Bobrikovs linje och värnpliktsmanifestet
Den urtima lantdagen 1899 avslutade sitt arbete den 30 maj 1899, och senaten fick i uppdrag att avge ett utlåtande om lantdagens förslag i värnpliktsfrågan senast i mitten av november. Det kom inte som någon överraskning att senaten stödde lantdagens förslag och att Nikolaj II avfärdade båda.
Efter att utlåtanden hade begärts av den ryska regeringens ministrar godkände Nikolaj II i februari 1900 att behandlingen av Finlands värnpliktslag skulle överföras till riksrådet, precis som ordningen för stiftandet av rikslagstiftning föreskrev. Frågan behandlades vid riksrådets sammanträde i slutet av maj 1900, men till Kuropatkins och Bobrikovs förtret ansåg de moderata kretsarna under ledning av finansminister Sergej Witte att förslaget till värnpliktslag var dåligt utformat och krävde ändringar. Enligt Witte tog Kuropatkin och Bobrikov alltför snabba steg för att närma Finland till det övriga kejsardömet. Hela företaget blev naturligtvis farligt genom att finländarna, som höll fast vid sina juridiska argument, hade intagit en orubblig motståndshållning. Enligt de moderata skulle stämningen i Finland skärpas, separatismen öka och hämta sin drivkraft ur de förryskningsåtgärder som betraktades som olagliga. Witte fick stöd av änkekejsarinnan Maria Fjodorovna, det vill säga den danska prinsessan Dagmar, som tillsammans med sin make Alexander III hade tillbringat mycket tid i Finland och fått en helt annan bild av finländarna än Nikolaj II:s rådgivare i Finlandspolitiken, Kuropatkin och Bobrikov. När frågan gick till omröstning vid riksrådets sammanträde vann Wittes linje klart över Kuropatkins och Bobrikovs grupp, som förespråkade en hård nationalistisk linje.
Nikolaj II valde emellertid Kuropatkins och Bobrikovs linje, som hade hamnat i minoritet och som under behandlingen av lagen hade skärpts ytterligare. Enligt den skulle de finländska truppförbanden upplösas med undantag för Gardesbataljonen och Villmanstrands dragonregemente. Bland de värnpliktiga år 1902 skulle sammanlagt 500 man utses genom lottning vid uppbåden och placeras i dessa två truppförband. Tjänstgöringstiden skulle vara tre år. Nikolaj II undertecknade värnpliktsmanifestet den 12 juli 1901, och det blev slutligen den enda lag som stiftades enligt den ordning som föreskrevs i februarimanifestet. Efter att Villmanstrands dragonregemente upplöstes i november 1901 var avsikten att ta ut endast 280 värnpliktiga från hela landet, medan antalet personer i uppbådsålder var omkring 25 000! Det finns skäl att uppmärksamma det ringa antalet värnpliktiga, men eftersom frågan hade utvecklats till en prestigekamp mellan Bobrikovs hårda linje och finländarna hade själva antalet inkallade inte längre någon större betydelse.
År 1900 reformerade Bobrikov indelningen i avdelningar vid generalguvernörens kansli, som i sina huvuddrag hade varit i kraft sedan 1810-talet. Den största förändringen gällde en helt ny så kallad specialavdelning, som inrättades som en separat byrå vid sidan av de två allmänna avdelningarna. Dess uppgift blev att följa finländarnas opinionsyttringar som riktade sig mot februarimanifestet eller innebar kritik av den allra högsta överheten, det vill säga kejsaren-storfursten, och hans ämbetsmän. Specialavdelningens uppgifter ökade i takt med att finländarnas motstånd växte, och antalet numrerade dokumentbuntar, så kallade akter, närmade sig redan sexhundra år 1902. Specialavdelningen upplöstes efter mordet på Bobrikov 1904.
