Löwens försvarsbetänkande inleder Helsingfors utveckling till militärstad
År 1723 utarbetades general Axel von Löwens försvarsbetänkande, det första som gällde Finland. I det här utkastet drogs huvudlinjerna för Finlands försvar upp, och enligt dem hade Helsingfors en central position i försvaret. Idén bakom betänkandet var att grunda en förrådsfästning (place d’armes) och en sjöfästning i Helsingfors. I bredare bemärkelse bildades den av dessa båda och Kronbergsfjärden tillsammans.
Förrådsfästningen i Helsingfors fungerade i betänkandet som bas för skärgårdsflottan, rustförråd och landstigningsplats för de kompletterande trupper som anlände från Sverige. För att skydda förrådsfästningen behövdes en sjöfästning. I skydd av dubbelfästningen skulle det finnas en skärgårdsflotta, som bestod av roddfartyg eller galärer. Man skaffade sig lärdomar om byggande och användning av galärer från de svenska officerarnas studieresor till Medelhavet, där de bekantade sig med de roddflottor och varv som fanns i sjömakterna i regionen. (Se Informationsanskaffning från Medelhavet till Sveaborg.)
Löwens plan var ett utkast, och man kunde inte heller i övrigt börja förverkliga den, eftersom riket var fattigt. Sverige saknade bundsförvanter och uppbackare, och man ville inte provocera Ryssland genom att inleda stora, men långvariga fästningsprojekt. De förfallna fästningarna vid östgränsen reparerades dock.
Veckelax gränsfästning fick stadsrättighet och namnet Fredrikshamn. Fredrikshamns nya stadsplan (1723) var en strålformig radialstad. Det var en ovanlig lösning och en arkitektonisk idealplan – direkt ur handboken för fortifikationslära – eftersom det endast fanns tio av motsvarande slag i Europa. För befästningen av Fredrikshamn ansvarade Carl Fredrik Nordenberg (adlad Nordenskiöld), som hade ett eget projekt på Fagerö i Sibbo. Avsikten var att ön skulle förvandlas till en rutplanerad handelsstad (se Sibbos Atlantis). Tavastehus och Villmanstrand befästes också i enlighet med de nya lärorna.
Försvarsplanen för Helsingfors lämnades därhän ända fram till 1738–1739 års riksdag. Befästandet var det största projektet dittills i rikets historia. Det gällde hela befolkningen och krävde samtycke av ståndsriksdagen, som sammanträdde i Stockholm. Under riksdagen tog försvarsplanen för Finland ny fart. Det kan tilläggas att von Löwen vid denna tid lade fram en intressant krigsteknisk detalj. På grund av galärernas svaga eldkraft föreslog han att tunga skottpråmar skulle byggas (se Flytande bastion) för att försvara Helsingfors och som stöd för galäreskadrarna. Sådana byggdes också på Skatudden.
Helsingfors var en bra plats för en marin centralfästning. Dess hamn var skyddad, men bara för den som kände till farleden dit. Man kunde inte ta sig ut från staden vid alla vindar, men inte heller in. Detta var både en fördel och en nackdel. Kronbergsfjärden var en naturlig redd eller ankarplats i skydd av öar och sund som kunde stängas. På den södra sidan blev det genast öppet hav, även om ett bälte av kobbar och skär gav skydd en bit ut på havet. Fältprästen Tiburtius, som följde med de svenska galärerna under hattarnas ryska krig, skriver: ”Hamnen är tämligen god, och strax man kom ur hamnen var man på öppna sjön.” Tiburtius såg alltså Kronbergsfjärden i sig själv som stadens hamn. Platsen var inte bara bra ur försvarsperspektiv, utan även med tanke på överraskningsanfall och revanschkrig.
