Ett barn av en skådespelarfamilj
Skådespelarna Katri och Alex Rautio gifte sig 1883. De valde finska som sitt hemspråk så att Katri (ursprungligen Wendla Katrina Bengtsson) skulle lära sig språket bättre och klara sig bättre i den finskspråkiga teatervärlden. Deras första barn, Olavi Aleksander, föddes 1884, på hösten 1886 fick de en dotter som inte levde ens i två månader, och sist föddes Eino Markus den 17 maj 1891. Familjen bodde i Kampen, och Markus lärde sig svenska av sina lekkamrater på gården.
Markus studerade vid Helsingfors finska reallyceum och sedan vid ett handelsläroverk i mindre än två läsår. Han arbetade inom handeln ett tag, men sökte sig sedan till Nationalteaterns elevskola. Hans skådespelarkarriär började 1912 på Kansan Näyttämö, som hade grundats 1907. I juni 1915 antogs han till Nationalteatern, där han arbetade en kort tid samtidigt som sin far och mor. Pappa Rautio dog oväntat vid 58 års ålder i april 1916. Året därpå avslutade även Katri sin karriär på Nationalteatern vid 53 års ålder, men därefter arbetade hon som lärare och ledare på Nationalteaterns elevskola och Svenska Teaterns dito. Hon arbetade även som gästskådespelerska på Tammerfors teater, där Markus också spelade åren 1919–1923. Efter att ha fått nog av teaterns hårda sparåtgärder återvände Markus till Helsingfors och Kansan Näyttämö. Perioden efter inbördeskriget var svår för alla teatrar.
Filmen lockar
Alex Rautio hade haft en roll i Finlands första spelfilm Lönnbrännare som hade premiär i maj 1907. Då var Markus 16 år. Inget under att han blev intresserad av arbetsmöjligheterna som filmen erbjöd. Sin första filmroll fick han sommaren 1923 i Konrad Tallroths film Bröllopet på Suursalo. Bipersonen som spelades av Markus Rautio hette Jaska Korpela. Den manlige huvudpersonen spelades av operasångaren Oiva Soini och dennes mor spelades av Katri Rautio i sin första filmroll. Filmen producerades av Suomi Filmi Ab som leddes av Erkki Karu.
I slutet av sommaren 1924 for Markus Rautio med S/S Majestic till New York. Därifrån styrde han kosan till drömmarnas stad, dvs. Hollywood för att lära sig mer om filmbranschen, och han fick en plats på Metro-Goldwyn-Mayers studior som extra. Arbetet var så klart i total avsaknad av glamour, eftersom största delen av tiden gick till att vänta på att någon regissör kanske skulle behöva statister till en masscen eller annars bara. Lyckligtvis hade studiorna i alla fall kantiner. Konkurrensen om uppmärksamhet och arbetsuppgifter var blodig. Rautio skrev kåserande texter om sina iakttagelser på studiorna och lärde sig engelska allt bättre. Stumfilmernas skådespelare behövde språkkunskaper för marknadsföringen av sig själva, även om publiken inte kunde höra deras tal. I en stor filmreklamparad såg Rautio livslevande superstjärnorna Harold Lloyd och Rudolf Valentino. Han arbetade på MGM i sju månader. Därifrån åkte han längs Panamakanalen till Kuba, och efter det reste han på västkusten i Förenta staterna. Han torde ha varit utomland i över ett år, och han återvände hem efter att ha hört om sin mors insjuknande.
Hemkommen från sin resa gick Markus Rautio och träffade Erkki Karu. Han fick en roll i filmen Flyktingarna från Murman som blev en publiksuccé av året 1927.
