Kampen – Helsingfors gåtfulla hjärta

Militären marscherar och på torget löper affärerna

Historiskt sett har Kampens område varit omfattande och odefinierat. Länge låg det utanför stadens detaljplanerade område. Redan på 1700-talet var den kalhuggna sandheden en lägerplats för militären. Under kejsartiden, det vill säga på 1800-talet, var Kampen ett övningsområde för det borgerliga gardet. Ett av huvudstadens stora kasernområden, Åbo kasern, placerades i Kampen år 1833. Våren 1918 användes Kampens fält av tyska soldater. I april 1918 skadades kasernen svårt i en brand.

Mindre känt är det faktum att det tyska militära ämbetsverket Ortskommendantur hyrde ett område på 1 400 kvadratmeter i Kampen av staden under fortsättningskriget sommaren 1943. Där placerades baracker byggda av finländare, som inhyste det tyska Feldgendarmeriets kansli och en övernattningsbarack med 120 platser för tyska soldater och underofficerare i transit. I Kampen fanns också ett mindre kommando inom den tyska hemliga polisens med häkte.

Tomten till Åbo kasern hade överförts från staten till staden år 1934. Det obebyggda området överläts som plats för lokal- och fjärrtrafikens busstation. Stationen placerades i kasernens tidigare ekonomibyggnad, som hade bevarats i förstörelsen 1918. Efter inbördeskriget bevarades den traditionella kommersialismen i området. Helsingforsborna kände området under namnet Narinken

Helsingfors Broadway och Glaspalatset

Mannerheimvägen är Kampens huvudgata, och leder från landsbygden och förorterna djupare in mot huvudstadens historiska centrum. Fram till år 1942 hette gatan Västra Henriksgatan. Längs den fanns flera kulturhistoriskt värdefulla byggnader, utöver Åbo kasern även Arkadiateatern. Eleganta Henriks Esplanaden förde djupare in i staden. Kort efter självständigheten utgjorde den redan en propp för den ökande biltrafiken. I början av 1930-talet fälldes lindarna, och gatornas linjer breddades och moderniserades. Gatan fick sitt nuvarande namn till heder för marskalk Mannerheims 75-årsdag år 1942.

Efter reformerna fick leden smeknamnet “Helsingfors Broadway”. Med undantag av några stenhus dominerades största delen av Kampen fortfarande av trähus i början av 1900-talet. Området låg i utkanten av staden och lockade främst arbetarbostäder. I början av självständigheten tog dock byggandet fart. Glaspalatset och Helsingfors första busstation färdigställdes år 1936. Glaspalatset blev ett prov på skickligheten för den nya generationens arkitekter. Arkitektstudenterna A. Aalto, N. Kokko, O. Laisaari, V. Revell och H. Riihimäki hade presenterat en plan för en tillfällig affärsbyggnad för staden. Projektet inspirerade drätseldirektör Eric von Frenckell. Han var en idrottsman och hade blivit en förespråkare för Finlands OS-värdskap. Till drivande krafter värvades Centrallaget för Handelslagen i Finland (SOK) och Valio. De köpte Oy Lasipalatsi Ab av de unga arkitekterna, och den vidare planeringen anförtroddes Kokko, Revell och Riihimäki.

Glaspalatset var avsett att vara tillfälligt, men blev snart ett av Helsingfors landmärken. Glaspalatset öppnade våren 1936 och lyste upp sin omgivning likt en dröm om en bättre framtid – det var modernt, ljust, färgstarkt och luftigt. Förbudslagen hade upphävts, depressionen hade övervunnits, ny musik och biografentusiasm spreds till Finland. Kännetecknen för Glaspalatset blev de snygga neonljusen och -annonserna, samt de stora, ljusa fönstren. “Glaspalatset ska absolut beskådas på kvällen, då det upplysta glaset kommer till sin fulla rätt och gör byggnaden till ett riktigt palats”, stod det i dagstidningarna strax efter invigningen.

I början av självständigheten var stilriktningen i de stora städerna ljus funktionalism. Luftigheten framhävdes av att byggnaden hade höjts upp på pelare på busstationens sida. Fönstren skyddades av stora, färgglada markiser. I butikerna såldes fotograferings- och biltillbehör, läderartiklar och seltyg, frön och trädgårdsartiklar, spisar och bastuugnar. Det mångsidiga urvalet vittnar om Glaspalatsets läge i gränssnittet mellan landsbygden och staden. Glaspalatset betjänade både “Helsingforsbor och landsbygdsbor”.

Glaspalatset var på alla sätt en symbol för den nya tidsåldern. På andra våningen öppnades en stor restaurang. I ena änden fanns en takterrass och i andra änden en vinterträdgård. Med sina 800 platser var Bio Rex Nordens största biograf. På 1930-talet var den inhemska filmproduktionen livlig och Bio Rex godkändes som premiärteater för SF-filmerna. Glaspalatset skulle utan vidare lämpa sig som inspelningsplats för många filmscener som kräver “modernitet”.