En allmän uppfattning var att faran kom från havet och i skydd av skärgården, så som den kom till Helsingfors under stora nordiska kriget. Detta gav skärgårdsflottan och Helsingfors en ny ställning i den militära doktrinen. Betänkandet var försvarsrelaterat, men genomsyrades å andra sidan även av en stark revanschanda. Ett revanschkrig förutsatte ett stödområde som militärt och logistiskt sett var tillräckligt starkt samt en skärgårdsflotta som kunde stödja den landsarmé som rörde sig längs kusten. Det var viktigt med samarbete mellan landsarmén och skärgårdsflottan. Revanschandan underblåstes när hattarna, som stödde ett krig, kom till makten under riksdagen 1738–1739. Riktlinjerna i Löwens försvarsbetänkande började genomföras i praktiken.
Wilhelms och Kullenbergs fästningsplan och karta 1739
Löwens plan började genomföras av en fästningskommission som beordrats till Helsingfors. Fästningsofficerarna G. Wilhelms och M. Kullenberg anlände på uppdrag av den till Helsingfors sommaren 1739 för att sätta sig in i geografin i Helsingforsområdet. I deras plan skulle en stjärnformad fästning med fyra bastioner placeras på Skatudden och en annan på Vargön. Planen syns i deras karta från 1739, som bygger på detaljerad terrängrekognosering och hundratals lodningar av havsområdet i Kronbergsfjärden. Männen reste runt i stigarnas och kärrstigarnas Helsingfors och gjorde anteckningar. En båt var en nödvändighet, eftersom det inte fanns några broar i Helsingfors på den tiden. Kartläggningen och mätningarna gjordes från höga platser, till exempel en backe i Brunnsparken eller Broberget. Kartan har ett långt, men informativt namn:
Situations Charta öfwer Helsingfors Stad med des Hamn, Inlopp och Redd som som den af Amiralitets Capitanen Wilhelm till Festnings Comissionen åhr 1739 ingiven är som därhos wisar Dhe af samma Comission projecterade Fortifications och Defensionswerck och Försänkningar warande A Projeterade Place dÀrme på Tullskatan B och C Defensionwerk wid Wargskär och Långören D Försänkningar.
Situations charta är en topografisk militär karta, det vill säga en karta som beskriver terrängen. En skillnad i förhållande till skatte- eller förvaltningsrelaterade kartor är att den saknar gränser, eftersom de inte hade någon betydelse på den här kartan. Kartan är inte heller något sjökort, även om den på sätt och vis passar även för det syftet. Allt som är oväsentligt i militärt hänseende och med tanke på fästningsplanen har gallrats bort. På den här kartan har topografin, eller terrängformerna, ritats ut med schatteringar. Kartan är den tidigaste kartan av det här slaget över Helsingforsområdet. Höjdskillnader är en karakteristisk egenskap för militära topografikartor, och de förändrades med tiden från schatteringar till höjdkurvor. Höga platser och skuggiga ställen var viktig information för både försvarare och anfallare. De strategiskt viktigaste platserna var backar och sund, som den aktuella kartan återger i detalj.
En viktig del av försvaret var de hinder som sänktes ner i sunden i Helsingfors. Undervattenshinder fanns från Hästnässund till Västersvartö. Det objekt som återges på kartan är, som framgår av förklaringen till vänster, hamnen, inloppen och redderna eller vattenområdena utanför hamnen. Den viktigaste redden var Kronbergsfjärden som sådan och Mjölö redd utanför Helsingfors. Förklaringen till höger innehåller en geografisk beskrivning av trädbeståndet och terrängtypen i Helsingforsområdet. Lodningarna i havsområdet, som det har gjorts hundratals av, har varit ett mycket omfattande arbete. Djupen har angetts i famnar.
