År 2026 har jazzens symboliska 100-årsjubileum firats i Finland. Jubileumsåret bygger på det amerikanska fartyget Andania, som lade till vid Skatudden i juni 1926 och hade med sig jazzmusiker som fått sin skolning i USA. De spelade i fartygets stora orkester, men gav i augusti konserter som en sjumannajazzensemble i Operakällarens övre restaurang i Svenska Teaterns hus och stannade kvar i staden för att spela under hösten.
I Helsingfors hade jazz spelats med lokala krafter redan i några år, men Andanias musiker kom direkt från jazzens födelseland och förde med sig aktuella färdigheter i att spela den nya musikstilen. De introducerade helsingforsarna bland annat för improviserade solon, som är ett av jazzens kännetecken.
Till en början klingade jazzen i Helsingfors på högklassiga restauranger. På 1930-talet spelade några restaurangorkestrar swingjazz som en del av sin övriga repertoar, men i staden fanns ännu inga klubbkvällar ägnade åt jazz eller någon plats där det enbart spelades jazz. Med de nya generationerna ökade ändå antalet jazzmusiker, och under krigsåren sökte sig unga musiker till dansskolan vid Cotton Club på Stora Robertsgatan, där man fick undervisa i dans till jazzackompanjemang, trots att dansförbudet annars gällde under kriget.
De unga promotorerna Paavo Einiö och Johan Vikstedt började i början av 1950-talet arrangera jazzorkestertävlingar och jazzkonserter i festsalar i Helsingfors. På studentdansställen spelades dansbar jazz under vanliga danskvällar, bland annan musik. Vissa orkestrar spelade jazz den första timmen innan vals, tango och annan mer traditionell pardansmusik tog vid.
Legendariska Mäyränkolo
En plats helt ägnad åt jazz fick Helsingfors vänta på ända till hösten 1957. Då öppnade Old House Jazz Club på Albertsgatan 20, som betraktas som Finlands första egentliga jazzklubb och kallades Mäyränkolo. De drygt tjugoåriga jazzvännerna Pekka Mäyrämäki, Georg Donner och Jacob Söderman hade besökt jazzklubbar i Paris och ville grunda en liknande plats i Helsingfors. Söderman, som senare under sin yrkeskarriär bland annat verkade som justitieminister, hittade en lämplig klubblokal på Albertsgatan när lokaler i en före detta pälsfabrik erbjöds att hyras ut i en tidningsannons.
Old House Jazz Club låg på andra våningen i ett trähus från 1890-talet som redan hade hunnit bli ganska förfallet. Klubben var endast öppen för medlemmar, men utomstående kunde komma in i deras sällskap. I klubbens spelrum fanns trummor, bas och piano färdigt uppställda, och vem som helst fick gå upp och spela. Där fanns inga avlönade artister eller konserter, utan jazzen spelades enligt jamprincipen och med frivilliga krafter. På så sätt fick nya begåvningar visa vad de kunde för Helsingfors jazzpublik, och många yrkesmusikers karriärer tog fart där. Saxofonisten Eero Koivistoinens första framträdanden i Helsingfors var på Old House, och i sina memoarer skriver han om ställets betydelse: för en ung musikers utveckling var det viktigt att få spela med dem som var bättre än han själv. Old House var också i övrigt en viktig plats för kontakter och nätverkande, där man gick med i ensembler och förmedlade arbetstillfällen till avlönade spelningar.
Old House Jazz Club levde sin bästa tid i början av 1960-talet. Klubben upphörde i september 1964, när byggnaden började rivas för att ge plats åt ett nytt höghus. Under den sista tiden var den öppen på tisdagar och fredagar. Musiken spelade fram till klockan elva på kvällen, och all verksamhet sköttes fortfarande med frivilliga krafter. När beskedet om rivningen hade kommit övervägde jazzklubbens huvudsakliga eldsjäl Pekka Mäyrämäki och musikergruppens kärna att fortsätta verksamheten på en annan plats, men gav till slut upp tanken.
