Familjens betydelse
I hushållet var arbetet uppdelat enligt kön, så att kvinnorna ansvarade för de så kallade inomhusarbetena, till exempel vården av barn och åldringar, klädvården och matförsörjningen samt boskapsskötseln, medan männen ansvarade för handeln, odlingen och de offentliga uppgifterna. Kvinnorna stod juridiskt under männens förmyndarskap. I praktiken skötte kvinnor dock självständigt också uppgifter som tillkom männen. Offentliga tjänster och förtroendeuppdrag, till exempel rådmanssysslan, var dock reserverade endast för män.
Familjen var inte enbart en gemenskap för föräldrar och barn, utan den kunde i varierande sammansättningar även inkludera till exempel nära släktingar och i förmögna köpmannahushåll även tjänstefolk. Om far- och morföräldrarna levde, bodde de i något av barnens hushåll.
Under århundradena med kort förväntad livslängd och hög barndödlighet kunde familjernas sammansättning förändras plötsligt och snabbt. Epidemier förde även unga vuxna och barn med god kondition i graven, och Sveriges stormaktskrig sparade inte de unga männen. Kvinnornas öde var i sin tur att utsätta sig för dödsfara vid varje förlossning.
Grunda familj
Hushållet var den viktigaste institutionen och enheten i gångna tiders samhälle. Nästan all ekonomisk produktion grundade sig på hushållen. Grunden för familjen och hushållet var alltid ett äktenskap mellan en man och en kvinna. Lagstiftningen förbjöd sex utanför äktenskapet, så äktenskap var även en förutsättning för att få barn. I det praktiska livet följde människor dock inte alltid lagstiftningen, och det föddes många utomäktenskapliga barn. Valet av make eller maka skulle basera sig på kärlek, kvinnans och mannens likartade ekonomiska och sociala ställning, det vill säga förenliga bakgrunder, samt föräldrarnas godkännande. Grunden för valet var ibland en längre tids vänskap och kärlek, och ibland gifte man sig med en kandidat som föräldrarna hade valt, om bara de blivande makarna hade konstaterat att de var intresserade av varandra. Viktiga kriterier vid valet av make eller maka var även en tilltalande personlighet, hälsa och ett utseende som var attraktivt enligt tidens kriterier.
Valet av partner intresserade det blivande äkta parets familj och vänner, eftersom hushållet stod för alla familjemedlemmars försörjning. Om barnet valde en opassande make eller maka och hamnade i en icke-fungerande parrelation, kunde det utgöra ett hot mot ett fungerande vardagsliv och försörjningen för hela familjen. I rättegångsprotokoll från 1600-talet finns fall av konflikter där makarna grälade på ett sätt som till och med var livshotande och där hela grannskapet blev lidande till följd av deras uppgörelser. Det var bra om valet av make eller maka träffade rätt på en gång, eftersom äktenskap ingicks för livet. Att ansöka om skilsmässa var svårt och dyrt, och det räckte inte med gräl eller kärlekslöshet som grund.
När maken eller makan hade dött gifte änkan eller änklingen ofta om sig. En änka eller änkling behövde en partner vid sin sida för att ta hand om barnen, hemmet och försörjningen. I en arbetarfamilj var försörjningen beroende av båda makarnas arbetsinsats, medan man i en högreståndsfamilj i sin tur behövde en partner för att representera och sörja för ett ståndsmässigt liv i hushållet, även om det fanns tjänstefolk i hemmet. Man sökte i första hand en make eller maka inom det egna ståndet, även om ett äktenskap kunde vara en möjlighet att klättra socialt eller bli förmögnare. Det var inte alls ovanligt att det i samma familj levde barn och föräldrar som inte över huvud taget var biologiskt släkt med varandra.
Tjänstefolket uppfattades i sin tur även i vuxen ålder som ett slags barn i förhållande till husbonden och husmodern. När tjänarna var i tjänst stod de helt under husbondens och husmoderns bestämmanderätt. Man måste ta hand om dem precis som man måste ta hand om barnen. I en del hushåll i Helsingfors bodde pojkar som kom från förmögna bonde- eller högreståndsfamiljer på den omgivande landsbygden och hade flyttat till staden för att gå i skola. Gångna tiders stadsbor bodde alltså inte i någon större utsträckning i kärnfamiljer av nutida slag.
Relationen mellan makarna
Före de stora samhälleliga och kulturella förändringarna på 1900-talet var könshierarkin och de olika egenskaper som förknippades med könen grundläggande faktorer i människornas tankevärld: manskönet ansågs vara högre stående och mer begåvat än det kvinnliga könet, vilket även ledde till fler samhälleliga rättigheter samt mer ansvar och makt. Mannen var familjens och hushållets överhuvud. Könet bestämde levnadsbanan, klädseln, uppförandet, de juridiska rättigheterna, arbetsfördelningen och förverkligandet av sexualiteten. Den här världsbilden delades av både rika och fattiga, män och kvinnor, eftersom de uppfostrades till den från barnsben och ingen ifrågasatte den i någon större utsträckning.
Mäns och kvinnors rätta positioner hade definierats i den så kallade hustavlan, som var ett slags tabell över korrekt uppförande, indelad enligt kön och skede i livet. Den ingick i Lilla katekesen, som är skriven av Luther. Lilla katekesen var kyrkans standardverk för religionsundervisning och innehöll Bibelns grundläggande idéer i komprimerad och enkel form. Lilla katekesen användes till exempel för att lära ut läskunnighet, vid äktenskapsrådgivning och i folkbildningsarbete mer generellt.
