Hämäläisten talo, eller Hämis
Sedan långt tillbaka i tiden indelades studenterna vid Helsingfors universitet i nationer enligt deras hemtrakt, och Tavastlänningarnas nation är en av dessa. På 1930-talet lät nationen bygga ett ståtligt stenhus, Hämäläisten talo, i utkanten av staden. Huset hade även en ståtlig festsal. För att betala skulderna som uppstod vid byggandet av huset började Nationen anordna danser. Men sedan kom kriget och all dans förbjöds.
Efter kriget drog kuratorn vid nationen Kalle Wettenhovi på nytt igång danserna på Hämis. Nu kombinerades de med annat program, pjäser, sketcher, spex och annat kul. På tisdagar ordnades Nationens tekväll och på lördagar var det studentdans. Vissa kvällar hyrdes salen ut till kabaréteatern Punainen Mylly. Där ordnade teatern både fina kabaréer och danser, tills nationen år 1958 tog den lukrativa verksamheten i egen regi. Nu började Nationen utöver tekvällar och studentdanser även ordna allmänna danser, som var öppna även för andra än studenter. Alkohol serverades inte vid danserna, men aktiebolaget Hämäläisten Ravintola Osakeyhtiö som ägdes av Nationen hade förvärvat intilliggande restaurang Ilves efter kriget.
Musiken på Hämis var levande. Alla den tidens största stjärnor inom lätt, dansant musik uppträdde på Hämis. Musiken representerade den tidens schlager, som småningom fick allt mer inslag av jazz och snart även den nya popmusiken, inklusive twist, ståltrådsmusik och rock. Dansant schlager innehade dock fortfarande huvudrollen.
Tavastiaklubben
Slutet av 1960-talet var händelserikt i världen, det finländska samhället, och den finländska musiken och ungdomskulturen. Ungdomarna förkastade gamla värderingar, och nya radikala idéer uppkom. Traditionell pardans ansågs vara gammalmodig, och den nya, mer hämningslösa rockmusiken föddes. En speciell ungdomskultur etablerades, ungdomarna klädde sig annorlunda än de vuxna och lyssnade på egen musik som bara tillhörde dem.
I den nya situationen var Hämis inte längre attraktivt för folket. Nya typer av diskotek och klubbar hade redan vuxit fram i staden, men de riktade sig endast till studenter. Kalle Toriseva, tavastländsk student och ordningsman på Hämis, insåg att det fanns en klar efterfrågan på en ny slags fri kultur, popmusik och alkohol, vilket erbjöd en klar marknadsnisch och många möjligheter. Även andra än de som hade tagit studentexamen måste få åtkomst till detta.
Den 2 oktober 1970 öppnade Tavastiaklubben sina dörrar för första gången. Till en början användes namnet Tavastiaklubben endast för några av kvällarna på Hämis, men populariteten var så stor att Tavastiaklubben trängde undan Hämis och dess danser nästan helt och hållet. Endast Hämis tekvällar på tisdagar återstod, men namnet uppdaterades till T-kvällar och även dessa blev till ett diskotek. Snart blev danserna på lördagar ett diskotek öppet för alla, Tavastias veckoslutsdisko. För att ge fart åt den nya klubbens popularitet lyckades man få Jussi Raittinen att spela in låten Crocodile Rock på finska, under namnet Tavastia-rock. Albumet spelades in i samma byggnad, på fjärde våningen i Nationen.
Danserna på Hämis upphörde, men några år senare började man ordna pensionärsdanser där. De ordnades dagtid med humpa, vals, tango och annan dansmusik. Man hade även levande musik, hobbyband med pensionärer.
Tidsperioden präglades av frigörelse, demokrati och framsteg, och även förvaltningen av Hämäläisten Ravintola Oy ordnades i samma anda. Anordnandet av danserna hade varit en hobbyaktivitet för nationens medlemmar, men nu började studenterna arbeta på deltid för nationen. De hade en egen klubb, ett eget lokalt kollektivavtal, dock inom ramen för branschens allmänna avtal, och även en egen representant i restaurangbolagets styrelse.
När man nu hade tillstånd att sälja öl och starkare drycker till studenterna, övergick dansverksamheten och även Tavastia gradvis till restaurangbolagets ansvar. År 1972 gick universitetsstudenten och den aktiva nationsmedlemmen Juhani Merimaa med i bolagets styrelse. I mitten av decenniet slutade Kalle Toriseva på Tavastia och Wettenhovi gick i pension. Under de följande åren fungerade Ilkka Merimaa och Timo Turunen som chefer, tills Juhani Merimaa blev ny VD för restaurangbolaget år 1980. Vid samma tid fick huset en ny ordningsman vid namn Pekka Görman.