Jazzfolket stod utan en stadigvarande plats i Helsingfors tills Elanto hösten 1966 öppnade jazzklubben E-Club på Broholmsgatan 6 i Hagnäs. Lokalen, som låg i Elantos fastighet nedanför ungdomsklubben Haka-kerho, var öppen tre kvällar i veckan, då ett jazzband som anställts av huset spelade där. Utanför öppettiderna fick stadens jazzmusiker boka lokalen för repetitioner. Enligt trumslagaren Reino Laine var klubbens akustik svag, och E-Club blev ingen långlivad jazzplats, även om den också var viktig för en viss generation.
Helsingfors första jazzrestaurang var Down Beat Jazz Club, som öppnade i april 1967 på vindsvåningen i Hankkijas hus på Olofsgatan 3, bredvid busstationen. Företagaren Timo Helin marknadsförde den som Helsingfors första internationella jazzklubb, eftersom konserter med namnkunniga utländska musiker ingick i konceptet. Finländska musiker fungerade ofta som deras ackompanjatörer. På Down Beat serverades också mat, och till skillnad från tidigare jazzklubbar hade den utskänkningstillstånd, vilket innebar en högre åldersgräns. En del av stadens unga jazzmusiker blev stående utanför dörrarna på grund av sin ålder. Inredningen planerades av jazzmusikern Pentti Hietanen, som till sitt andra yrke var inredningsarkitekt. Restaurangen, som byggts i ett tidigare bageri, stängde redan efter drygt ett år, på försommaren 1968.
Regelbundna klubbkvällar helt ägnade åt jazz arrangerades på 1960-talet på Gamla Poli och på Helsinki International Student Clubs sommarklubb vid Nylands Nation. När de stora årskullarna kom till universiteten och mellanölet frigavs 1969 fick studentrestaurangernas kulturutbud ett uppsving. I flera nationslokaler började man ordna jazzkvällar och jam, dit även andra än studerande fick komma in och spela. I början av 1970-talet var de viktigaste platserna Eteläsuomalainen osakunta i Nya studenthuset, Nylands Nations N-Club, Ostrobotnia, Tavastia och Gamla studenthuset. Även Gamla Poli på Lönnrotsgatan, restaurang Alibi som öppnats på Sanduddsgatan och Satakuntalainen Osakunta på Malmbrinken ordnade tidvis jamkvällar.
På studentjammen var gränsen mellan musiker och publik låg. Jazzpianisten Olli Ahvenlahti minns i sin biografi att kvällarnas arrangörer på förhand bad vissa musiker komma dit, så att det åtminstone skulle finnas någon som behärskade varje instrument i en jazzensemble. Vem som helst ur publiken fick ändå komma upp och spela med dem. Den sociala sidan var också viktig på jammen, precis som på de tidigare jazzklubbarna. Ahvenlahtis karriär som jazzmusiker började med att han lyssnade på andras spel på jammen. Så småningom lärde han känna musikerna och började själv spela där, och i det sammanhanget lärde han sig de viktigaste jazzlåtarna. Enligt Ahvenlahti varierade gagen för jazzjammen beroende på plats. Vissa ställen betalade musikerna ett arvode i pengar, medan de på andra ställen endast fick mat och öl som ersättning.
Jazzkvällarna på studentställena började minska framemot mitten av 1970-talet. Längst erbjöd Tavastia jazz, där det ännu under de sista åren av 1970-talet ordnades en jazzkväll varje vecka. Där klingade hela den dåtida finländska jazzens bredd, från DDT:s dixieland i 1920-talsstil till Edward Vesalas free jazz. På 1970-talet verkade under några år också lönnkrogen Little Jack, som hade grundats för jazzspel, på Stora Robertsgatan i en låg källarlokal på innergården. Stadens jazzmusiker samlades där efter att de officiella spelställena hade stängt, eftersom klubben öppnade först klockan ett på natten och musiken kunde fortsätta hela natten.