Relationen och kärleken mellan man och hustru byggde på denna ojämlikhet och olikhet. Eftersom mannen ansågs vara mer begåvad, skulle han visa sin kärlek genom att försörja sin hustru, sörja för henne och tålmodigt leda henne. Kvinnan, som ansågs vara svagare, visade i sin tur sin kärlek genom att tjäna sin man och foga sig inför hans bestämmanderätt. Ett äktenskap ansågs vara gott och harmoniskt när båda makarna älskade varandra och visade sin kärlek genom att följa dessa ideala uppförandemodeller.
Kärlek bestod naturligtvis inte heller i det förgångna enbart av modeller för uppförandet. Kärlek innebar förr i tiden framför allt särskild vänskap mellan en man och en kvinna. Den innefattade förtroendefullhet, ömhetsbevis, såsom kyssar och kramar, gåvor och sexuellt umgänge. På 1600-talet kunde grannskapet beskriva tillgivenheten mellan älskande som till exempel en sådan vänskap som råder mellan man och hustru. Kärlek var precis som i dag mycket starkt förknippat med hjärtat och dess känslor. I 1600-talets språkbruk var den älskade en hjärtevän, och hjärtat brann för den älskade. Från slutet av 1500-talet har det även bevarats ett kärleksbrev, där en man har ritat ett hjärta för att glädja sin älskade. Hjärtan syntes även i dekoren på gåvor, till exempel på ringar och husgeråd som kvinnor fick.
Lagen förbjöd allt sexuellt umgänge mellan en man och en kvinna utanför äktenskapet, och om man åkte fast för sådant hade man bötesstraff och skamstraff i kyrkan att vänta. Framför allt var horeri eller otrohet under äktenskapet ett brott som gav ett stort bötesstraff. Lagens bestämmelser och storleken på straffet var desamma för män och kvinnor, men i det praktiska livet fördömdes kvinnors utomäktenskapliga relationer mer än mäns.
Annan sexualitet än den mellan män och kvinnor var på 1600–1700-talet något som man i ganska stor utsträckning teg om. Relationer mellan män var strängt förbjudna enligt lag och kunde resultera i en dödsdom. Från 1600–1700-talet känner man i hela det svenska riket endast till några rättsfall som handlar om homosexuella relationer. Sådana relationer antas på basis av detta ha varit mycket sällsynta. På basis av folkminnesmaterial från början av 1900-talet vet man dock att det har levt en del manliga och kvinnliga par på landsbygden.
Barn och barndom
På 1600–1700-talet uppfattades barndomen till skillnad från i dag inte som ett livsskede som är unikt i människans utveckling och därför måste skyddas. Gångna tiders barn lekte och gjorde hyss precis som dagens barn, men de ställdes även inför sådant som barn av i dag i huvudsak slipper. Att ge barn stryk och slå dem var till exempel helt acceptabla uppfostringsmetoder i det förgångna, så länge de användes med måtta. Att aga barn sågs som en nödvändig uppfostringsmetod, eftersom det var föräldrarnas uppgift att lära barn samhällets seder, lydnad och ödmjukhet. Ordspråket ”den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar i tid” skvallrar om tidens uppfostringsprinciper. En för fri uppfostran skulle ha kunnat leda barnet i fördärvet: ”den som agalös lever han ärelös dör”. I barnens liv ingick även skyldigheter. Barnen deltog i de vuxnas arbete redan från barnsben, från cirka sex–sju års ålder – naturligtvis enligt ålder och förmåga.
I Helsingfors fick en större del av pojkarna än på landsbygden även åtnjuta skolgång, eftersom det i det Helsingfors som flyttats till Estnässkatan fanns en trivialskola som ledde till universitetet. Efter den kunde man fortsätta studierna i Kungliga Akademien i Åbo, som grundades 1640. Köpmännen i Helsingfors skickade i allmänhet minst en av sina söner för att avlägga universitetsexamen, vilket var en förutsättning för en tjänstemannakarriär. I staden bodde även flera tiotals elever som kommit från de omgivande socknarna kring Helsingfors. Som mest motsvarade antalet unga studerande pojkar i skolan 10 procent av hela stadens befolkning. Flickor tvingades i huvudsak nöja sig med den undervisning i grundläggande läskunnighet och utantilläsning av katekesen som kyrkan ordnade för alla.
Barndomen var även en skör tid. Spädbarnsdödligheten var enligt uppskattningar 20 procent, eller på sina håll till och med 30–50 procent av barnen ända fram till slutet av 1700-talet. I mitten av 1700-talet levde endast sex av tio födda barn till över 15 års ålder, och ännu i slutet av 1800-talet var den siffran bara sju av tio barn. Trots den bräckliga barndomen älskade man barnen och satsade på dem. När man till exempel under utgrävningar av Senatstorget utforskade en begravningsplats från 1600–1700-talet, hittade man särskilt många utsmyckningar i barngravarna, exempelvis koppartrådar runt barnens huvuden. De var rester av minneskransar som bundits av blommor och som man hade smyckat de älskade barnen med inför den sista resan.