Tavastiaklubbens idé var att bjuda på alkohol och pop, samt annan ny rytmmusik. Men ännu fanns det inte så mycket pop i Finland, och därför hade man plats för all slags lätt musik, från schlager till rock, från Katri-Helena till Wigwam. Utbudet av finländsk pop- och rockmusik växte och utvecklades snabbt under dessa år, och inom några år hade schlagern och den lättare popen lämnat Tavastia. Inom kort fick man också utländska artister på scenen, med tiden allt mer kända och allt oftare.
När den enhetliga ungdomskulturen hade etablerats som en del av det finländska livet, började den upplösas i flera olika subkulturer. Rocken skilde sig från popen, och en skiljemur uppstod mellan dem. Rocken var de ungas och rebellernas musik som spelades på Tavastia, medan popstjärnorna följde schlagersångarna till andra arenor. Det kom diskokultur, punk och rockabillys som bara lyssnade på 50-talets rock’n’roll. Andra lät håret fladdra vidare i tidig 70-talsstil. Det enhetliga ungdomsmodet fick sällskap av många subkulturer, var och en med sin egen musik och sina egna modetrender. Samtidigt fick rockens alla underarter en egen publik, rockabillys lyssnade inte på proge, och diskomusikartister framförde inte sin musik på Tavastias scen.
Till en början varierade veckoprogrammet mycket, men i miten av 1970-talet etablerades ett tydligt veckoprogram för Tavastia. På måndagar var det Diggiteekki, ett disko innoverat av Pekka Sauri, utan diskomusik men med allt annat. På tisdagar hette platsen Hämis och man hade T-kväll. Man höll endast öppet för studenter, och biljettpriset inkluderade te och en semla, aktuell diskomusik och A-rättigheter, man sålde alltså också sprit. På onsdagar hade Tavastia levande rockmusik och på torsdagar oftast jazz. På fredagar, lördagar och söndagar var det disko, Tavastias veckoslutsdisko.
Självklart spelades diskomusik på diskoteken, förutom på måndagens diggiteekki. Publiken på Tavastias veckoslutsdiskotek var inte egentligen diskoglitterfolk, utan högst vanliga arbetare och kassafröknar, arbetande ungdomar som hade gått ut grundskolan eller en yrkesskola. Från första början var Tavastias diskotek mycket populära, och diskoteket spred sig snabbt till nationens andra och fjärde våning. Ur dagens synvinkel gick det hårt till: “Tava är det bästa stället i stan, fyra och en halv våning av komplett svineri”, sammanfattade en stammis.
Från kris till blomstring
På 1970-talet var alkoholkulturen annorlunda. Tiderna var friare än tidigare, men finländarna lärde sig inte så lätt att dricka långsammare och mindre. På veckosluten hängde över tusen berusade ungdomar på Tavastia, och till slut bestämde sig myndigheterna för att ingripa. Först påfördes Tavastia intensifierad övervakning, Merimaa och några andra åtalades för brott mot alkoholbestämmelserna, antalet kunder begränsades och till slut påfördes bordsservice. Resultatet blev naturligtvis en kollaps i försäljningen och intäkterna, och en kris som varade i många år.
Först och främst var det fråga om en ekonomisk kris, men medan man löste denna var det mycket som vändes upp och ner, vilket även inkluderade en arbetskonflikt. Nationen sålde sitt restaurangbolag till Hämäläisten Ylioppilassäätiö, som den hade grundat och förvaltade, och som bland annat äger Hämäläisten talo. I samma veva övergick man från det tidiga 70-talets företagsdemokrati och deltidsarbetande studenter till en strömlinjeformad ledning och resultatansvar i mitten av 80-talet. De anställda fick i alla fall ha sina egna råd.
I mitten av decenniet hade man kommit över krisen, och detta markerade starten på Tavastias andra uppgångsperiod. Tavastias lobby hade haft två garderober, men nu byggdes en bar vid namn Beat Bar i stället för den ena garderoben. Den blev genast en hit och ett inneställe, där alla journalister och annat mediefolk och musikfolket tyckte om att sitta. Även en viss Mari Hatakka trivdes där, när hon inte dansade i Sorsakoskis och Esa Pulliainens Agents-band. Vid denna tid blev Pekka Görman restaurangchef.