Glaspalatsets tillfälliga karaktär blev snart permanent. Byggnaden klarade sig genom krigsåren, men lokalerna användes som kontor. Restaurangen delades upp i kontorsrum och ungdomslokaler, och i de små butikerna byttes ägarna ofta ut. Den förfallna byggnaden planerades ersättas av huvudkontor för banker, ett stadshus och affärsbyggnader. Först på 1990-talet blev Glaspalatset åter ett film- och mediecentrum på initiativ av Helsingfors stads kulturväsende. Urban Pilot-finansiering erhölls för restaureringen, och den renoverade byggnaden öppnades år 1998. 

Tennispalatsets många användningsområden

Då det självständiga Finlands huvudstad Helsingfors fortsatte att växa, började offentligt och privat intresse och offentlig och privat planering att riktas mot miljön kring Kampen och Tölöviken. Området ansågs vara lämpligt för ett nytt affärscentrum, som skulle återspegla modern affärsverksamhet och kommersialism samt höjningen av den urbana levnadsstandarden. Målet var att betona den moderna, europeiska karaktären hos den unga republikens huvudstad. Under en kort tid 1928–1934 gav Oy Shell Ab:s bensinstation på tidigare Åbo kaserns plats uttryck för den nya tiden.

Tennispalatset (1937) var också avsett att vara en tillfällig byggnad. Byggnaden var ursprungligen avsedd för bilservice för Olympiska spelen 1940. De välvda konstruktionerna och de fyra tennisbanorna, av vilka byggnaden fick sitt namn, byggdes ett år senare. Byggnaden hyrdes ut för tio år till Auto-Palatsi Oy för försäljning av bilar och reservdelar. Under OS 1952 spelade man korgboll i byggnaden, men den återlämnades snart till tennisspelarna. Verksamheten drevs av bollspelsföreningen Helsingin Verkkopalloseura. Användningen av Tennispalatset för kultur började planeras år 1993, och den nuvarande användningen startade år 1999. Tennispalatset inrymmer en biograf och Helsingfors konstmuseum HAM, och lokalerna för Kulturernas museum som flyttade ut år 2015 har även anslutits till dessa. 

Kampen – ett viktigt affärs- och kulturcentrum på 2000-talet

Kampen har långsamt men konsekvent blivit det viktigaste affärscentret i Helsingfors. Bilhuset och dess två systertorn, Pohja-koncernens hus, uppfördes på 1950-talet för att avspegla idealen för tidens amerikanska cityplanering. Akademikern Alvar Aaltos efterlängtade plan för Kampen-Tölöviken från år 1964 införlivade slutligen Kampen i Helsingfors framtida affärscentrum. I Aaltos plan ersattes busstationen, Glaspalatset och Tennispalatset med en koncentration av kontors-, affärs- och butiksbyggnader. Den nya busstationen placerades i Alkärr. Bygget framskred dock långsamt och de nya monumentala affärs-, kontors- och hotellbyggnaderna stod klara längs Salomonsgatan först på 1970-talet.

Aaltos visioner gick till historien, men planeringen fortsatte på 1980-talet. Innotalo som är fodrat med mässingskassetter färdigställdes vid norra kanten av Kamptorget år 1977. Hotell Presidentti invigdes i september 1980 av republikens president Urho Kekkonen och statsminister Mauno Koivisto. Byggnaderna ersatte den tidigare affärsfastigheten för jordbrukarnas mjölkcentral på området. Kampens metrostation öppnades i november 1983, och år 1985 öppnades det nya köpcentret Forum i början av Simonsgatan. Det ersatte ett lågt och färgglatt affärshus med samma namn från 1952.

Den nyaste detaljplanen för Kampens centrum godkändes 1999. Målet var att få “mångsidiga funktioner som stärker stadskärnans konkurrenskraft samt bostäder i stadskärnan” i området. Byggandet inleddes snabbt. Det första nya objektet var hotell Scandic (2000). Snart fattades ett beslut om att flytta busstationen under jorden. Lägenheter, kommersiell verksamhet och affärslokaler hämtades till Kampen. Den urbana karaktären betonades med hjälp av torg, skvärer och evenemangsutrymmen.

Den öppna platsen vid Kampen utvecklades till Helsingfors största enhetliga område för fotgängare och ett nytt evenemangstorg. Den svenska konstnärinnan Eva Löfdahls verk Entreprenör monumentet placerades där år 2006. Helheten kompletterades med Tystnadens kapell (2012) som är öppet för alla och konstmuseet Amos Rex (2018). Senast på 2020-talet har Kampen utvecklats till ett urbant, kommersiellt och kulturellt vardagsrum som är öppet för alla, och den gamla busstationens återfödelse som ett kulturcentrum är en del av denna utveckling. 

Litteratur

Aalto, Alvar: Helsingin keskustasuunnitelma. Helsinki, 1965.

Högström, Hilkka (toim.): Lasipalatsi. Lasipalatsin mediakeskus, 1999.

Kamppi: eilen, tänään ja huomenna. Kampin Rotaryklubi, Helsinki 1963.

Aikamatka Mannerheimintiellä. Helsinki: Helsinki-seura, 2012. (Toim. Kervanto Nevanlinna, Anja  & Jaana af Hällström & Sauli Seppälä)

Kervanto Nevanlinna, Anja: Helsingin historia vuodesta 1945. 4: Voimat jotka rakensivat Helsinkiä 1945–2010. Helsinki, 2012.