Farlederna till Kronbergsfjärden är ett viktigt objekt på kartan. Den visar fyra farleder, som korsar varandra ungefär öster om Blekholmen (Klippan). Det här havsområdet kan ses som trafikcentret i dåtidens Helsingfors (och varför inte i stor utsträckning även i dag, på grund av passagerarfartygen). Västerifrån gick en slingrande och besvärlig rutt via Ugnsholmen. Den ovannämnda Tiburz Tiburtius beskriver sundet Ugnsmun som besvärligt. Han ansåg att staden ännu 1741 var öppen (oskyddad) när man kom från havet och skamligt dåligt befäst. I Kronbergsfjärden såg man enligt honom spridda lämningar av vaktställen:
På ungefär en kvartsmils avstånd från Helsingfors finns ett trångt och krokigt inlopp som heter Ugnsmun, där skeppet åter tog i botten, så att vi med största fara och möda kom igenom. Helsingfors är en öppen skamfläck, där det dock här och där syns lämningar av gamla jordvallar där det har funnits vaktställen.
Stadens huvudfarled gick via Vargön, och en tredje farled gick från Hästnässundet. Den fjärde farleden gick genom det smala sundet mellan Hertonäs och Degerö. Längs den här rutten hade Peter den stores galärer överraskat Helsingfors under stora nordiska kriget. Operationen hade krävt en lokal lots. Den smala rutten saknar försvarshinder på kartan.
Planeringen avbryts på grund av hattarnas ryska krig
Efter Wilhelms och Kullenbergs plan utarbetades ytterligare två fästningsplaner åren 1740 och 1743. År 1740 utarbetades en plan under ledning av general Carl Cronstedt och J. A. Blässing. Planen liknade den föregående, bortsett från att Skatuddens fästning var större på den.
Planen avbröts till följd av det revanschkrig som hattarna inledde och som pågick 1741–1743. Kapten B. J. Virgins plan (1743), som utarbetades under kriget, skilde sig från de tidigare. Enligt den skulle huvudfästningen ha byggts på en kulle i Brunnsparken. Nedanför den gick Ugnsholmsfarleden, som på det här sättet skulle ha kunnat stängas. Hamnen skulle ha funnits i det område som avgränsas av Långören och Stora Räntan. På platsen finns numera Långörens fästning och en restaurang samt segelsällskapet Merenkävijäts hamn – så på sätt och vis förverkligades planen ändå. För övrigt ersattes alla de ovannämnda planerna av Augustin Ehrensvärds fästningsplan för Sveaborg, som publicerades 1747 och genomfördes. I den samlades befästningarna på Sveaborgsöarna, inklusive Långören. På så sätt uppkom Sveaborg och samtidigt den mest populära turistsevärdheten i Helsingfors.
Källor och litteratur
Aalto, Seppo & Gustafsson, Sofia & Granqvist, Juha-Matti: Fästningsstaden: Helsingfors och Sveaborg 1721–1808. Minerva Kustannus Oy 2021.
Hornborg, Eirik: Helsingin kaupungin historia II, ajanjakso 1721–1808. Helsingin kaupunki 1950.
Juvelius, Einar W.: Suomen puolustuskysymys vuosina 1741–1747 ja G. Fr. Rosenin määrääminen Suomen kenraalikuvernööriksi. Historiallisia Tutkimuksia II, 2. Porvoo: O.-Y Uusimaan kirjapaino 1921.
Knapas, Rainer: Linnoitusten rakentaminen ja sotilasarkkitehtuuri 1721–1808. Teoksessa Ars. Suomen taide 2. Weiling+Göös 1988.
Lilius, Henrik: Kaupunkirakentaminen 1617–1856, Teoksessa Päiviö Tommila (päätoim.) Suomen kaupunkilaitoksen historia 1. Keskiajalta 1870-luvulle. Suomen kaupunkiliitto 1981.
Situations Charta öfwer Helsingfors Stad med des Hamn, Inlopp och Redd. Riksarkivet, Stockholm. Utländska stads- och fästningsplaner 1550–1989 Helsingfors 005A.
Tiburz. Tiburtius, Historia om finska kriget åren 1741 och 1742. Stockholm: Elméns och Granbergs tryckeri 1817.