Språkmanifestet, en tråkig överraskning
Stämningen i Finland och särskilt i Helsingfors hade skärpts ytterligare strax före värnpliktsmanifestet. Orsaken var språkmanifestet av den 20 juni 1900, som stegvis införde obligatorisk användning av ryska i storfurstendömets förvaltning. Ryska blev ämbetsspråk vid statssekretariatet, passexpeditionen och generalguvernörens kansli. Dessutom skulle senatens ekonomiedepartements korrespondens med dessa ämbetsverk föras på ryska. Efter en övergångstid på tre år skulle ärendena vid både senatens ekonomie- och justitiedepartement behandlas på ryska från och med den 1 oktober 1903, och två år senare skulle länsstyrelserna och de centrala ämbetsverken sköta sina ärenden med senaten på ryska. Samtidigt utökades undervisningen i ryska i skolorna.
För finländarna kom språkmanifestet som en överraskning. Det hade utarbetats i S:t Petersburg, och de finländska myndigheterna hade inte på förhand fått någon information om beredningen, än mindre någon möjlighet att yttra sig om det. Senaten motsatte sig manifestet men lät under påtryckning publicera det i Finlands Allmänna Tidning. De konstitutionellt sinnade senatorerna, som hade lidit nederlag, avgick, medan gammalfinnarna, som förespråkade undfallenhetslinjen, stannade kvar med undantag för vice ordföranden Carl Tudeer, som dock avgick något senare. Även prokuratorn Woldemar Söderhjelm valde att avgå. De ersattes av överhovstallmästaren Constantin Linder och Eliel Johansson (adlad Soisalon-Soininen), båda gammalfinnar och anhängare av undfallenhetslinjen.
Utfärdandet av både språk- och värnpliktsmanifestet ledde till att partifronterna formades på ett nytt sätt, där språkfrågan inte längre stod främst. Den avgörande frågan blev nu inställningen till att inom ramen för tjänsteplikten promulgera och verkställa lagar och förordningar som hade tillkommit i olaglig ordning. Anhängarna av konstitutionellt eller passivt motstånd ansåg att lagar som hade utfärdats i olaglig ordning varken skulle verkställas eller följas. Förespråkarna för undfallenhetslinjen ansåg att man måste ge efter för det ryska trycket, men samtidigt skydda den egna förvaltningsapparaten, rättsväsendet och den nationella kulturen från de värsta skadorna. Till de konstitutionella hörde Svenska partiet och Finska partiets unga, medan gammalfinnarna företrädde undfallenhetslinjen. De förra leddes av Leo Mechelin, de senare av Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen och, efter hans död i november 1903, av Johan Richard Danielson-Kalmari.
Anhängarna av passivt motstånd organiserade sig vid ett möte i augusti 1901 på Turholms gård, som ägdes av general Julius Lindfors och låg på Degerö på Helsinge kommuns sida. Ordförande för mötet var Helsingfors stadsfullmäktiges ordförande och tidigare senator Leo Mechelin, som hade blivit det passiva motståndets förgrundsgestalt. Vid mötet beslutade man att samla in en adress mot värnpliktsuppbåden, och hela 473 000 personer undertecknade den. Den överlämnades till Nikolaj II via ministerstatssekreteraren Plehwe, men inte heller denna adress tog han emot.
En hemlig aktionsorganisation: Kagalen
En grupp yngre anhängare av det passiva motståndet, som var missnöjda med resultatet av mötet på Turholm, beslutade i månadsskiftet augusti–september 1901 att grunda en hemlig aktionsorganisation som fick namnet Kagalen. Dess konstituerande möte hölls den 15 september 1901 på vicehäradshövding Arne Cederholms advokatbyrå i hörnet av Norra esplanaden och Unionsgatan. Förutom Cederholm deltog doktor Ernst Estlander, professor Theodor Homén, rektorn för Svenska reallyceum i Helsingfors Adolf von Bonsdorff, greve Carl Mannerheim, verkställande direktören för Oy Argos Ferdinand von Wright och verkställande direktören för Tornator Oy Eugen Wolff.
Något senare grundade Kagalen en centralkommitté i Helsingfors. Förutom de ovannämnda ingick docenterna Julio Reuter och Adolf Törngren samt medicine licentiaten Wilhelm Zilliacus från Svenska partiet, liksom tidningsmannen Eero Erkko, biträdande professorn Heikki Renvall och assessorn vid Åbo hovrätt Pehr Evind Svinhufvud från Ungfinska partiet. Kagalen delade in Finland i 45 distrikt, där omkring 500 korrespondenter verkade. Deras uppgift var att organisera det lokala motståndet, sprida förbjudna tidningar och andra publikationer samt ordna olika manifestationer.
