnejden nästan helt svenskspråkigt under medeltiden. Vid samma tid anlände även tavastlänningar till Helsingforsnejden, och deras kultur smälte samman med den svenskspråkiga kulturen.
Helsinge område
Helsinge, det vill säga Helsingfors kyrko- och förvaltningssocken, omnämns första gången i början av 1400-talet. Området bestod av delar av nuvarande Helsingfors, Vanda, Tusby och Nurmijärvi. Det handlade om ett lapptäcke av små byar, och bland namnen på dessa kan vi känna igen moderna ortsnamn: Gumtäkt, Hertonäs, Malm. Flera av de nuvarande stadsdelarna ligger på samma plats som de gamla medeltida byarna.
På området där det nuvarande Vanda ligger gick under medeltiden Stora strandvägen, det vill säga Kungsvägen. Detta var en viktig väg från Åbo till Viborg som uppstod senast på 1300-talet. Fram till järnvägarnas ankomst har närheten till en väg varit en betydande faktor, eftersom resande, utöver att de behövde nattkvarter och mat, även hämtade nyheter, rykten samt pengar och andra föremål.
I Helsingforsnejden var trafiken livlig även på grund av seglationen till Tallinn. Den närmaste staden Tallinn var inte bara en handelsplats, utan också ett centrum för att sköta affärer. I Tallinns stadsarkiv finns exempelvis bevarade dokument som hänför sig till arvsskiften, och som har kommit från Helsingforsnejden till Tallinn. Det är en vanlig uppfattning att medeltidens människors levde på ett mycket litet område, men det verkar som om resande var vanligare än man trott. Tack vare handeln och resandet kunde människor tala flera språk, åtminstone hjälpligt. I Helsingforsnejden kunde man höra bland annat finska, svenska, latin eller lågtyska.
Katolicismen och folktron
I Europa var en av medeltidens avgörande faktorer den katolska kyrkans vittomfattande makt. Kristnandet av Finland förknippas ofta med sägenomspunna korståg, av vilka det "första korståget" på 1150-talet är mest mystifikt. Trots att berättelsen är fiktiv har den ett stort värde som finländsk folktradition.
Den tidigare finländska folktron levde länge vid sidan av den katolska religionen. Uppgifter om olika besvärjelser och trosuppfattningar kan hittas ända in på 1900-talet, och ännu i dag sysslar man exempelvis med midsommarmagi. I det medeltida Finland blandades trosuppfattningarna ihop i vardagen: boskapsbesvärjelser kunde kryddas med helgonens böner. Vid utgrävningarna av Sankt Lars kyrka i Vanda, som låg i Helsinge socken, har man bland annat hittat en hartass och ett lårben från en groda – tydliga tecken på trolldomar som genomfördes på kyrkans område.
Sankt Lars kyrka i Vanda, medeltida Helsinge kyrkosocken, byggdes i mitten av 1400-talet. Kyrkan är en typisk stenkyrka från denna tid, även om dess nuvarande utseende till stora delar präglas av den restaurering som genomfördes i slutet av 1800-talet. Då tillfördes kyrkan nygotiska element kyrkan i enlighet med centraleuropeiska förebilder.
För medeltidens människor var kyrkan en viktig plats, och ansågs vara särskilt betydelsefull och mäktig. Under medeltiden begravdes människor innanför kyrkogårdsmurarna, eftersom själarna för dem som begravdes i välsignad jord kom till himlen. Vid utgrävningarna av Sankt Lars kyrka har man funnit flera dolda gravar med nyfödda barn, vilket vittnar om föräldrarnas försök att ge sina odöpta barn tillträde till himlen. Fastän barndödligheten var hög, sörjde man över barnen och oroade sig över deras själar.