Groovy blir populärt
Även om jazzen klingade i Helsingfors på 1970-talet saknade staden en restaurang som enbart var ägnad åt jazz, och många längtade efter en sådan. Det var lättare att locka publik till en bekant plats. För att spela jazz behövdes vanligen också ett ordentligt piano, och det var smidigast om ett sådant fanns färdigt på spelstället.
Tomrummet fylldes av Groovy-jazzklubben, som drevs av Alkos restaurangbolag Kantaravintolat och öppnade i oktober 1977 i Kantakrouvis lokaler på Gräsviksgatan 4. Idén till jazzrestaurangen, som rymde ett par hundra gäster, kom från Stockholm, och stadens mest kända jazzmusiker konsulterades kring konceptet. Därför tog jazzkretsarna genast Groovy till sig. Jazzensembler spelade där fyra till sex kvällar i veckan. Övriga kvällar fick vem som helst komma och jamma på husets instrument. Även utländska stjärnor som konserterade i staden syntes ibland i jamsessionerna senare på kvällen.
Groovy var som populärast kring övergången mellan 1970- och 1980-talen, men under 1980-talet började kundantalet minska. Enligt Reino Laine, som spelade på stället, gick Groovys ekonomi över i förlust och livemusiken minskades. Groovy förvandlades till slut till rockbaren Riverboat år 1987, och senare fanns restaurangen Kantis i lokalen.
UMO-jazzorkestern, som grundades 1975 och delvis finansierades av Helsingfors stad, var ett storband bestående av landets främsta jazzmusiker. Den konserterade runt om i Helsingfors, men sökte en stadigvarande konsertlokal, och en sådan hittades i september 1986 i stationsgången. Där hade Studio Julius öppnat tre år tidigare, byggt under jord som scen för dansteater. Lokalens fördelar var akustiken, storleken och läget mitt i staden.
Till en början ordnade UMO konserter i Studio Julius. Våren 1988 tog orkestern över hela platsen och döpte om den till UMO Jazz Center, men namnet Jumo-klubben användes också. UMO ansvarade för platsens jazzkonsertprogram fram till 1995. Lokalen hyrdes också ut till externa evenemangsarrangörer, och vid sidan av jazzkvällarna fanns där bland annat den populära åldersgränsfria diskoklubben Club Tempo. Musikerna uppskattade UMO Jazz Centers akustik och stämning, men publiken stördes av den oroliga miljön i stationsgången. Jazzmusikernas och jazzlyssnarnas uppfattningar om klubblokaler sammanföll inte alltid.
Hösten 1995 flyttade UMO från stationsgången till Svenska Teaterns övervåning, där Royal Cotton Club öppnade, driven gemensamt av orkestern, teatern och Pori Jazz. I salen med plats för trehundra personer klingade jazz under några års tid, men efter den första entusiasmen hittade publiken inte dit i den omfattning man hade hoppats. Enligt UMO:s dåvarande kapellmästare Eero Koivistoinen kunde Royal Cotton Clubs akustik och stämning inte mäta sig med UMO Jazz Center.
Nya platser för jazzklubbar söktes regelbundet. Trumslagaren och riksdagsledamoten Reino Laine berättar i sin biografi om förhandlingarna vintern 1996–97 kring att omvandla restauranglokalen i Handelshögskolans studentkårs hus på Norra järnvägsgatan 21 till jazzklubb. Den tomma tvåvåningslokalen skulle ha blivit den största jazzklubben i Helsingfors historia. Förebilderna fanns i jazzhusen i centraleuropeiska städer, men finansieringen räckte inte till och lokalen förblev i bruk för dj-musik.
