På promenad i Helsingfors i slutet av 1600-talet

Helsingfors i Estnäs, som var byggt i trä, förstördes helt under stora nordiska kriget 1713, när den retirerande svenska armén och de landstigande ryssarna turvis brände ner staden till marken. Vi kan inte längre se 1600-talets Helsingfors i gatubilden, och det finns knappt något illustrerat material om stadsbilden bevarat. Den här artikeln ger dock en uppfattning om hur det skulle vara att ta en promenad i ett sedan länge svunnet Helsingfors i slutet av 1600-talet.

Fyra stadsdelar

I slutet av 1600-talet var Helsingfors indelat i fyra stadsdelar: Kärret, Gloet, Västertull och Fiskarbacken. Vid mittpunkten för dessa fyra områden fanns stadens torg, som låg i den östra kanten av det som i dag är Senatstorget.

Stadens dyraste område bestod vid den tiden av den sydöstra stadsdelen, Fiskarbacken, där de mest namnkunniga storköpmännen i Helsingfors hade sina hus och där även landshövdingens förvaltningsbyggnadskomplex låg. Det näst mest värdefulla bostadsområdet var stadens sydvästra del, det vill säga Västertull, där tjänstemän på mellannivå, köpmän och förmögnare hantverkare bodde. Gloet, som låg i den nordvästra delen, var närmast ett hantverkarområde, men i den södra delen av området, vid huvudgatan, bodde även mer förmöget folk.

Bland stadsdelarna har Kärret, som ligger i nordost, fått namn efter jordmånen. Det var den största stadsdelen, och där bodde småborgare och tjänstemän, änkor och män som utförde ströjobb. I området fanns hamnområdets kvarterskrogar, där sjömän och soldater trivdes och roade sig på olika sätt.

Helsingfors i slutet av 1600-talet var en tätbebyggd stad. Det fanns knappt något outnyttjat utrymme på tomterna på grund av de olika nyttobyggnaderna. Gatorna var trånga och det förekom en ganska påträngande lukt och oreda också i de bättre stadsdelarna, eftersom husens avträden tömdes på gatorna. Intill hamnen fanns en avstjälpningsplats, och det fanns inget att skryta med i fråga om vattenkvaliteten på varken den västra eller den östra stranden.

 

Längs Storgatan

Huvudgatan i Helsingfors var i slutet av 1600-talet Kungsgatan eller Storgatan, som låg på den plats där Alexandersgatan finns i dag. Gatan gick österut från stranden av den dåvarande Gloviken till den stora Norra kajen, dåtidens huvudhamn. Vid huvudgatan fanns stadens torg, som kantades av de viktigaste byggnaderna i staden och de förmögnaste borgarnas trähus. Den som färdades längs Storgatan hade sannolikt stadig stenläggning under sig, men på andra håll i staden fick man bereda sig på att kärrorna fastnade i gyttjan och leran. Helsingforsgatornas usla skick var föremål för ständiga klagomål och vållade även huvudbry för armén, särskilt under tjällossningen på vårarna.

 

När man såg norrut från kajen reste sig landshövdingens tjänstebostadskomplex högt upp på en backe. På den öppna platsen framför tjänstebostaden fanns tullbyggnader. I den östra änden av gatan, på den södra sidan om kajen, låg storköpmannen och rådmannen Johan Kortmans hus, som han hade köpt 1692. Även om huset inte var beläget i stadens dyraste område vid torget låg det på en lysande plats med tanke på handeln, alldeles intill hamnen. När havsvattnet var som högst blev huset dock vått. Lösningen blev att Kortman fick tillstånd av rådet att transportera sand till tomten för att få bort fukten.

När vi fortsätter resan västerut längs Storgatan kommer vi till stadens finaste krog, Stadskällaren, där man ofta hade muntra kvällar. Stadens råd hyrde ut det stökiga och förfallna huset till borgare, men efter mitten av 1680-talet var det svårt att hitta en permanent krögare. Krogen hade ensamrätt på att servera skattefritt vin och andra utländska drycker. 

Mittemot Stadskällaren, vid den norra kanten av Storgatan, stod stadens enda stenhus. Storköpmannen Torsten Burgman hade låtit bygga det 1694 genom att ta ett stort lån av en bank i Stockholm. På den tiden var värdet på ett stenhus över tio gånger större än värdet på motsvarande trähus. Stadens enda stenhus stärkte Burgmans sociala status i förhållande till de borgare som bodde i trähus. Det fanns inget fungerande kreditgivningssystem i Helsingfors, så inte ens stadens mest förmögna borgare hade tillräckligt med kapital för att låta bygga stenhus, eftersom det var nödvändigt att investera den skuld som erhölls från utlandet i affärsverksamheten.