Maktens skikt – ständerna och könet
På medeltiden ansågs det att människan hade en roll som hon föddes till och som hon skulle uppfylla. Ståndsindelningen byggde på den här uppfattningen. Bönderna, prästerskapet och adeln bildade samhällets grundläggande skikt. Denna indelning genomfördes dock inte alltid fullständigt, utan mellan och omkring skikten levde människor som helt enkelt inte kunde placeras i något av dem. Man talar ofta om borgerskapet som ett senare fenomen, men i medeltidens städer levde nog köpmän som var väl medvetna om sitt värde, och som kunde anses ha varit borgare.
Även könet var en avgörande faktor i medeltidens samhälle, men inte alltid på det sätt man föreställer sig. Under medeltiden i Finland skilde sig kvinnans ställning definitivt från mannens, men kvinnor kunde också sköta ekonomiska ärenden, underteckna dokument och fatta beslut i viktiga frågor. I Tallinns stadsarkiv finns exempelvis dokument från Helsingforsnejden som har bekräftats av kvinnor. Kvinnans möjlighet att påverka sin situation berodde i hög grad på huruvida hon var ogift, gift eller änka. Även om kvinnorna kunde vara mycket inflytelserika i praktiken, är det sant att man inför lagen och kyrkan ansåg kvinnan som mindre värd.
Äktenskapet och familjelivet
I den katolska kyrkan var och förblir äktenskapet ett sakrament, vilket gör det till ett heligt förbund. I det medeltida lantliga Finland hade man dock sina egna traditioner, som delvis var oförenliga med den katolska kyrkans institution. Av gammalt var framför allt förlovningen viktig, som tillät paret att pröva på ett gemensamt liv. Inte ens utomäktenskapliga barn var ovanliga i byarna på landsbygden. Det viktigaste var att man visste att mannen och kvinnan var ett par – äktenskapsceremonin hann man ordna senare.
Praxis för äktenskap och sällskapande var dock mycket olika i de olika ständerna. I detta avseende var allmogens liv mycket friare än adelns, där äktenskapet även innebar egendomsöverföring, nya titlar och viktiga nätverk. Särskilt ovanligt var det att bryta mot ståndsskrankorna genom äktenskap. Gemensam för alla äktenskap var dock önskan om äktenskaplig tillgivenhet, som ansågs viktig för äktenskapets framgång. Man hoppades även på kärlek, men den spelade inte lika stor roll vid valet av partner som under senare tider.
I populärkulturen gifter sig medeltida människor tidigt, men i verkligheten fanns det få barnbrudar. Äktenskap mellan barn och unga förknippades i det närmaste med maktsträvanden bland högreståndspersoner. Vanliga människor, som utgjorde befolkningen i Helsingfors socken, gifte sig vanligen vid något över 20 års ålder.
De medeltida familjerna kan beskrivas som mångskiftande. Under medeltiden hade familjerna i allmänhet flera barn, men barn dog också ofta. Det var också vanligt att kvinnor dog vid förlossningen. Lägg till detta de svåra levnadsförhållandena med periodiska hungersnöder och farsoter, så kan man förstå att styvfamiljer var vanliga under medeltiden. På landsbygden bodde utöver kärnfamiljen även tjänstefolk och släktingar på samma gård.
Bröd och medicin
Den medeltida bondens liv kretsade kring matproduktionen. Det fanns många regler för hur man skulle äta den mat som producerades och köptes. Under medeltiden var fastan en del av den katolska religionsutövningen. Ju frommare man levde, desto viktigare var fastan – i kloster följde man fastan ännu strängare än på bondgårdarna. Fastedagarna var måndag, onsdag, fredag och lördag, dock varierade innehållet i fastan något under medeltiden. Även längre fasta ingick i årscykeln. Avsaknaden av kött vid matbordet var det tydligaste tecknet på fasta, eftersom man under fastan inte fick äta kött eller nödvändigtvis ens produkter av animaliskt ursprung. Den moderna trendprodukten mandelmjölk är exempelvis en medeltida eller eventuellt ännu äldre uppfinning, som främst användes i det sydligare Europa under fastan i stället för mjölk. Det var också tillåtet att äta vattenlevande djur under fastedagar, och eftersom det finns tillräckligt med fisk i Finland, fick människor även annat än spannmål och grönsaker på tallriken. Fastedagarna kom väl till pass i böndernas och de mindre bemedlades kultur, eftersom man ändå inte kunde äta kött dagligen, för det var dyrt och ibland svårt att skaffa.