Under Tavastias krisår fortsatte den finländska rocken att utvecklas. I och med Backstage Club upphörde Diggiteekki, och både T-kvällarna och jazzkvällarna tynade bort, men nu fanns det så många band i staden och landet att det fanns tillräckligt med rock och publik för varje kväll från måndag till torsdag, ibland till och med fredag. Rockens mainstream växte och expanderade. Den nya vågen bestod till stor del av rockens mainstream, punken och rockabillyn differentierades allt i mer separata subkulturer, och nya subkulturer uppstod – det fanns goter och futurister och andra. Gränsmurarna sänktes och krympte när popen tack vare syntar och synthpop inte längre var en svordom, och Topi Sorsakoski fick rockfolket att lyssna på schlager. Mainstreamens ungdomsmode hade utvecklats till en rockkultur för unga och ungdomliga vuxna, med en mångfald av olika stilar och bland dem ett antal tätare subkulturer.
Tavastias veckoslutsdisko fortsatte som förr, dock endast i nedre våningen. Det var fortfarande inte något glitterdisko för yuppies, utan frekventerades av vanliga arbetare. Musiken var den tidens hittar, även om den allmänna linjen var lite tyngre och mindre prålig än på det genomsnittliga diskot. Veckosluten var fortfarande oerhört populära, många av de gamla stamgästerna besökte Tava ännu i trettioårsåldern, och nya generationer dök upp allt efter att de fyllde arton.
År 1985 gjordes Tavastias gamla andra våning till en helt ny typ av rockrestaurang, Backstage Club, eller Bäkkäri. Bäkkäri var en enorm framgång. Alla olika subkulturer fanns representerade i det något vaga rockfolket eller motkulturen, som var något annat än majoritetskulturen. Medan man på annat håll i stadens inneställen satsade på förmögna yuppie-kunder, uppnådde Bäkkäri framgång genom att satsa på den betydligt mindre bemedlade delen av befolkningen, bohemer, musikentusiaster och musiker. Många av de som spelade var framgångsrika, berättar Clifters sång “Kova Bore” om Backstage Club.
Slutet på HROY
Samtidigt levde resten av världen yuppiernas och citykulturens tid. Restaurangbranschen befann sig i en brytningstid, och högkonjunkturen förde med sig tankar om ständigt ökande avkastning och trendiga tjänster för solventa, vuxna kunder. Tavastias veckoslutsdisko och toppkonserter var lönsamma, men intäkterna var kanske av fel sort, åtminstone inte i linje med branschens aktuella läror. Därmed avskedades år 1990 först Merimaa och sedan Görman.
Den nya direktören för Hämäläisten Ravintola Oy var säkert en kompetent och kapabel yrkesmänniska inom restaurangbranschen. Tyvärr lämpade sig dock branschens och tidens allmänna läror inte för Tavastia. Rocken var inte en del av majoritetskulturen, och yuppierna och citykulturen undvek Tavastia helt och hållet. Renoveringen av Ilves misslyckades också, den blev inte ett toppmodernt inneställe. Man hade blivit av med de gamla kunderna, men inga nya kunder kom istället. En morgon fanns det en lapp på Tavastias dörr som meddelade att “Tavastiaklubben är stängd i dag”. Hämäläisten Ravintola Oy hade gått i konkurs och Tavastiaklubbens historia hade nått sitt slut.
Helsingin Rock’n’ Roll
Men det var inte slutet. Merimaa och Görman grundade ett nytt bolag under namnet Helsingin Rock’n’Roll Oy och nådde en bra överenskommelse med Hämäläisten Ylioppilassäätiö. De hyrde Tavastias och Ilves lokaler, fick tillgång till namnen Tavastia och Ilves och kunde fortsätta där de hade slutat över ett år tidigare. De köpte dessutom biljettföretaget Tiketti och kontrollerade därmed även marknadsföringskanalen. Nya Tavastia blev en omedelbar succé, och en av de stora institutionerna i Helsingfors kulturliv hade räddats.
Det nya bolaget började direkt med att renovera Ilves, nu blev den både ett trevligt ställe att sticka sig in i och en trivsam matrestaurang. Gamla Villen baari renoverades, väggarna målades svarta, den fick en egen ingång mot innergården och blev en separat restaurang, Semifinal. Nu var Tavastia stället där alla musiker ville uppträda, och Semifinal blev en plats för nya band på uppgång, på vägen mot Tavastias scen. Semifinal lotsades av Tomi Hämäläinen, Tavastias och Backstages erfarna dj Roudi, och det fortsatte han med i tre decennier.