Storyville börjar svänga
På 1990-talet hade jazzen redan funnits i sju årtionden, och bland lyssnarna fanns generationer från ungdomar till pensionärer. Traditionell, experimentell och ny dansjazz hade alla sin egen publik. I januari 1993 öppnade restauratören Jorma Railonkoskis Storyville på Museigatan, med en musikprofil som byggde på mer traditionell jazz, det vill säga dixieland och swing. Restaurangen nära Riksdagshuset hade en bar i gatuplanet och en stor källarklubb, och där spelades levande jazz under många år nästan varje kväll året runt.
Storyville lockade publik också med sin uteservering som öppnades sommaren 2000 intill klipporna vid Riksdagshuset. På 2010-talet breddade restaurangen sin musikprofil, men jazzen har fortsatt ingå i utbudet, även om det under de senaste åren också har spelats rock och disco där.
Samma år som Storyville öppnade även jazzklubben Hot Tomato i källaren på Annegatan 6. Också den blev en populär plats för levande jazz, men restaurangen fick inte lika lång livslängd som Storyville. Redan sommaren 1996 öppnade nattklubben Lost & Found i dess lokaler, och den blev en av Helsingfors nattlivsfavoriter ända in på 2010-talet. Utbudet av traditionell jazz ökade ändå snart, när Sture Jazz Club öppnade 1997 i hörnet av Sturegatan och Backasgatan. Som restaurangens programansvariga började då musikern Olle Ekman, som hade arrangerat jazzjam på olika restauranger i Helsingfors redan sedan 1988. Klubben har fortsatt med jazzkonceptet in på 2020-talet.
År 1997 fick jazzen också en långvarig egen klubbkväll på Juttutupa vid Broholmsstranden, där Rytmihäiriö-klubben inleddes. Följande år började Eero Koivistoinens E7-klubb på Kerma vid Skillnaden. Kerma hade grundats som en internationell dj-klubb, men levande jazz fungerade även där på torsdagar. På 1990-talet spelade dj:ar acid jazz och annan dansbar modern jazz på klubbar runt om i staden. Dj-kvällar som enbart koncentrerade sig på detta ordnades kring millennieskiftet, förutom på Kerma, bland annat på Soda på Nylandsgatan och i källarklubben Mocambo på Rådmansgatan.
Efter Royal Cotton Club sökte UMO en ny plats, och hösten 2001 öppnade UMO Jazz House i Femkanten, i källaren på Båtsmansgatan 6, där det verkade fram till våren 2007. På klubben fanns levande jazz flera kvällar i veckan och dessutom dj-kvällar i samma stil, såsom Wahoo!-klubben. UMO Jazz House ökade stadigt i popularitet och det sista året var det mest framgångsrika, men ett mögelproblem i husbolaget tvingade platsen att stänga. Klubben blev tills vidare UMO:s sista egna lokal. Därefter har orkestern i huvudstadsregionen främst spelat i konsertsalar och konserthus.
I lokalerna för den långvariga restaurangen Mikado på Mannerheimvägen öppnade Birdland-jazzklubben i maj 2010. Bakom den stod Pori Jazz-chefen Jyrki Kangas och Seppo ”Sedu” Koskinen, som gjort sig känd inom nattklubbsbranschen. Birdland nådde ändå inte sina publikmål, och redan efter ett halvår omvandlades den till en vanlig nattklubb. En mer långvarig jazzklubb blev en annan plats som öppnade sommaren 2010, Koko Jazz Club på Tavastvägen 3. Klubben öppnade i den tidigare biografen New Yorks lokaler, verkade där i 16 år och flyttade hösten 2026 till KOM-teaterns tidigare lokaler på Kaptensgatan. Koko Jazz Club beskriver sin linje som modern mainstreamjazz.
Sture Jazz Club, Koko Jazz Club och Storyville torde vara de klubbar som längst regelbundet har erbjudit jazz i Helsingfors historia. Under de senaste åren har jazz ändå varit ett återkommande eller på annat sätt regelbundet inslag på många restauranger, där den har klingat vid sidan av annan musik. På 2020-talet har regelbundna jazzklubbkvällar ordnats åtminstone på Manala, Cafe Carusel, Typo, Sörkan ruusu, Harju8, Tenho och Sophie. Även Musikerförbundets spelställe G Livelab i hörnet av Georgsgatan och Lilla Robertsgatan erbjuder regelbundet jazzkonserter.