Radion kallar
Markus Rautio blev ändå inte en filmstjärna, åtminstone inte i ordets egentliga bemärkelse. Dock har han senare fått uppträda i filmer som radioröst, till exempel som nyhetsuppläsare och Farbror Markus. Hösten 1926 satt han och åt med sin mor, när hon kom ihåg att berätta att en Alexis af Enehjelm hade ringt från Rundradion och frågat efter Markus när denne varit på jobb. Den stort undrande Markus hade ringt upp af Enehjelm som hade bett honom besöka radion som på den tiden fanns på Unionsgatan 20. Eftersom arbetsmängden hade blivit för stor behövde Rundradions då enda hallåman och programanställda en kollega, och som sådan ville han ha Markus Rautio. Bolaget O.Y. Suomen Yleisradio - A.B. Finlands Rundradio hade grundats den 29 maj 1926 och dess första programsändning var den 9 september samma år. Enligt sina memoarer var Rautio först mycket motsträvig och misstänksam, men Enehjelm lyckades med list narra honom att uppträda i radion medan radiodirektionen lyssnade och bedömde ”arbetssökandens” lämplighet. När Rautio hade fått platsen som han inte ens visste sig ha sökt, tackade han ja, det handlade ju ändå om någonting alldeles nytt och spännande.
Både Rautios och af Enehjelms titel i radion var konstnär, vilket nog var lämpligt, för Rautio var ju skådespelare och af Enehjelm operasångare. Under radions första tider fick de göra allt möjligt: ropa ut programmen, skaffa uppträdare, betala deras arvoden och göra egna program. Om en uppträdare som lovat komma på plats inte dök upp fick hallåmannen hitta på annat program, till exempel spela piano och sjunga, läsa eller berätta historier, eftersom alla program var direktsända då det inte ännu fanns någon inspelningsteknik.
Våren 1927 flyttade Rundradion till Alexandersgatan 48 där den förfogade över hela nio rum i stället för de tidigare tre. På radion arbetade en 25-årig kassörska, Ingrid Maria Stenius, som Markus Rautio gifte sig med som 37-åring i juli 1928. På den tiden hade Rundradion en i nutida ögon besynnerlig regel som krävde att endast den ena makan av ett äkta par fick vara i bolagets tjänst. Således lämnade Ingrid sin arbetsplats. När regeln senare upphävdes fick hon tillbaka sin plats.
En interaktiv barntimme
Farbror Markus barntimme fick sin början redan i december 1926. I början av hösten 1927 tillbringade Markus Rautio ett par veckor i Stockholm genom att bekanta sig med Radiotjänst, som hade startat ett par år före Finlands Rundradio. Där blev han bekant med Sven Jerring, som var idrottsreporter och redaktör men också Farbror Sven. Han hade ett barnprogram kallat Barnens brevlåda, dit barn kunde skicka brev som lästes upp i radion. Rautio blev entusiasmerad av exemplet och tillsatte ett brevlådeavsnitt i sitt program efter att ha återvänt från resan. Farbror Markus barntimme var det första radioprogrammet som publik kunde aktivt delta i. Han läste upp deras brev i radion och kommenterade dem, skrev möjligen också ett svar. Dessutom värvade han uppträdare från publiken.
År 1927 radierades den svenska barntimmen på tisdagar och den finska på torsdagar klockan 18. Efter ett par år hade Rautios arbetsbörda ökat och han lade ner den svenska barntimmen. Av sin förebild Sven Jerring tillägnade han sig en rollek: han blev farbror Markus, som rådde barnen att äta havregröt och lyda sina föräldrar. Rautio skapade en stomme för programmet men annars fick det fortlöpa fritt.
När sändningstekniken utvecklades började man sända barntimmar och andra program förutom Helsingfors också från andra ställen. Lördagen den 14 februari 1931 gjordes finsk radiohistoria, när Markus Rautio och teknikern Pekka Järvinen gjorde det första direktsända radioprogrammet utomlands, nämligen i Tallinn.
