Det första diskoteket i Helsingfors öppnades i februari 1966 då promotorerna Paavo Einiö och Tom Hertell inledde ett diskoförsök på en månad på Brändö Casino. De annonserade att diskoteket var ett nytt och annorlunda kvällssamkväm som var mycket populärt i Förenta staterna och de stora europeiska städerna. Det som var revolutionerande var att kvällen helt och hållet byggdes kring musik som spelades av en dj. Skivor hade spelats på danser även tidigare, men bara under dansbandets pauser. Diskot hade inga musiker – de enda som uppträdde under kvällen var dj:arna.
De första dj:arna spelade skivor och underhöll publiken med mellanprat vid sidan av musiken. De kallades även i Helsingfors för disc jockeys, eftersom det finska ordet tiskijukka uppstod först senare. Förebilden för många dj:ar var utländska radio-dj:ar som spelade hittar och pratade rivigt mellan sångerna.
Det viktigaste sättet att marknadsföra diskon i början var de nyaste skivorna och en högklassig ljudåtergivning. I den första annonsen för diskot på Brändö Casino nämndes stereoljudåtergivningen, som just höll på att etablera sin ställning i Finland. Det första diskot hade dessutom dämpad belysning, fördansare och bilder av dansare på väggarna. Bullret beskrevs som öronbedövande.
Paavo Einiös och Tom Hertells diskokvällar flyttades från Brändö till hotell Kalastajatorppas sydöstra flygel i mars 1966. Diskot hade en åldersgräns på 18 år och var öppet varje kväll. Där fanns utöver dj:ar och fördansare även bland annat ultraviolettljus och stroboskopsljus, som blinkade snabbt och gjorde att dansarnas rörelser såg hackiga ut. Dj:arna spelade rock’n’roll, twist och de nyaste pophittarna.
Diskotekets ankomst i Helsingfors innebar också en förändring i danskulturen. Vid tidigare danstillställningar hade kvinnorna förväntats stå invid väggen tills någon bjöd upp dem till dans. Pardans förekom även på diskoteken, men man umgicks fritt vid bord, och det var således inte lika uppenbart om någon inte blev bjuden upp till dans. Även koreografin var friare. Ännu några år tidigare hade ungdomar deltagit i danskurser för att lära sig de viktigaste dansstegen, men man behövde inte kunna dem på diskona. Detta var befriande för ungdomarna och väckte motstånd hos danslärarna.
Diskot på Kalastajatorppa stängdes redan efter ett par månader när ett sällskap som åkt därifrån med bil råkade ut för en olycka och hotellets ledning blev skrämd. Sommaren 1966 förbjöd myndigheterna utskänkning av alkohol på diskona, eftersom de ansågs locka ungdomar att dricka alkohol. Einiö och Hertell öppnade ännu ett diskotek utan åldersgräns och alkoholservering, Disco på Tavastvägen 10. Platsen marknadsfördes med dj:arnas omfattande skivsamlingar med ny musik. Rundradion spelade popmusik endast en och en halv timme i veckan, men i Disco spelades toppskivor hela kvällen. Platsens popularitet minskade dock snart och den stängdes vid årsskiftet 1968–69.
Studerande etablerar diskoteket
Serveringsförbudet gällde de första diskona som var öppna för alla. Helsingfors studentnationer hade dock stora danslokaler där inträdet förutsatte ett studentnationskort, varför Alkos krav inte gällde dem. Under många årtionden hade orkestrar ansvarat för musiken på studentdanserna, men i slutet av 1960-talet började dj:ar uppträda vid sidan av banden. Diskon öppnades i Hämäläisten talo, Botta, KY, Nylands Nation eller Natsa, Vanha Poli samt Gamla och Nya studenthuset. I Botta uppträdde bland annat Heikki Harma eller Hector, i Hämäläisten talo Esko Riihelä. Dj:arna spelade ibland under samma kväll med band, men ofta också hela kvällen ensamma.
