Veduppvärmda hem
Helsingfors är en kall stad. Läget vid kusten innebär att människor så länge som det har funnits bosättning i trakten har tvingats kämpa mot den bitande vinden, regnet och kylan. För största delen av Helsingforsborna innebar detta vedeldning långt in på 1900-talet.
När man studerar den ekonomiska historien säger man ofta att Finland har levt på sina skogar. I den vanliga människans vardag har yttrandet haft mycket konkret betydelse, även i staden. Uppvärmningen av hemmen i Helsingfors har ända sedan staden grundades baserat sig på vedeldning. I bostäderna fanns en eldstad eller öppen spis, och förmögnare invånare hade flera. Det krävdes fysiskt arbete för att värma upp hemmen och laga mat: även om man i staden inte själv behövde hämta virke ur skogen, utan kunde köpa det av en torghandlare, var det ett tidskrävande och mödosamt arbete att bära ved och klyva klabbar.
År 1890 togs en ny innovation, centralvärme, i bruk för första gången. Man behövde inte längre värma upp varje hem i en byggnad separat, eftersom värmepannan i källaren försåg elementen i bostäderna med varmt vatten. Uppfinningen spred sig snabbt i Helsingfors, och under mellankrigstiden byggdes nästan alla nya hus i Helsingfors med centralvärme.
Gas och el revolutionerade vardagen
Användningen av gas som ljus- och värmekälla var det första steget i övergången till ett modernt energisystem i Helsingfors. Fram till den senare hälften av 1800-talet levde man i Helsingfors kvar i den förindustriella tiden när det gällde energi, och livet skilde sig till den här delen knappt något från livet på den omgivande landsbygden. Dagsrytmen bestämdes i första hand av det naturliga ljuset, inomhus tände man ljus eller små fotogenlampor. Hemmen och maten värmdes med ved.
År 1860 grundades ett gasverk i Helsingfors, och det började ske en omvälvning i stadslandskapet. Gatorna i centrum försågs i snabb takt med gasdrivna gatlyktor, och staden kändes inte längre lika otrygg när mörkret föll på kvällarna. Inom industrin kunde man övergå till skiftarbete, eftersom arbetstagarna tack vare det artificiella ljuset såg mer än handen framför sig.
Det första elektriska ljuset i Finland tändes i Helsingfors, i Statens järnvägars mekaniska verkstad 1877. Det första elverket inledde sin verksamhet i Helsingfors 1884. I staden uppfördes under ett tjugotal år flera tiotals små ”blockstationer”, som producerade el och värme för de närmaste kvarteren. Att gas- och elnäten utvidgades från gator och industrianläggningar till människors hem var en verklig tröskel till det moderna livet. Med en gasspis kunde man effektivt laga mat utan att hugga ved, kylskåpet revolutionerade förvaringen av mat och när elljuset så småningom spred sig till hemmen möjliggjorde det ett helt nytt socialt liv och nya fritidsaktiviteter i hemförhållanden. Elen spred sig även snabbt till trafiken, och spårvagnarna bytte ut hästarna mot kraftledningar.
Elproduktionen var under de första årtiondena en konkurrensutsatt bransch, men i början av 1900-talet fattades det viktiga beslutet att kommunalisera elproduktionen i Helsingfors. Elektriciteten gjorde då ett så snabbt segertåg att el konstaterades vara en viktig basförnödenhet, där produktionen måste kunna regleras offentligt. Dessutom behövde industrin alltmer elenergi, men de små elproducenterna hade svårt att få ihop tillräckligt med kapital för de investeringar som stora anläggningar krävde. Helsingfors stads kommunala elverk inledde sin verksamhet 1909, när de många mindre företagen i staden överfördes i stadens besittning och driften av den nya ångturbinen i Södervik inleddes.
Centraliseringen av elproduktionen ledde även till att fjärrvärmen utvecklades. Ett fjärrvärmenät började byggas i Helsingfors på 1950-talet. Ånga och vatten värmdes i anläggningar som byggts i anslutning till energiproduktionen och enkom för den. Sedan transporterades ångan och vattnet längs rörnät för att värma upp stadsbornas hem och ersatte på så sätt värmepannorna i källarna, som de boende och gårdskarlarna själva höll i gång. Samtidigt blev varmt bruksvatten vardag.
Sot och kolhögar
Uppvärmningen av Helsingfors har haft betydande inverkan på landskapen i huvudstadsregionen och södra Finland. När staden växte förbrukade man ständigt mer ved i Helsingfors, och innan Finland blev självständigt användes ved som huggits i skogarna i södra Finland även för uppvärmning i S:t Petersburg. Efter första världskriget var det tydligt att skogarna i närområdena kring Helsingfors inte längre klarade av att svara mot den ständigt ökande efterfrågan i huvudstaden. Under och efter andra världskriget transporterades ved till Helsingfors från hela landet, ända upp till Lappland.