Jazz klingar i salar och på festivaler
De utländska jazzmusikernas besök i Helsingfors var från första början betydelsefulla på många sätt. De erbjöd publiken musikaliska upplevelser, men genom dem fick stadens musiker också se vart jazzen var på väg ute i världen. Konserterna kunde också ge ny inspiration till det egna spelandet. Ibland kom utländska musikergäster till Helsingfors utan egen ensemble, och då fick de lokala musikerna ackompanjera dem. Erfarenheter av att spela tillsammans kunde också uppstå vid jamsessioner efter konserten, om sådana ordnades och den utländska stjärnan inspirerades att komma dit.
Den första internationella jazzstjärnan kom till Helsingfors för att konsertera redan 1933, när den USA-födda Josephine Baker, som hade bosatt sig i Frankrike, uppträdde i Konservatoriets festsal på Norra järnvägsgatan. Fem år senare spelade Edgar Hayes orkester i Arbetets hus på Broholmen, vid Helsingfors första konsert med ett utländskt storband.
Efterkrigstidens jazzkonsertverksamhet kom i gång hösten 1949 med Louis Armstrongs konsert i Mässhallen. Armstrong var en av jazzens största stjärnor, och hans besök satte bestående spår hos stadens unga jazzgeneration. Tillställningen lockade så mycket publik att det också blev lättare att ordna jazzkonserter. I början av 1950-talet hölls konserter bland annat i Balders sal, på Hämäläisten talo, Gamla studenthuset, Handelshögskolans festsal och Konservatoriets sal. Namnkunniga utländska jazzgäster spelade i allmänhet i Mässhallen, men även Konservatoriets och Handelshögskolans festsalar användes för jazz.
Paavo Einiö, som hörde till tidens flitigaste arrangörer av jazzkonserter, skriver i sina memoarer att valet av konsertlokal i första hand avgjordes av salens kapacitet i förhållande till den förväntade publiken. Alla fest- eller konsertsalar uppläts ändå inte för jazz. Ibland drogs gränsen efter några arrangerade konserter – så gick det bland annat med Suomalainen yhteiskoulus stora sal på Nervandersgatan.
Kulturhuset, som öppnades för allmänheten 1958, erbjöd ett nytt alternativ som plats för jazzkonserter. Den första världsstjärnan som uppträdde där var Quincy Jones i augusti 1960.
Helsinki Jazz Festival, som förde stjärnor till staden åren 1964–68, hölls det första året i Mässhallen, men därefter etablerade sig evenemanget på Kulturhuset. Kulturhusets fördelar var bättre akustik än i Mässhallen samt salens form, som gjorde att publiken från olika delar av åhörarplatserna såg scenen bättre än i Mässhallen.
Jazzkonserterna på Kulturhuset arrangerades på 1960-talet främst av Paavo och Antti Einiö. Listan över de musiker som de förde till Sturegatan är imponerande. Förutom Quincy Jones uppträdde bland andra Dizzy Gillespie, Duke Ellington, John Coltrane, Thelonious Monk, The Modern Jazz Quartet och Ella Fitzgerald på Kulturhuset.
Den moderna inhemska jazzen klingade i museer för första gången i slutet av 1960-talet. Jazzvesper, komponerad av Heikki Sarmanto och framförd i samband med Helsingfors festspel 1970, inledde jazzkonserterna i Helsingfors kyrkor. Först öppnades Edesvikens kyrka, numera Tempelplatsens kyrka, och Mejlans kyrka för jazz.