 

Torget och dess omgivningar

När vi fortsätter västerut längs Storgatan kommer vi till Petter Sunds hus, som ligger på den norra sidan av gatan i det sydöstra hörnet av torget, vilket var en ypperlig plats för köpmannen att övervaka och styra torghandeln ifrån. Sund var känd för att ha dåliga relationer till de andra borgarna i Helsingfors. Som sin särskilda fiende hade Sund nämnt Hans Burgman, som var bror till Sunds granne i stenhuset. På den norra sidan av Sunds hus, i närheten av Klockberget, låg stadens trivialskola. I det nordöstra hörnet av stadens torg låg Johan Burtz hus. Johan Burtz far hade varit en tysk skomakare, men sonen hade i Helsingfors lyckats avancera till en framgångsrik storköpman och rådman.

I det sydöstra hörnet av torget, på den södra sidan av gatan kunde en klassklättring skönjas: på den här platsen stod småborgaren och kusken Erik Salmis hus. Läget mitt i ett område som beboddes av köp- och tjänstemannaeliten skvallrar om Salmis ökade välstånd och betydande roll i staden. På basis av hans yrke som kusk skulle han snarare ha varit bosatt i stadsdelarna Kärret eller Gloet i norr. Salmi hade dock en högre social ställning, eftersom han fungerade som äldste och förman i kuskarnas yrkesgille. Det kom an på honom att godstransporterna i Helsingfors fungerade smidigt. Det här var en viktig omständighet i synnerhet i krigstid.

Stadens rådhus låg på den norra sidan av torget, väster om Burtz hus, framför trapporna till nuvarande Domkyrkan. Rådhuset var den enda tvåvåningsbyggnaden vid torget, vilket framhävde dess viktiga uppgift i ledningen av staden och beslutsfattandet. Den västra sidan av torget kantades av två byggnader, där den nordligare var det mest värdefulla huset i Helsingfors sett till social status. I byggnaden, som låg på den plats där statyn av Alexander II står i dag, bodde Erik Klemetsson, som var kyrkvärd och frikostig understödjare av kyrkan. Huset låg i allra högsta grad på en idealisk plats. Rådhuset låg bara några steg bort, och mittemot byggnadens västra vägg låg begravningsplatsen och en pampig port som ledde till Den Helige Andes kyrka och hade bekostats av Erik Klemetsson. I slutet av 1600-talet övergick huset i den då ännu förmögna familjen Burgmans ägo.

 

Hus och stugor

Den sista delen av Storgatan, västerut från begravningsplatsen, lockade inte längre stadens borgarelit, utan längs den bodde köpmännens medelklass. Både större och mindre köpmän hade ofta en butik i den främre delen av sina bostadshus, det vill säga i den del som öppnades mot Storgatan. I dessa gatubodar kunde Helsingforsborna köpa alltifrån vardagliga bruksföremål till finare lyxvaror. Representanter för yrkesgrupper som behövde stora mängder vatten i sitt arbete, till exempel smeder, garvare och färgare, hade vanligtvis bosatt sig i närheten av stranden. Den västligaste byggnaden på den södra sidan av Storgatan fungerade som smeden Clas Classons hem och verkstad.

Att tala om hus i modern bemärkelse ger inte heller en riktigt korrekt bild av boendet på 1600-talet. De mer välbärgade stadsborna hade ofta inte bara ett stort hus, utan det kunde utöver det egentliga bostadshuset finnas mer än tio mindre byggnader för olika behov på gården. Även hantverkarnas hus hade ofta åtminstone en verkstad i en separat byggnad. Husdjuren behövde också eget utrymme. Den fattigaste befolkningen bodde trångt i rökpörten, medan förmögnare folk hade råd med fönster av glas. Dessa behövde dock skyddas med luckor på kvällarna, eftersom festprissar som vandrade hem från gästgiverierna hade för vana att slå sönder borgarnas fönster.

Förutom tjänstemän, borgare, hantverkare och andra stadsbor fanns det i Helsingfors även rörlig befolkning, som bodde i husknutar, uthusbyggnader och under bar himmel, med tillstånd eller i smyg. Dessa änkor, åldringar, utländska arbetare, personer som flyttat från landsbygden för att arbeta eller gå i skola eller andra landstrykare strömmade genom staden och bodde här och där mot hyra eller av medlidande.

Litteratur

Aalto, Seppo. Kruununkaupunki. Vironniemen Helsinki 1640–1721. Helsingfors: Finska litteratursällskapet, 2015.