De vanligaste grödorna i Finland under medeltiden var råg och korn. Dessutom odlades bland annat många olika sorters kål, rovor och bondbönor. Först på 1800-talet blev finländarnas nuvarande favorit potatisen vanlig. Årstidens läckerheter gav omväxling i kosten, exempelvis vilda bär på sommaren. På grund av de svåra klimatförhållandena i Finland har man ätit mycket konserverad mat, som har framställts särskilt genom torkning, kallrökning och saltning. Förmodligen är saltningen den nyaste av dessa metoder, eftersom den är dyrare än övriga metoder och kräver importerat salt.
Till maten drack man öl. Åtgången var stor och det bryggdes i allmänhet på den egna gården. Ölet var dock inte särskilt starkt, ungefär som modern svagdricka. Inför fester bryggdes starkare öl, för vilket alkoholhalten vanligtvis motsvarade modern mellanöl. Eftersom honungen ännu under medeltiden var en importvara i Finland var mjöd en sällsynt festdryck.
Maten användes som föda, men också som medicin. Antikens humorallära var också en del av den finländska kulturen. Enligt humoralläran fanns det fyra typer av vätska i kroppen: blod, gul galla, svart galla och slem, och förhållandet mellan dessa bestämde människans hälsotillstånd. Enligt medeltidens medicin kunde man påverka vätskornas balans med olika naturmediciner och födoämnen. Om det till exempel fanns för mycket slem i en persons kropp, skulle man undvika "svalkande och fuktiga" födoämnen såsom gurka och sallad, och föredra "varmare" födoämnen, såsom nejlika och vitlök.
Tärningsspel och berättelser
Vår bild av medeltiden är ofta dyster, och det är sant att döden och sjukdomen var ständigt närvarande i människornas liv. Men kanske just därför längtade människorna också efter glädje och glättighet. I det medeltida Helsinge cirkulerade kunskap och även nöjen via den muntliga traditionen med sånger och berättelser. På kyrkobyns område i Helsinge socken har man hittat en medeltida bentärning som användes för olika spel. Människan har alltid velat roa sig, även under svåra tider.
Källor
Medeltiden i Helsingfors
Haggren, Georg; Halinen, Petri; Lavento, Mika; Raninen, Sami ja Wessman, Anna. Muinaisuutemme jäljet. Suomen esi- ja varhaishistoria kivikaudelta keskiajalle. Gaudeamus, 2016.
Salminen, Tapio. Vantaan ja Helsingin pitäjän keskiaika. Vantaan kaupunki, 2013. (Finns också på svenska.)
Vanda svenska församling: Helsinge kyrka S:t Lars(Länk leder till extern tjänst)
Vantaan seurakunnat: Pyhän Laurin kirkon historiaa(Länk leder till extern tjänst)
Medeltiden allmänt
Aalto, Ilari; Helkala, Elina: Matkaopas keskiajan Suomeen. Atena kustannus, 2015.
Aalto, Ilari; Helkala, Elina: Vuosi keskiajan Suomessa. Atena kustannus, 2023.
Hiekkanen, Markus: Suomen keskiajan kivikirkot. SKS, 2014.
Heikkilä, Tuomas; Lehmijoki-Gardner, Maiju: Keskiajan kirkko. Uskonelämän muotoja läntisessä kristikunnassa. SKS, 2004.
Lamberg, Marko; Lahtinen, Anu; Niiranen, Susanna: Keskiajan avain. SKS, 2009.
Setälä, Päivi: Keskiajan nainen. Otava, 2000.
Yle Areena: Keskiajan arkea Suomessa ja Euroopassa -podcast(Länk leder till extern tjänst) Toimittaja Jaana Sormunen.