Studentdiskon ordnades i Helsingfors varje kväll och tack vare dem fick staden sina första dj:ar som kunde försörja sig genom att spela skivor. År 1969 började man använda den finska motsvarigheten till ordet disc jockey, tiskijukka. Ljustekniken var ännu primitiv men ledde till uppfinningsrikedom. I slutet av 1960-talet kunde man intensifiera diskoupplevelsen genom att på en projektionsvägg projicera psykedeliska mönster som skapades genom att lägga färgad vätska mellan två glasskivor.
De första restaurangerna i Helsingfors inledde diskoverksamhet när försäljningen av mellanöl avreglerades 1969. Restaurangvärlden var ännu starkt reglerad och bestämmelserna gällde såväl kundernas kläder, åldersgränser som rörlighet med alkoholdrycker. Kalastajatorppa öppnade nattklubben Red Room med en dj under sin festsal, och i Borgbackens nöjespark byggdes diskorestaurangen Tivoli. Restaurangen Pontus i Merihotelli vid Hagnässtranden var den första restaurangen som omvandlades till ett disko. För diskoverksamheten i östra Helsingfors ansvarade Sven Tuuva i Botby gårds sidobyggnad där bland annat den kommande TV-reportern Folke West och radioprogramledaren Calle Lindholm spelade.
Diskots gyllene årtionde: 1970-talet
De största aktörerna på Helsingfors restaurangsfält var andelsaffärerna HOK och Elanto. När de i början av 1970-talet blev intresserade av diskotek i större utsträckning, trängde dj:arna undan den levande musiken i restaurangerna såväl i stadskärnan som i förorterna. HOK ägde Pontus som blev framgångsrik, vilket inspirerade andelsaffären att också omvandla restaurangerna 66 i hörnet av Mannerheimvägen och Runebergsgatan, Arkadia i Bilhuset i Kampen samt Helsinki Club på Regeringsgatan (nuvarande Universitetsgatan) till diskon. Elanto öppnade sitt eget disko, Discat, i Hagnäs. I KY-huset på Norra Järnvägsgatan öppnades Kylterikellari som drevs av studerande. Diskot var dock öppet för alla. En annan viktig plats för ungdomar var Disco Mondi i Hagnäs.
Tack vare diskorestaurangerna sysselsatte branschen redan ett stort antal Helsingforsbor och i början av 1970-talet fanns det också flera kvinnor som arbetade som dj:ar. Även många utlänningar som bodde i staden uppträdde i Helsingfors diskon. Arbetet som dj var ett bra alternativ för dem om de kände till ny musik, eftersom man också kunde prata engelska mellan låtarna. Detta kunde till och med ge diskot en internationell nyans och öka dess attraktionskraft. Spanska Angel, grekiska Black Mike, nederländska Martin och marockanska Nordine var några av de mest kända dj:arna i Helsingfors.
En typisk diskokväll på 1970-talet började klockan åtta och slutade vid midnatt. Dj:arna gav sin publik möjlighet att lyssna på och dansa till de nyaste hittarna. Beroende på platsen spelade de ibland även ett stort antal tryckare, eftersom människorna också besökte diskon för att hitta en partner. Ungdomar var aktiva dansare och golvet kunde bli fullt redan under kvällens första låtar.
Många av de första diskona i Helsingfors var verksamma i gamla festsalar som hade planerats för akustisk musik. Det var inte tillåtet att bygga några extra konstruktioner för diskonas ljus- eller ljudteknik i festsalarna i Gamla studenthuset, Natsa eller Vanha Poli, vilket försvårade dj:arnas arbete. Den första byggnaden i staden som byggdes uttryckligen som en diskolokal var diskot Luola som stod klar i Borgbacken 1973. Man kunde bygga tillräckliga ljud- och ljusapparater i det åldersgränsfria diskot redan i byggnadsskedet. I några diskon visade dj:arna med en projektor också världsstjärnors tidiga musikvideor och konsertinspelningar, som skickades till Finland på filmrullar.
Diskofältet i Helsingfors växte kontinuerligt i början av 1970-talet. På Svartholmen, som förvaltades av församlingar, ordnades sommardiskon, och utanför stadskärnan fanns platser som Tom-Tom på Drumsö och Heureka i Gamlas. På Bangatan i stadskärnan öppnades i början av 1970-talet diskona Senaattoridisko och Kellaridisko, som fanns på olika våningar i samma byggnad, samt Royal i Svenska Teaterns byggnad och Ylä-Primula mittemot det.