År 1934 började man spela in sändningar på snabbskivor, som rymde fyra minuter. Före det var alla radiosändningar direkta. Även om inspelningstekniken utvecklades finns det i Radioarkivet endast sju bevarade Farbror Markus barntimmar, vilket är mycket lite i förhållande till antalet radieringar. Orsaken är den att man återanvände inspelningsmaterialet om och om igen, det vill säga skivan eller bandet tvättades och bandades på nytt.
De första barntimmarnas uppträdare var Rautios kollegers, släktingars och bekantas barn som deklamerade dikter och sjöng. Barntimmen har fungerat som språngbräde till många professionella inom underhållningsbranschen. Till exempel Maire Suvanto och Lasse Pöysti har debyterat på Farbror Markus barntimme, och den ordfyndiga Orvo Kalevi Kontio blev rentav programmets stamgäst. Som vuxen blev han känd för barnens tv-program Sirkus Papukaija som gjordes under åren 1961–1967. Därifrån härstammar det i Finland allmänt kända uttrycket tio poäng och ett papegojmärke.
Hela folkets Farbror Markus
Under den första tiden fanns det inte en radiomottagare i varje hem, och då samlades man i grupp hos en radioägande granne eller släkting för att följa med sändningen. Således lyssnade även vuxna på Farbror Markus barntimme, om inte avsiktligt, så vid sidan av andra göromål i så fall. Fabror Markus var en stor auktoritet, som också kunde kännas skrämmande, eftersom han visste vad barnen gjorde. Åtminstone fick de små lyssnarna ett sådant intryck, kanske stimulerade av en liten dumhet såsom kräsenhet mot havregröt. Farbror Markus berättelser var lärorika och spännande. I någon mån kom det till radion respons från föräldrar som tyckte att de rentav var för skrämmande. ”En grupp djupt bekymrade kvinnor” uttryckte sitt ogillande av att farbror Markus hade låtit ackompanjera en barnsång med dragspel, som var ett syndigt instrument. Då blev han riktigt arg. Han utlyste i radion att nu får ni, snälla människor, fritt skriva till oss under två veckors tid, tror ni att era barns själar är i fara på grund av att Haren satt i gropen spelas till ackompanjemang av dragspel, eller anser ni detta inte vara en dödssynd. Han hade fått femtusen brev av vilka fem uppgav att dragspelet leder barnen i fördärvet. Alla andra hade enstämmigt försvarat dragspelets oskyldighet. Detta berättade Rautio i en intervju av tidningen Seura år 1935.
Rautio värvade redan i ett tidigt skede vuxna till sitt program för att upplysa och berätta sagor. Han fabulerade också själv sagor och sagospel, som spelades på teatrar och i radion. Mirakelsagan Pikku Pirkko Pirkkalasta gavs på Nationalteatern den 26. december 1932. Hans följande pjäs var Sisu-Seppo ja Taru-Teppo. Dessa har också kommit ut som böcker på förlaget Otava.
Farbror Markus var också synbart närvarande i tidskrifter, som det förr fanns långt fler av än numera. Det fanns flera till barn riktade tidskrifter, såsom Pikku Matti, och tidningar avsedda för radiolyssnare, exempelvis Rundradion och dess finska motsvarighet, Radiokuuntelija samt flera pedagogiska tidskrifter. Också dagstidningar hade barnspalter. I veckotidningarna Rundradion och Yleisradio hade farbror Markus en egen Brevlådan-spalt, och han skrev sporadiskt i många tidningar och tidskrifter. Dessutom behandlades hans program ofta i tidningar, eftersom det hade stor inflytelse på växande barn, som ju är mycket lätt påverkbara. Men åtminstone lärarnas facktidning gav farbror Markus sitt fulla stöd och tack.
Farbror Markus barntimme var inte bara underhållande utan även fostrande. Farbror Markus betonade alltid hur viktigt det är att vara artig, vänlig och tacksam. I tidningsintervjuer och sina memoarer berättar han om lustiga tilldragelser och lite besvärliga människor som ringde upp honom i radion, skrev brev under åratal och rentav trängde sig på plats i radions utrymmen och krävde att få ropa ut till exempel sina profetior. Han förhöll sig alltid empatiskt, tålmodigt och humoristiskt till sådana fall. Han ville sköta krångliga situationer taktfullt utan att skämma ut någon.