Skogarna som försvann fanns utanför staden, men stadsborna såg energiproduktionens konsekvenser för miljön också i sin omedelbara vardag. Under de inledande decennierna av elproduktionen fanns det mindre produktionsanläggningar runt om i Helsingfors, även mitt i tät bebyggelse. Skorstenarna på anläggningarna spred bitter rök och sot i omgivningen. Att bo i närheten av en sådan blockstation hade sina egna utmaningar, eftersom det var svårt att vädra i hemmet och tvätt som hängde på tork utomhus blev svart av sot. Att energinätet senast efter första världskriget koncentrerades till större produktionsanläggningar ledde till att föroreningsproblemet lindrades avsevärt.
Helsingfors var under hela 1900-talet beroende av fossil energi. Detta syntes konkret på Hanaholmen, där den enorma högen av stenkol intill kraftverket var en oskiljaktig del av landskapet – och föremål för återkommande demonstrationer av miljöorganisationer. Vid ingången till 2020-talet utgör kärnkraft och förnybara energikällor redan nästan 90 procent av den elproduktion som Helsingfors behöver, men fjärrvärme produceras fortfarande till största delen med naturgas och stenkol i Helsingfors.
Krigen gav upphov till energikriser
Första världskriget ledde även till den första energikrisen i Helsingfors. När Tyskland upphörde med Östersjötrafiken, fick Finland inte längre något importerat bränsle från Västeuropa. När det inte längre fanns tillgång till det stenkol som de stora el- och gasverken behövde, övergick energi- och industrianläggningarna till vedeldning. Att få ved till Helsingfors var också besvärligt, eftersom merparten av järnvägarnas transportkapacitet hade reserverats för den ryska armén och ved från södra Finland även transporterades till S:t Petersburg. Under krigsvintrarna 1914–1917 led invånarna i Helsingfors av ständig brist på ved, och det infördes även vedransonering. Därför grundades ett särskilt vedkontor som var underordnat stadsfullmäktige och som ansvarade för veddistributionen till stadsborna och fastställde försäljningspriserna.
Att importen upphörde ledde till en kris även under andra världskriget. Även då tvingades Finland falla tillbaka på sina skogar i energiproduktionen. Under krigsåren och den ransoneringstid som följde på dem värmdes Helsingforsbornas hem återigen i huvudsak med ved, som samlades ihop till huvudstaden runt om i landet. Civila uppmanades till vedtalkon, där gemensamma transporter ordnades till skogar utanför Helsingfors för trädfällning. Trots talkona och ransoneringen balanserade kraftverken ofta på gränsen av sin kapacitet, och elavbrott var en del av vardagen.
Att Egypten och Syrien anföll Israel 1973 ledde till en global oljekris, där konsekvenserna även syntes i Finland. Under Jom Kippur-kriget införde oljeexportorganisationen OPEC:s arabiska medlemsländer en kraftig begränsning av oljeexporten, vilket ledde till att priset steg explosionsartat. I Finland var konsekvenserna lindrigare, tack vare de långa importavtal som ingåtts med Sovjetunionen, men omfattande energisparåtgärder infördes även i Helsingfors. Vintern 1973–1974 var det bland annat förbjudet att värma upp byggnader för mycket, ha belysning i butikernas skyltfönster på kvällarna och använda elnätet för att värma bilar vid några minusgrader. Oljekrisen spelade även en betydande roll i den minskade oljeanvändningen vid energi- och industrianläggningar i Helsingfors.
Man tvingades även ta till sparåtgärder i Helsingfors vintern 2022–2023, när Rysslands anfallskrig mot Ukraina skapade oreda på den europeiska energimarknaden och ledde till skyhöga elpriser. Begränsningar infördes i fråga om både simhallarnas bastur och belysningen i Centralparken.
Finna: 100 000 mottia talkootahdissa (100 000 "mottin" i talkotakt)(Länk leder till extern tjänst)
Oljekrisen påverkade finländarnas vardag på 1970-talet(Länk leder till extern tjänst)
Energiproduktion i stadsbilden
När energitekniken har utvecklats har den anknytande infrastrukturen i allt större utsträckning dolts och flyttats bort ur stadsbilden. El och fjärrvärme distribueras till hemmen djupt under gatorna, och inga blockstationer eller skorstenar syns längre i centrum. En stadsbo på promenad kan dock lägga märke till att det intill gatorna finns små kabelskåp, som de senaste åren har dekorerats med gatukonst både lovligt och på egen hand.
De relikter av energiinfrastrukturen som syns bäst i gatubilden i Helsingfors torde vara Gammelstadsforsens vattenkraftverk och Sörnäs kraftverksområde. Gammelstadsforsen gav vattenkraft ända fram till 2019. I lokalerna för Finlands första vattenverk på Kungsgårdsholmen, som ligger mellan två förgreningar av forsen, finns numera ett tekniskt museum. De gamla kraftverksbyggnaderna står fortfarande kvar, men man har länge diskuterat att riva fördämningen i forsen för att skydda laxarna i Vanda å.
Sörnäs kraftverksområde i Södervik och på Hanaholmen torde i sin tur vara det största minnet av den tunga industrin i Helsingfors som fortfarande syns i stadsbilden. Av de tre kraftverken i området revs Hanaholmen A i början av 2000-talet, och massiva Hanaholmen B i rött tegel avslutar sin verksamhet 2003. Söderviksområdet har på 2000-talet dock blivit en viktig vagga för stadskultur, eftersom både stora evenemang och spontan verksamhet ordnas i området.