År 1902 organiserade sig kvinnorna i sin tur i en egen kvinnokagal. Bland de mest aktiva fanns aktuarien vid Statistiska centralbyrån och filosofie doktorn Tekla Hultin, läraren Dagmar Neovius, författaren Katri Bergholm, Eero Erkkos hustru Maissi Erkko, läraren Nanny Lilius, författaren Helmi Setälä (Krohn) och kvinnosaksaktivisten Cely Mechelin. Medlemmarna i kvinnokagalen spred underjordiska publikationer och samlade in medel för motståndsrörelsen.
Båda Kagalerna spred propagandatidningen Fria Ord, som trycktes i Stockholm, samt dess finskspråkiga systerpublikation Vapaita Lehtisiä. Grundandet av Fria Ord hängde samman med indragningen av Nya Pressen, konstitutionalisternas ledande tidning i Helsingfors, i slutet av juni 1900. Fria Ord leddes av Konni Zilliacus, vars skarpa penna gav upphov till tiotals artiklar mot Bobrikovs politik. I Helsingfors redigerades i sin tur den finskspråkiga publikationen Vapaita Lehtisiä, vars chefredaktör var Arvid Neovius, tidigare redaktör vid Nya Pressen. Dess första nummer utkom i slutet av september 1900. I Helsingfors var den huvudsakliga distributionsplatsen för båda tidningarna en bokhandel på Unionsgatan 19, ägd av redaktören Wentzel Hagelstam. De ryska myndigheterna kände till bokhandelns roll som distributör av underjordisk litteratur, och i maj 1903 beslagtogs dess lager och bokhandeln stängdes. Hagelstam förvisades från Finland och flyttade till Stockholm.
Samtidigt med den första förtrycksperioden pågick det andra boerkriget 1899–1902, där boerrepublikerna Natal och Transvaal kämpade mot det brittiska kolonialväldet. Boerna var ättlingar till nederländare som hade bosatt sig i södra Afrika på 1600-talet och som främst var jordbrukare och boskapsuppfödare. Under 1880-talet hade betydande guld- och diamantfyndigheter upptäckts i området, vilket ökade britternas ekonomiska intresse för det. Finländarna identifierade sig med boernas kamp mot det imperialistiska Storbritannien. Analogin med relationerna mellan storfurstendömet Finland och Ryssland var, bortsett från kriget, uppenbar, och Helsingforstidningarna, som entydigt ställde sig på boernas sida, skrev fortlöpande om krigshändelserna.
Följder av protesterna
Helsingforsbornas protester mot förryskningen och gammalfinnarnas undfallenhetspolitik tilltog från hösten 1900. Eetu Istos berömda målning Anfall hade reproducerats i tusentals tryck och spridits överallt. I augusti 1900 ersattes de finländska frimärkena på försändelser till utlandet med ryska märken. Som protest kompletterades utrikesbreven med ett svart sorgemärke med ett vapensköldsmotiv, utgivet av Wentzel Hagelstam och tecknat av Akseli Gallen-Kallela. Märket hann användas en tid innan Bobrikov förbjöd det, men bestämmelsen kringgicks genom att postförsändelserna fördes direkt till fartyg som skulle avgå till utlandet från Södra hamnen. Om sorgemärken påträffades på postförsändelser tog postkontorens tjänstemän bort dem, och märkena vidarebefordrades inte. Helsingforsfabrikören Karl Fazer visade i sin tur sin uppfinningsrikedom genom att lansera sötsaker med omslagspapper prydda med de indragna finländska frimärkena.