Nya Tavastia grundades och byggdes under en stor ekonomisk recession, men också vid en tid då alkoholserveringen liberaliserades. Bankkontor stängdes, företag gick omkull, och i de tomma lokalerna dök det upp så många barer, diskotek och klubbar, att det inte var lönt att ens försöka sig på diskotekmarknaden. Därmed hade nya Tavastia till en början inga diskokvällar alls. Men med årens lopp återvände även diskokvällarna. Ett nytt lördagsdisko körde igång år 2009, och fick snart namnet Ladi av folket. Diskoteket började vid midnatt, när kvällens band hade slutat. På den här tiden hade andra diskotek noggranna format och spellistor, en viss låt kunde spelas vid en viss tidpunkt med inte vid någon annan tidpunkt. I denna situation var det lätt för riktiga, levande dj:ar att få publiken att dansa till musik de valde och spelade själva, från 70-talets klassiker till de senaste hittarna. Fram till år 2024 hade Ladi snurrat på i hela 15 år, så det var dags att hitta på något nytt. Ladi tog slut, men dj:arna fortsätter och utvecklar nya idéer, disko bjuder Tavastia på även framöver.
Nya Tavastia började alltså helt och hållet som en plats för liveband och nådde omedelbar framgång. Lågkonjunkturen medförde en hel del nya entreprenörer även till denna bransch, men en stor del av dem slutade snart, och till sist slutade alla. Däremot körde Tavastia jämnt och stadigt vidare. Rocken var redan mainstream, den gamla motkulturen var nu majoritetskultur. På 1990-talet steg en ny generation till mainstreamens spets, från Neljä Ruusua till Maija Vilkkumaa och via Rasmus till Ultra Bra. Den brittiska gitarrpopen fick också finska anhängare, och på 1990-talet fick soulen ett uppsving med Aki Sirkesalos pop och sedan Sam Hubers funky. Även Mari Hatakka sjöng soul i Fabulettes led. Det fanns tillräckligt av all slags musik och hela tiden något nytt. Vid millennieskiftet steg metallmusiken från en subkultur till en del av den finländska rockens mainstream, och under 2000-talet började hiphopare rappa med DJ:ar på diskon, och rappen blev en av Tavastias populäraste genrer. Med tiden har även techno eller liknande musik blandats allt mer med annan musik.
Rocken var ursprungligen en ungdomskultur, men med årtiondena har åldersspannet hos Tavastias publik bara ökat. De äldsta hiphoparna är redan i femtioårsåldern, och åldersspannet för Hectors publik sträcker sig från arton till närmare åttio. Varje generation har skapat sin egen musik och alla generationer har fortsatt att göra och lyssna på sin musik. De flesta musikstilar och subkulturer har också fått efterföljare bland de yngre, och den äldre generationen följer även de yngre musikstilarna.
I och med nya Tavastia började även pensionärsdanserna på nytt, och pågick i cirka tio år. När humpafolket åldrades måste även danserna på Tavastia ge vika. De nya grånande generationerna har gett upphov till ett nytt fenomen, mormorsdiskot. 2020-talets tidigare ungdomar är inte intresserade av vals och humpa, utan disko och rock. En gång separerade rocken generationerna, men i dag förenar den dem.
Rock och motsvarande har blivit en etablerad del av majoritetskulturen. Den har redan några livstider av traditioner, historia och massor av klassiska artister och verk. Olika stilar har ackumulerats och samma person kan klä sig olika för olika konserter, ibland gotiskt, ibland hiphop, och subkulturerna utesluter inte heller varandra. Alla de olika stammarna, genrerna och stilarna bildar en rik men ändå enhetlig helhet av rockkultur.
Efter år 1991 utgör Tavastias historia en stadigt säker framgång, Helsinki Rock and Roll har till och med utökat sin verksamhet till festivaler och andra evenemang. År 2020 stängde dock coronaviruset det finländska samhället och i synnerhet alla krogar, klubbar och restauranger. Krisen var allvarlig, men som på andra håll i samhället tillfällig. Tavastia var så stabilt förankrat att några års förluster inte skakade det, utan efter pandemin har verksamheten återhämtat sig och blivit ännu mer lönsam. En betydande vändpunkt inträffade när Juhani Merimaa och Pekka Görman gick i pension. Från början av 2024 är Mari Hatakka verkställande direktör för Helsinki Rock and Roll Oy.
Källor:
Lindgren, Klaus: Tavastian kulisseissa. Neljä ja puoli kerrosta täyttä sikaa. Into, Helsinki 2019.
Tamminen. Seppo: Kampinkadun isäntä. Hämäläisten ylioppilassäätiö 1962–2012. Hämäläisten ylioppilassäätiö, Helsinki 2012.
Uppgifter har också fåtts av Juhani Merimaa och Mari Hatakka.
