Man samlade inte alla som hade stupat under färden i den här brödragraven, utan endast dem som anhöriga inte ville begrava i den egna familjegraven eller i hemsocknens hjältegrav. Totalt begravdes 31 stupade i brödragraven den 16 februari och den 5 mars 1919. Av dem kom 11 från Helsingfors.
År 1921 informerade Estlands ambassad Helsingfors stadsfullmäktige om att Estlands regering hade beslutat att på egen bekostnad resa ett minnesmärke i Gamla kyrkoparken över de frivilliga finländare som hade stupat i Estlands frihetskrig. Helsingfors stadsfullmäktige beviljade kommittén tillstånd att resa ett minnesmärke den 5 oktober 1919. En annons om tävlingen och villkoren för den publicerades i finländska tidningar den 1 december 1921. Enligt tävlingsprogrammet: ”Tävlingen är avsedd för finländska och estniska konstnärer, de tävlande kan fritt föreslå av vilket ämne minnesvården ska tillverkas, de i parken redan befintliga minnesstenarna behöver inte till formen framstå begränsande för denna tävlan och att minnesmärket är ämnat att ägnas alla i estländska frihetskriget stupade finländare, och inte endast de som är begravna på platsen i fråga.”
Inom den utsatta tiden (15.2.1922) lämnades 93 skisser in till tävlingen. Estlands regering valde skulptören Into Saxelins och arkitekt J. S. Siréns förslag som utgångspunkt för planeringen. . Det valda stenmaterialet var mattslipad röd granit från Taivassalo, som skilde sig från den mörka färgen på 1920 års minnesmärken i parken.
Avsikten var att minnesmärket skulle avtäckas den 24 februari 1923, på femårsdagen av Estlands självständighet. De rådande isförhållandena hindrade dock estländarna från att komma, vilket gjorde att avtäckningen till sist gjordes den 27 maj 1923.
På plats fanns representanter för Estlands regering, representanter för städerna Tallinn, Tartu och Narva samt Englands, Italiens och Polens ambassadörer i Tallinn, ett estniskt hederskompani som hade sammanställts av olika vapenslag och en musikkår. Bland de finländska inbjudna gästerna fanns Republikens Presidents hustru, fru Ester Ståhlberg, representanter för statsmakten, krigsväsendet, Helsingfors stad och olika institutioner, Estlandsfarare som hade organiserat sig till ett hederskompani och ett stort antal anhöriga till de stupade.
Avsikten var då att minnesmärket skulle bli ett minnesmärke över ”det gemensamma frändefolksarbetet” för Finland, som präglades av tiden efter inbördeskriget, och Estland, som präglades av tiden efter frihetskriget. Avsikten var att ”skapa ett mycket starkare band mellan Finlands och Estlands folk än det gemensamma urhemmet och det besläktade språket”. Utifrån idén om ett frändefolk byggde man intensivt en ”Finlandsbro” av det här slaget bland intellektuella i både Finland och Estland.
Det statliga samarbetet mellan Estland och Finland nådde dock inte den önskade intensiteten, även om möjligheten till ett slags statsförbund diskuterades. Relationerna mellan länderna svalnade i slutet av 1920-talet. Vågdalen i relationerna kom när de flygplan som bombade Finland den sista november 1939 startade från Rådsrysslands baser i Estland.
Efter ockupationen av Estland 1940 fick minnesmärket i Gamla kyrkoparken ett nytt värde. För estländare i exilen blev det en uppskattad symbol för fortbeståndet av landets självständighet i det närmaste västlandets huvudstad. Estniska flyktningar i Helsingfors samlades alltid vid det på den före detta estniska republikens årsdagar.
Monumentet fick under ESK-jubileumsmötet den 27 augusti 1985 internationell uppmärksamhet när flyktingar från ”den baltiska fred- och frihetskryssningen” marscherade från Västra hamnen till Gamla kyrkoparken under estniska, lettiska och litauiska flaggor. När Estland blev självständigt igen efter att Sovjetunionen föll 1991 återupptogs besökena vid minnesmärket också på statlig nivå.
Minnesmärket har för Estlandsfararnas veteranorganisationer under hela sin existens fungerat som en plats för hågkomst. I dag finns Suomen poikien perinneyhdistys, Förbundet för Estlandsföreningar i Finlands och Tuglas-sällskapets kransar vid minnesmärket.
Källor
Forsblom, J. Suomalaiset Viron vapaussodassa. https://www.suomenfilatelistiseura.fi/wp-content/uploads/2020/06/SFS-01062020-pitk%C3%A4-2.pdf(Länk leder till extern tjänst)
Heikkinen, S. Sankarillisia heimoveljiä vai murheenmuiston arvoisia. Suomalaisten vapaehtoisten kokemukset ja muistot Viron vapaussodasta vuosina 1918–1919 muistelmakirjallisuudessa. Historian laitos. Oulun yliopisto 2022.
Helsingin Vanhan kirkon puistikossa olevalle Eestin vapaussodassa kaatuneiden suomalaisten vapaaehtoisten haudalle pystytettävän muistomerkin aikaansaamista tarkoittavan kilpailun ohjelma. Helsingin Sanomat 1.12.1921
Hovi, O & Joutsamo, T. Suomen heimosoturit Viron vapaussodassa ja Itä-Karjalan heimosodissa vuosina 1918–1922. Turun yliopiston historian laitos. Eripainos IX. Turku 1971.
Impola, S. Vanhan kirkon varjossa. Ulrikan kirkkomaalta Vanhaan Kirkkopuistoon. Helsingin kaupunki 1987.
Leskinen, J. Vaiettu Suomen silta. Helsinki. Suomen Historiallinen Seura 1997. Saatavilla https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/170133/BH020_opt.pdf?sequence=1&isAllowed=y(Länk leder till extern tjänst)
Lindberg, C. Vironkävijäin hauta Helsingissä. Arkkitehti N:o 8/1923.
Linnainen, P. Nimet graniittipaasilla – Viron vapaussodan suomalaisten sankarihaudat Helsingissä 7.3.2009. https://estofennia.eu/viron-vapaussodan-veljeshaudat(Länk leder till extern tjänst)
Roselius, A. Vapaussodan muistomerkit kertovat voittaneen puolen historiaa. https://www.kirkkonummensanomat.fi/neo/?app=NeoDirect&com=6/159/41798/2befcf875b(Länk leder till extern tjänst)
Sepp, H. Suomen silta kohtalon siltana 1919‒1940. Kirjassa Haataja, Lauri & Seppänen, Heikki & Roiko-Jokela, Heikki (toim.): Etelän tien kulkija – Vilho Helanen (1899–1952). Atena 1997.