Blommor och ljus som protestmedel
Det främsta bestående protestmedlet var fortfarande minnesstatyn över Alexander II på Senatstorget. Vid statyns fot lades blomsterbuketter och kransar, särskilt på kejsar-storfurstens födelse-, krönings- och dödsdagar, men också vid andra tillfällen, såsom på februarimanifestets årsdag. På banden stod hyllningar till regenten. Eftersom statyn låg mittemot huvudpolisinrättningen kontrollerade konstaplarna regelbundet texterna på banden. Om de innehöll minsta antydan till Bobrikovs förryskningspolitik avlägsnades de omedelbart. Helsingforsborna var emellertid försiktiga. I bandtexterna tackades ”välgöraren-storfursten” till exempel för att ha gjort lantdagssystemet permanent, eller så beklagades hans död som offer för terrorismen. Myndigheterna kunde inte ingripa mot sådana förtäckta budskap. Stadsborna brukade också stanna vid statyn för att läsa banden på kransarna och blomsterbuketterna och på så sätt demonstrera mot förryskningspolitiken.
Protester förekom också på Johan Ludvig Runebergs födelsedag den 5 februari. År 1901 hade till exempel skyltfönstren i Helsingfors prytts med porträtt av Runeberg och reproduktioner av Albert Edelfelts illustrationer till Fänrik Ståls sägner. De djärvaste läste vid nationalskaldens minnesstaty i Esplanadparken Runebergs patriotiska dikter om de stupade hjältarna från finska kriget, Wilhelm von Schwerin och Joachim Zachris Duncker, och citerade med eftertryck dikten Den femte juli, där den gamle fänriken frågar den unge studenten: "Säg, kan man dö för detta land?" På kvällen var Helsingfors huvudgator, Norra esplanaden och Alexandersgatan, festligt upplysta, och ljus lyste i varje fönster mot gatan.
På februarimanifestets årsdag den 18 februari 1901 var staden däremot nästan kolmörk. Gatorna upplystes endast av flämtande gaslyktor, och människor rörde sig som skuggor i Esplanadparken och på Alexandersgatan. Det gick en våg av upprördhet genom folkmassan i parken när den fick veta att starka lampor lyste hemma hos den tidigare senatorn Yrjö-Koskinen på Bulevarden 11 och hemma hos senator Waldemar Eneberg, en ledande företrädare för undfallenhetslinjen, på Södra Magasinsgatan 6. Folkmassan, ledd av studenter, rusade fram till husen och började ropa och vissla. Några lyckades tränga in i trapphusen, där de förde oväsen, ringde på dörrklockorna och bankade på ytterdörrarna. Demonstrationen upphörde när lamporna i bostäderna släcktes.
Förtroendet för polisen försvagas
Denna obetydliga och barnsliga, om än obehagliga, demonstration ledde ändå till en kampanj riktad mot Helsingfors polisinrättning. Bobrikovs biträde, generallöjtnant Nikolaj Sjipov, utnyttjade tillfället och krävde att Helsingfors polismästare, överste Ivar Gordie, skulle avskedas eftersom han inte hade förhindrat demonstrationerna på februarimanifestets minnesdag. Bobrikov, Sjipov och gendarmerichefen Juli Freyberg överdrev händelserna, vilket ledde till att Gordie avskedades. Samtidigt lämnade den frustrerade tillförordnade guvernören i Nylands län, överste Alexander von Minkwitz, in sin avskedsansökan. I slutet av februari 1901 utnämndes kapten Ferdinand Axel Carlstedt i all hast till ny polismästare i Helsingfors, och kommendören för Andra finska skarpskytteregementet, generalmajor Mihail Kaigorodov, till guvernör i Nylands län. Bobrikov hade därmed fått män efter sitt sinne i ledningen för ordningsmakten i huvudstaden Helsingfors.
Avskedandet av Gordie blev början på förändringarna inom Helsingfors poliskår, något som i den så kallade litteraturen om förtrycksåren har kallats huvudstadens polisinrättnings förfall. Erfarna poliskommissarier, såsom Alexander Nikiforov, avskedades och ersattes med mer rysksinnade men mindre erfarna och sämre utbildade män, däribland konstapeln Georg Androsov, den tidigare studenten Vilho Pekonen, en viss Leo von Gross från Viborg – även han tidigare student – samt Anatoli Pavlutski, Juho Kaitokangas och en viss Korelin. Inom polisinrättningen inrättades en hemlig avdelning, ledd av kommissarierna Pekonen och Gross. Dess uppgift var att bistå gendarmerna bland annat vid arresteringar och beslag. Den hemliga avdelningens rapporter skickades direkt till geheimerådet Vladimir Deutrich vid generalguvernörens kansli.