Restaurangen Adlon i Börshuset inledde sin verksamhet som ett disko sommaren 1972. Vid den tiden utvidgades diskoverksamheten också till öarna framför Helsingfors, när Meridisco öppnade sina dörrar på Flisholmen. När hotellet Hesperia blev färdigt i Tölö i augusti 1972, började det också ordna diskokvällar i sin nattklubb. Utbudet på studentdiskon ökade när Alibi öppnade sina dörrar i Domus Academicas källare i mars 1973. Minderåriga besökte diskokvällarna i Folkets hus på Broholmen. Kultainen orava i Cirkelhuset och Duunarin kellari på Sturegatan var avsedda för vanligt folk.
Engelskspråkig tuggummipop, diskomusik och soul hörde till diskopublikens favoriter i Helsingfors på 1970-talet. Safari Club som endast spelade utländsk funk och soul var dock verksam i staden redan i mitten av årtiondet. Diskot fanns på innergården på Eriksgatan 14 och var en populär plats för eftersits, eftersom det hade öppet ända till klockan fyra på morgonen. Det hade inretts med olika rekvisita med Afrikatema. Vid samma tid ändrade också Helsinki Club sin stil och började spela endast ny amerikansk funk och soul.
Även Disco 33 i Sörnäs, Ball Room i hotell Intercontinental samt Mobile på Broholmen var populära diskon i mitten av 1970-talet. År 1977 kom filmen Saturday Night Fever och den egentliga diskomusiken. Filmens premiär i Finland var i april 1978, varefter diskodanskurser började bli fulla. Aira Samulins dansskola blev således tvungen att flytta bort från studentnationen Satakuntalainen Osakuntas sal på Malmbrinken till större lokaler i Vanha Poli. Några diskon i Helsingfors blev inspirerade av filmen och byggde ett dansgolv av glas med blinkande ljus i olika färger under det i sina lokaler.
Uppsvingsperiodens diskorus
Diskots popularitet ökade ännu mer på 1980-talet och lokalerna blev ännu större och snyggare. Två av de populäraste diskona i Helsingfors var KY-Exit och Botta, som gradvis avstod från studerandekvällar vid övergången från 1970-talet till 80-talet. Dj:arna på båda diskona följde topplistorna i både Europa och Förenta staterna och spelade listornas nyheter. Helsinki Club och Silvernight, som byggdes på Disco 66:s plats, spelade endast de nyaste amerikanska hittarna. Även internationella trender syntes i diskotekens namn. Senaattoridisko på Bangatan omvandlades till det populära Disco Joy, Royal på Esplanaden till Hot Lips, Societetshusets kabinett till Rose Room, Natsa till Harald’s och Mobile till Rocktails, den populäraste platsen under uppsvingsperioden på 1980-talet.
Diskona lockade ett stort antal kunder även under vardagar, eftersom man gick dit redan i början av kvällen och de stängdes snart efter midnatt. Sådana kvällsaktiviteter hindrade en inte från att vakna och gå till jobbet eller skolan följande morgon. De populäraste platserna hade regelbundet över tusen kunder under en kväll. Helsingfors åldersgränsfria diskon var också populära både i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet, trots att många av de populäraste platserna bland minderåriga hade en kort livscykel. Casino vid Kaserntorget, Frisco Disco på Stora Robertsgatan och Bygga-diskot i Folkets hus lockade ett stort antal ungdomar till sina lokaler. I Kulturhusets salar ordnades samtidigt tre diskon för minderåriga.
Sexuella minoriteter hade sina egna diskokvällar i Helsingfors redan på 1970-talet, men tillställningarna blev offentliga först i början av nästa årtionde. Seta ordnade sina egna populära kvällar, först Studio 302 i Vanha Poli på Lönnrotsgatan och därefter Triangle på måndagar i Botta. I restaurangen Kaisaniemi fanns Club Cabaret, och det första diskot för sexuella minoriteter som hade öppet varje kväll var Gay Gambrini som öppnade sommaren 1984 på Stora Robertsgatan.