Farbror Markus var i nutidstermer ett personligt varumärke och en institution. I människors sinnen blandades rollfiguren med den verkliga personen. Rautio kändes igen förutom på sin röst också på basis av tidningsbilder. På lantortsresor i synnerhet under den första tiden samlades barn och även föräldrar på järnvägsstationen för att med egna ögon bese den beryktade radiofarbrorn. Mången blev besviken då han ju såg ut som en helt vanlig man och inte ens i minsta grad som Julgubben. Till fabror Markus skrev människor i alla åldrar om sina sorger och glädjeämnen, i sina memoarer säger han sig ha varit som en biktfader. Om brevskrivaren hade lämnat kontaktuppgifter, svarade Rautio. Han verkar ha tagit på allvar sin ansvarsfyllda ställning som nationalskatt och auktoritet.
Hörspel för vuxna
Markus Rautio skrev och regisserade också hörspel för vuxna och spelade ibland själv med i dem. I Rundradion grundades år 1934 en särskild hörspels- och deklamationsavdelning som Rautio utsågs som chef till. När vinterkriget bröt ut spriddes radions sändningsverksamhet på flera håll i landet, för att den skulle kunna fortsätta även om någon station blev bombarderad. Rautio flyttades till Björneborg. Medan staden bombades lyssnade han på ett hörspel i Sveriges radio, och det väckte hans intresse. Han fick veta att det var Hertha Odemans Klockan på Rönneberga. Efter kriget skaffade Rautio rättigheter till hörspelet och Huugo Jalkanen översatte och förflyttade händelserna till finsk landsbygd. Könnin kello i Markus Rautios regi fick sin premiär den 2 december 1940. Hörspelet blev mycket populärt och Rautio regisserade till och med sex olika versioner av det under årens lopp.
Efter andra världskriget förverkligades förändringar i Rundradions administration och programpolicy i andan av den politiska konjunkturväxlingen. Hörspels- och deklamationsavdelningen ändrades till teateravdelning och Markus Rautio utsågs till huvudregissör. År 1948 fick Rundradion Europas första radioteater med fastanställda skådespelare, vilket uppfyllde Rautios långvariga dröm.
En distanserad privatperson
Samtida personer har berättat om hur lätt farbror Markus även på fritiden slank in i barnens fantasivärld och kom bra överens med barn. I sina memoarer berättar han mestadels om sitt radioarbete, inte om sitt privatliv och inte heller om sina andra arbeten. Han berättar att han alltid varit intresserad av två saker: naturen och andra människor, eftersom det är så fascinerande att iaktta dem. Barn gillar han, eftersom de är uppriktiga och inlevelsefulla, de saknar beräkning och låtsande. Enligt kolleger klädde sig Rautio alltid snyggt. Han var pedantisk och extremt punktlig, han kunde inte tåla förseningar. Han var artig och vänlig men pratade knappt om sig själv och sina släktingar. Vid enstaka tillfällen kom han sig att festa men pratade ändå inte om sina personliga saker.
År 1954 flyttade paret Rautio från Kronohagen till Munksnäs och det så kallade Apslottet (Bredviksvägen 22–24) som befolkades av teater- och filmfolk. De hade inget eget sommarställe, men ibland firade de semester i Kangasala vilohem som gynnades av konstnärer och där Markus i tiderna hade tillbringat somrar med sin mor. I sina memoarer berättar han att har firat ett tiotal somrar i sträck på ett avlägset liggande ställe mellan Ruovesi och Vilppula utan radio, telefon eller grammofon.
