Idrottsplan och folkskola
På platsen för Braheplan var det tänkt att anlägga esplanader i stil med Esplanaden och ett ”Helsingfors torg”, runt vilka offentliga byggnader skulle uppföras. Eftersom det fanns så många barn i området ändrades stadsplanen och en lekpark och en idrottsplan byggdes i stället. Idrottsplanen omgavs på sommaren av en löparbana och användes för friidrott, medan den på vintern blev en isbana. Senare blev den en fotbollsplan på sommaren.
På idrottsplanens västra sida byggdes Helsingfors Idrottshus färdigt år 1961. På 1970-talet fanns det planer på att utvidga byggnaden över Josafatsbergen vilket ledde till en långvarig konflikt. En folkrörelse, Josafats parkrörelse, motarbetade projektet och fick hjälp av en jenka komponerad av M. A. Numminen. Den uthålliga kampen gav resultat och klipporna blev bevarade som en del av Josafatsparken, som officiellt öppnades år 1991.
Aleksis Kivis folkskola blev färdig år 1934, hundra år efter vår nationalförfattares födelse. Den funktionalistiska byggnaden, som ritades av arkitekt Gunnar Taucher, var en jätteskola med som mest 2300 elever. Många framgångsrika idrottare har gått i denna skola, såsom Elis Ask och Simo Salminen, som också är känd inom underhållningsbranschen. Författarna Pirkko Saisio, Anja Snellman och Alpo Ruuth har också gått där, liksom skådespelaren Pentti Siimes och kommunikationsprofessorn Osmo A. Wiio.
M. A. Numminen: Jenkka Josafatin kallioille(Länk leder till extern tjänst)
Trähus och baracker
Liksom andra arbetarkvarter bestod Åshöjden länge främst av trähus där man bodde trångt och utan bekvämligheter. Man badade i offentliga bastur, som var tätt belägna. Helsingfors stad lät i början av 1910-talet bygga arbetarbostäder för att förbättra bostadsförhållandena för sina arbetare. I dessa trähus kunde långvariga arbetare med många barn hyra en liten bostad. Huset var progressiva i det avseendet, att deras vedlider och avträden var placerade i källaren och inte i en gårdsbyggnad, vilket gjorde gården mera trivsam och lämnade mera odlingsyta på den. Dessutom utrustades varje kök med en vattenkran så att man slapp gå ända ut på gården efter vatten. En av dessa byggnader är numera Arbetarbostadsmuseet. Gå på virtualbesök i Arbetarmuseet.(Länk leder till extern tjänst)
Ett charmigt trähus från år 1917, ritat av byggmästare Emmanuel Ikäläinen och beläget på Vattenborgsgatan 21, skulle bevaras som ett exempel på äldre tiders byggande, men det drabbades av en allvarlig brand våren 1985. Husbolaget hade inte råd att reparera byggnaden och ansökte om rivningstillstånd.
Mellan Viborgsgatan och den nuvarande parkeringsplatsen vid Borgbacken fanns det ännu på 1980-talet baracker där Skolresebyrån underhöll ett tillfälligt boende för hemlösa kvinnor med plats för hundra personer åt gången. Barackerna hade ursprungligen byggts för de planerade olympiska spelen 1940. Under krigsåren gav de skydd åt de som hade förlorat sina hem i bombningarna, och efter krigen fanns där lusbastur där människor blev avlusade.
Barnomsorg och socialvård
Från början koncentrerades i Åshöjden verksamhet av privata ideella föreningar. Pionjärerna inom förskolepedagogik, Hanna Rothman och Elisabeth Alander, grundade en folkbarnträdgård i Sörnäs redan år 1890. Den Ebeneser-stiftelse som de grundade lät bygga ett ståtligt hus för sin uppfostringsverksamhet i början av Helsingegatan i Ås, ritat av arkitekt Wivi Lönn. Huset, som representerar sen jugendstil, färdigställdes 1908 och är idag skyddat.
Hanna ja Betty, suomalaisen lastentarhatoiminnan uranuurtajakaksikko(Länk leder till extern tjänst)
På adressen Sturegatan 12 uppfördes år 1914 Sedmigradskys svenskspråkiga småbarnsskola. Efter att skolan flyttat ut ur byggnaden öppnades där Hanna Rothmans barnträdgård. Byggnaden hotades en tid av rivning, men lyckligtvis är den som numera kallas Hanna-huset idag skyddad.