Många diskokvällar försökte också nå olika kunder genom en viss musikstil. Diggiteekki på Tavastia spelade alternativ rock. Silvernight ordnade specialkvällar med country och Disco Joy med reggae. På de futuristiska diskokvällarna i Klippan och restaurangen Kaisaniemi spelades den nyaste utländska syntpoppen. I slutet av 1980-talet fick också afrikansk musik och gammal rock’n’roll sina egna diskokvällar i Helsingfors.
Diskona började använda laserstrålar och skruva upp volymen allt mer när ljud- och ljustekniken utvecklades. Adlons specialitet var en ljus- och ljudanläggning som hade fästs på en kristallkrona som släpptes ner med hjälp av hydraulik. Satellitkanaler började synas i Helsingfors på 1980-talet och musikvideor spelades även ibland på diskon. Diskjockeyerna förutsattes ha många slags tekniska kunskaper, och det blev viktigt att kunna mixa ihop låtarna så att rytmen fortsatte utan avbrott när låten byttes. Dj:ar som pratade mellan låtarna började hamna i minoriteten.
House och techno anlände till Finland i slutet av 1980-talet. Den första platsen som hela kvällen spelade ny elektronisk musik var Berlin på Bottas övre våning. Diskot öppnades på hösten 1988 och hade långa köar i ett par år. Samtidigt började man prata om en klubbkultur där platser med dj:ar som spelade en viss musikstil skilde sig från varandra tack vare sitt koncept som helhet. I Berlins koncept ingick utöver musikstilen även en personlig inredning och personal samt en dörrpolitik som tillät all slags klädsel. Diskon som spelade de nyaste hittarna och krävde att kunderna klädde sig på visst sätt var dock också fortsättningsvis populära.
Från diskon till klubbar och nattklubbar
Kaivohuone var en av de sista stora restaurangerna med program i Helsingfors, men även den ändrade sitt koncept i slutet av 1980-talet och blev ett disko. I och med nya kundgenerationer erbjöd restauranger inte längre någon manusförfattad estradunderhållning. Om man ville ha ungdomarna som nya kunder, var det ofta nödvändigt att omvandlas till ett disko. Det fanns dock inte oändligt med ungdomar och de hade ofta mindre pengar är vuxna, varför alla diskon inte klarade sig när det initiala intresset klingade av. Till exempel diskot Circus Maximus på Sturegatan lyckades förlänga sin livscykel genom att omvandlas till dansrestaurangen Jortsumestari.
Lågkonjunkturen i början av 1990-talet medförde svårigheter för många diskon och myndigheterna strävade efter att lindra problemet genom att tillåta diskona att ha öppet till klockan fyra på morgonen. Efter ändringen började kunderna besöka diskona allt senare och det blev mindre vanligt att vara ute på vardagskvällar. Diskofältet återhämtade sig dock under årtiondets lopp, främst tack vare förbättringen i den allmänna ekonomiska situationen.
Diskona förlorade sin gamla konkurrensfördel när internet och nationella kommersiella radiokanaler uppstod på 1990-talet, eftersom det då var lättare än tidigare att höra hittar också hemma. Diskona var dock fortsättningsvis populära eftersom man också kunde dansa och träffas där. Mikko ”Peltsi” Peltola, som numera är känd som TV-reporter, är en av många professionella underhållare som inledde sin karriär som dj på Helsingfors diskon. På 1990-talet spelade Peltola upp till 28 dj-gig i månaden och berättade att han som en tjugoårig dj hade samma lönenivå som en läkare. Han uppträdde oftast i Arkadia och Monetario på Brunnsgatan, men även i ungdomsgårdars och skolors diskon som ofta ordnades i Helsingfors på 1990-talet.
I staden uppstod också flera house- och technoklubbar på 1990-talet. Dessa hade regelbundet gästande utländska dj:ar. Deep fanns i Berlins gamla lokaler på Bottas tredje våning, Smile i ett hotells parkeringshus vid Hagnässtranden, Hype på källarvåningen i hotellet Presidentti och Kerma på Skillnaden. Många av de utländska dj:arna som uppträdde i dessa klubbar var också kända som skapare av elektronisk musik. Under ett gig var situationen dock oförändrad: Oavsett om dj:n var en kändis eller okänd, spelade hen musik för dansgolvet och publiken röstade med fötterna om musiken passade situationen.