Rautio går i pension
Markus Rautio fyllde 65 i maj 1956. Till ära av det ordnade Rundradion sin historias största publikprogram. Programmet planerades av redaktör Niilo Tarvajärvi som just hade återvänt från Melbourne i Australien. Farbror Markus avskedsfest hölls den 30 december 1956 i Mässhallen med en närvarande publik på 7000 personer. Som konferencier fungerade radiogreven Carl-Erik Creutz, och program framfördes av Radio-orkestern, Radions underhållningsorkester, Skepparkvartetten, Eugen och Georg Malmstén, vuxna som hade uppträtt som barn med farbror Markus för 30 år sedan samt en stor grupp barn i folkdräkter från olika landskap. På scenen klev också Musse Pigg, vargen och Sjötrollet samt självfallet också själva farbror Markus. Programnumren och uppträdarna var en genomskärning av barntimmarnas 30 år. Konstnären Rautio hamnade igen i skuggan av farbror Markus, för på avskedsfesten mindes man honom uttryckligen som farbror Markus och inte som föregångare av Rundradions teaterprogram. Rundradion ordnade ännu skilt en mindre, kollegial avskedsfest på restaurang Klaus Kurki, och där talades också om annat än barntimmarna. Under hela sin radiokarriär fungerade Rautio som hallåman och senare som förman för dem.
I farbror Markus namn har man satt ett stort antal anekdoter och lustigheter, men eftersom det inte finns bevarade program kan man inte kontrollera deras sanningsenlighet. Den mest kända av dem är att mikrofonen en gång skulle ha blivit på efter avslutad sändning och farbror Markus skulle ha sagt att nu går han och skiter. Rautio själv nämner inte ett sådant fall sina memoarer, fast han annars berättar om flera även pinsamma händelser. Det är möjligt att det var Alexis af Enehjelm som uttalade denna kända fras, eller så var det ingen. Vare sig anekdoten sann eller inte så har den ständigt återberättats för nya generationer. Jag hörde den också i min barndom av mi far som var född 1928. Barntimmen och farbror Markus stil har parodierats åtskilliga gånger, första gången av signaturen Serp (Seere Salminen) i komedin Lennokki (Modellplanet), som gavs på Kansanteatteri 1936–1937. Vesa-Matti Loiris sketchfigur Nasse-setä är också inspirerad av farbror Markus, fastän den parodierar dåliga barnprogramvärdar och inte farbror Markus.
Farbror Markus var en offentlig person ännu som pensionär. Han intervjuades i tidningar, man mindes hans program och sände dem i repris. Även om Rautio var intresserad av nya medier och hade en gång i tiden arbetat med film, entusiasmerades han inte av televisionen, vars frammarsch i Finland började när han var i pensionsåldern. Markus Rautio tilldelades hederstiteln teaterråd år 1967. Under sina pensionsdagar reste han, gjorde promenadlänkar, läste i synnerhet historia och tittade på filmer på tv. I sin 80-årsintervju säger han åt Helsingin Sanomat att han aldrig har upplevt offentligheten som en börda. Markus Rautio gick ur tiden till evigheten den 14 februari 1973. Hans hustru Ingrid följde efter under tre år senare. De har begravts på Sandudds begravningsplats.
Källor
Helsingin Sanomat 16.2.1973, s. 13.
Markus-setä kaipaa onnellista lapsuutta. Helsingin Sanomat 17.5.1971, s. 7.
Oinonen, Paavo: Markus-setä. Suomen ensimmäinen radiopersoona. Yleisradio, Helsinki 2015.
Opettajain lehti 20.11.1936, s. 11(Länk leder till extern tjänst)
Rautio, Markus: Markus-setä muistelee. Otava 1957.
Salovuori, Eero: Markus-setä. Eeva 1.2.1935, s. 6–7.(Länk leder till extern tjänst)
Suomen tunnetuin ääni. Seura 20.2.1935, s. 11–12.(Länk leder till extern tjänst)