Finlandiahuset öppnade 1971, men under 1970-talet uppträdde utländska gäster fortfarande mestadels på Kulturhuset. De äldre jazzstjärnor som spelade där, Benny Goodman, Count Basie och Ella Fitzgerald, uppträdde i samband med sina konsertbesök också på hotell Hesperias nattklubb. Både Hesperia och Tavastia arrangerade även egna jazzkonserter med utländska artister under 1970-talet.
Helsinki Jazz Festival hölls ännu en gång på Kulturhuset år 1975, med bland andra Ella Fitzgerald, Dizzy Gillespie och Oscar Peterson som dragplåster. Därefter blev staden åter utan en egen jazzfestival under en längre tid, även om man i jazzkretsar saknade ett större evenemang inom genren vid sidan av enskilda konserter. När den finländska jazzen organiserade sig skapades bättre förutsättningar för att ordna festivaler. I augusti 1984 hölls den första Sea Jazz-festivalen på Sveaborg. Efter två år flyttade den till Sinebrychoffparken, eftersom förbindelserna dit var bättre än till Sveaborg och det blåste mindre i parken. Sea Jazz arrangerades fram till 1990.
Jazzens nya uppsving, som började i slutet av 1990-talet, syntes också på festivalfältet. Jazz-Espa, som arrangerades av Jazzförbundet, förde jazzkonserter till Esplanadparken för första gången sommaren 2000, och serien med gratis jazzkonserter etablerades som en del av sommarutbudet på Esplanadestraden. UMO inledde ett nära samarbete med Helsingfors festspel och uppträdde där varje år. Det blev lättare att ordna större konserter när Musikhuset stod färdigt 2011, och i husets salar har det också funnits utrymmen för mer intima jazzspelningar. I Savoy-teaterns sal har man länge kunnat höra jazzkonserter arrangerade av Suomen perinnejazz ry.
Under mer än hundra år har jazzen hittat lokaler i Helsingfors, även om den tidvis under långa perioder har saknat en egen klubb. Musikens förmåga att anpassa sig till olika rum har blivit en styrka på We Jazz-festivalen, som ordnats sedan 2013 och där en del av spelplatserna byts ut varje år. Vid festivalens hemliga spelningar avslöjas varken artister eller spelplatser för publiken i förväg, utan deltagarna hänvisas till en mötesplats vid en viss tidpunkt och leds därifrån till konserten. Hemliga spelningar har ordnats bland annat i kontor och i Marimekkos tygtryckeri. Det hör till jazzens charm att den kan fungera i vilket slags rum som helst.
Källor
Einiö, Paavo: Jammaten! Lamplite Ltd, Helsinki 2006.
Haavisto, Jukka: Puuvillapelloilta kaskimaille – Jatsin ja jazzin vaiheita Suomessa. Otava, Helsinki 1991.
Koivistoinen, Eero: Lennosta kii. Kustannusosakeyhtiö Teos, Helsinki 2022.
Markkanen, Lassi: Reiska Laine – jazzin käsityöläinen. Jormainos Oy, Järvenpää 2018.
Mattlar, Mikko: Populaarimusiikin tiloja Helsingissä 1950–70-luvuilla. Teoksessa Jäppinen, Jere & Vallisaari, Hilkka (toim.): Musiikkia! Harrastajia ja musiikinystäviä Helsingissä. Helsingin kaupunginmuseo, Helsinki 2015.
Mattlar, Mikko: Olli Ahvenlahti, piano. Docendo, Jyväskylä 2023.
Numminen, M.A.: Jazzin meining. Aviador, Helsinki 2016.
Partanen, Markus (toim.): Rytmihäiriöitä – Uuden Suomi-jazzin nousu. Like, Helsinki 2007.
Uusitorppa, Harri: Umo ja Svenska Teatern jättivät vain vuoden vanhan Cotton Clubin. Helsingin Sanomat 16.11.1996, sivu C4.
Vesterinen, Ilmari: Mäyränkolon jazzareita – Tarua ja totta Old House Jazz Clubista ja suomalaisesta jazzmusiikista. WSOY, Helsinki 2006.