Ordet disko gick till historien på 1980-talet i och med stads- och klubbkulturen. När Rose Room 1993 omvandlades till Nylon, berättade lokalens nya ägare att den var en europeisk nattklubb, som inte strävade efter disko- eller barstämning. Trots detta hade Nylon ett dansgolv och diskjockeyer som ansvarade för musiken. Stället skilde sig från diskoteken i synnerhet vad gällde musiken. I Nylon bestod musiken inte av de nyaste hittarna, utan dj:arna spelade funk, acid jazz och house, senare också techno, på varsitt sätt.
Under det första decenniet av 2000-talet öppnade restauratören Sedu Koskinen stora nattklubbar i Helsingfors centrum. Tiger, The Club, Studio 51, Lux, Barfly och Onnela spelade dj-musik och lockade ett stort antal kunder, men deras guldålder varade dock ofta endast några år. Recessionen 2008 påverkade kundernas betalningsförmåga betydligt och ändrade enligt Koskinen hela branschen på ett bestående sätt, så att nattklubbarnas bästa dagar var förbi. Många lokaler renoverades för annat bruk. Också bullret från musiken och människorna kunde leda till att lokaler måste stängas. Till exempel Tiger på Georgsgatan 36 stängde sina dörrar när en invånare i ett närliggande hus klagade över bullret. Därefter öppnade Partioaitta en butik i lokalen.
Även om den allmänna ekonomiska situationen, nya generationer och ändringar i musiktrender alltid påverkar restaurangbranschen, har lokaler vars verksamhet baserar sig på musik spelad av dj:ar fortfarande kunder i Helsingfors – oberoende av om de kallas för klubbar, nattklubbar eller diskon. Av de gamla favoritdiskona har bland annat Arkadias, KY-Exits och Helsinki Clubs lokaler renoverats för annat bruk, men i restaurangen som omvandlats från Royal till Hot Lips till Happy Days och slutligen till Teatteri har man dansat till dj:ars musik i över 50 år. De första diskogenerationerna som numera är över 70-åriga besöker nostalgidiskon, så konceptet har något som lockar flera generationer av Helsingforsbor samtidigt. Kanske är det bara fråga om människans eviga behov att förena musik och dans.
Klubbarna Kaiku och Post Bar som finns på Ekogatan i Elantos kvarter har fått erkänsla också ute i världen. Där uppträder gästande utländska dj:ar nästan varje vecka. Även attityderna mot branschen har ändrats under årens lopp. I början av 1980-talet genomförde Muusikkojen yhteisjärjestö ry en anslående kampanj mot diskotek, ”Oikeissa tansseissa on orkesteri” (Äkta danser har en orkester), men sommaren 2024 godkändes föreningen för professionella inom diskobranschen Pro DJ Finland som en avdelning i Finlands Musikerförbund.
Mera om ämnet
Yle: När diskokulturen kom till stan (Länk leder till extern tjänst)
Yle: När diskomusiken kom till Finland (Länk leder till extern tjänst)
Källor
Isokangas, Antti; Karvala, Kaappo & von Reiche, Markus: City on sinun. Kuinka uusi kaupunkikulttuuri tuli Helsinkiin. Tammi, Helsingfors 2000.
Kinnunen, Kalle (red.): Kone-Suomi. Khaos Publishing, Helsingfors 2019.
Mattlar, Mikko: Stadin diskohistoria – Diskoja, tiskijukkia ja varhaista dj-kulttuuria Helsingin seudulla 1966–1988. Eget förlag, Helsingfors 2017.
Mattlar, Mikko: ”Älä käytä kaikkia rahoja viihteeseen”, sanoisi 50-vuotias Mikko Peltola 20-vuotiaalle itselleen. Helsingin Sanomat 15.3.2024. https://www.hs.fi/kulttuuri/art-2000010256392.html(Länk leder till extern tjänst)
Potapoff, Teemu: Yön kuningas Sedu Koskinen. Docendo, Jyväskylä 2017.