Finlands äldsta settlement, Kalliola, grundat 1919, ligger ett stenkast från Hanna-huset, på adressen Sturegatan 11. Dess nuvarande byggnad är från 1966, men tidigare låg på tomten ”Bobrikovs skola”, en rysk folkskola byggd som del av förtrycksperiodens förryskningssträvanden. Den ryska revolutionen satte dock stopp för förryskningsförsöken bland områdets arbetarfamiljers barn redan från början. Det finns motstridiga uppgifter om när skolan stod färdig, men åtminstone 1915 var den uppförd. Efter Finlands självständighet övergick byggnaden till statens ägo. Kalliolas medborgarinstitut startade 1920, och dess rektor var Heikki Waris, som senare blev professor i socialpolitik. Han bodde länge på adressen Västra Brahegatan 4b.
Alpens kyrka färdigställdes intill Borgbacken år 1957. Till en början förbryllade församlingscentrets moderna arkitektur förbipasserande, som kunde tro att det var en biograf eller J. Neumanns korvfabrik, som också ligger på Kotkagatan. Byggnadens anspråkslösa yttre beror på den materialbrist som rådde efter krigen. Byggprojektet fördröjdes, men staden hade växt explosionsartat. Alpens församlings första kyrkoherde blev Ensio Kuula som kände området väl. Han tog på sig att besöka alla församlingsmedlemmar och bjuda in dem till kyrkans kvarterskväll. Församlingens område var bara ungefär en kvadratkilometer stort, men där bodde då omkring 25 000 personer, av vilka många levde i storfamiljer som trängdes i små, dåliga och billiga trähuslägenheter.
Ensio Kuulas efterträdare blev år 1966 Otso Kianto, son till författaren Ilmari Kianto. Han tog sig också an uppgiften som själasörjare för en arbetarstadsdel med fast beslutsamhet och fördomsfrihet och fick respekt även från parkernas dryckessällskap, eftersom han var lätt att närma sig och gick dit där han behövdes, till exempel på kvällarna vid Borgbacken.
Kyrkoherdens effektiva arbetspar var den legendariska diakonissan Elli Mattila, som bodde i anslutning till församlingshemmet. Hon kom till Alpen från Diakonissanstalten och var en själasörjare som var hängiven sitt arbete, kom överens med alla och gav sig iväg även mitt i natten för att lugna ett familjegräl hos berusade.
Kultur för små och stora
På 1950-talet fick Alpen tre viktiga kulturinstitutioner: nöjesparken Borgbacken (1950), Kulturhuset (1958) samt en finsk samskola (1959), som grundades som en statlig försöksskola. Där utvecklades nya pedagogiska metoder och man ägnade sig flitigt åt musik. Bland skolans alumner finns operasångerskan Margareta Haverinen, dirigenten Okko Kamu samt violinisten och dirigenten Ari Angervo. Musikverksamheten upphörde när skolan övergick till Helsingfors stad som en del av grundskolereformen.
Svenska Yle: På Borgbacken har man snurrat runt sedan 1950(Länk leder till extern tjänst)
Helsingegatan, Sörkas Bulevarden
Helsingegatan eller Hesari är en huvudled i den östra innerstaden, som fungerar som gräns mellan Berghäll och Alphyddan, börjar vid Sörnäs Kurva och slutar i Bortre Tölö. Gatan byggdes etappvis under de första decennierna av 1900-talet. Författaren Alpo Ruuth kallade gatan för Sörnäs Bulevard, även om gatan inte ligger i Sörnäs. Mellan Helsingegatan och Vasagatan färdigställdes den funktionalistiska Vasahallen år 1930. Det var en saluhall med en biograf förutom ett café och en restaurang. Saluhallen stängdes 1982, hallen renoverades och där öppnades en stormarknad. Bredvid byggdes Sörnäs metrostation.
På Helsingegatan 15 fanns biografen Tenho åren 1928–1954, där skådespelaren och regissören Åke Lindman fick sin första kontakt med filmens magiska värld. I anslutning till biografen fanns också mat- och dansrestaurangen Tenho, som kallades Tenkka. I biografens lokaler öppnades en Alko och puben Tenkka samt Tenho Restobar fortsätter restaurangverksamheten.
Källor:
Alppilan legendaarinen sisar Elli. Helsingin Sanomat 18.11.1985, sivu 18.
Hackzell, Kaija: Viertotietä itään ja länteen. Helsingin vanhoja kortteleita 3. Helsingin Sanomat 1988.
Vuokrakasarmeista omaan kotiin. Helsingin Sanomat 17.6.1985, sivu 19.