Guvernören i Nylands län, gendarmerna och Helsingfors polisinrättning skärpte i maj 1901 sin hållning till Helsingforspublikens förtäckta protester. Santeri Ingman, ansvarig redaktör för ungfinska Päivälehti och medlem av Helsingfors stadsfullmäktige, hade året innan färdigställt sitt skådespel Lahjoitusmailla, som hade premiär på Finska teatern i Helsingfors i slutet av september 1900. Skådespelet behandlade donationsböndernas kamp vid Veikkola hov i Valkjärvi mot vräkningar och oskälig beskattning år 1837 och kunde utan svårighet tolkas som en allegori över förryskningsåtgärderna efter februarimanifestet. Förvånande nog uppmärksammade myndigheterna det först i maj 1901, då generalguvernör Bobrikov förbjöd föreställningar av skådespelet som ett provokativt försök att svartmåla ryssarna och de tjänstemän inom undfallenhetsriktningen som stödde dem. Skådespelet avlägsnades omedelbart även från de allmänna biblioteken och beslagtogs i bokhandeln.
Våren 1901 riktade guvernör Kaigorodov och polismästare Carlstedt sin uppmärksamhet mot de ”privata tillställningar” som ordnades i Helsingfors. Den kände oppositionsmannen greve Carl Mannerheim, som tillhörde aktivisternas kärngrupp, ordnade i mitten av maj 1901 en privat musikalisk afton på Hotell Societetshuset, där hans hustru, sångerskan Aina Mannerheim, uppträdde. I själva verket var konserten ett förklätt hemligt möte för aktivisterna, vilket Kaigorodov och Carlstedt på något sätt hade fått kännedom om. Tillsammans med poliskonstaplar trängde de sig in på tillställningen och krävde att den skulle avbrytas. Carl Mannerheims hänvisning till tillställningens privata karaktär hjälpte inte, och sällskapet tvingades skingras.
Under sommaren 1901 urholkades stadsbornas förtroende för Helsingfors polisinrättning under polismästare Carlstedts ledning. Carlstedt hade svårt att rekrytera yrkeskunniga män till polisen, och till slut värvades konstaplar bland finländare bosatta i S:t Petersburg och till och med bland ester och ryssar. Det året hade Helsingfors polisinrättning närmare 190 tjänster för överkonstaplar och konstaplar, omkring 40 fler än år 1898.
Stadsborna retade sig särskilt på de ryska polisuniformer som Helsingforspolisen hade tagit i bruk. Förtroendeförlusten märktes också i de många rättsprocesser mot poliser som behandlades vid Helsingfors rådstuvurätt, bland annat för falska angivelser och olagliga frihetsberövanden. Polismän som dömts till böter och till och med fängelse fortsatte ändå i tjänst, vilket i allmänhetens ögon slutgiltigt sänkte Helsingfors polisinrättnings personal till slöddrets nivå. De mest hatade polismännen var kommissarierna Pekonen, Gross och Kaitokangas. Den sistnämndes öknamn ”Paitakangas” ropades öppet efter honom när han gick på Helsingfors gator.
Kosackkravallerna
Myndigheterna bestämde att de första uppbåden enligt den nya värnpliktslagen skulle hållas i april 1902. Kagalen uppmanade unga män att utebli från uppbåden. På Kagalens uppmaning vägrade många kyrkoherdar i Helsingfors och på andra håll i Finland att läsa upp uppbådskungörelsen. Om de ändå läste den lämnade kyrkfolket platsen eller började högljutt sjunga Martin Luthers psalm Vår Gud är oss en väldig borg. Orden i slutet av den första versen, som syftar på Satan – Nu mörkrets furste vred / han vill oss trampa ned. / Stor makt och mycken list /hans rustning är förvisst. / Likväl vi må ej frukta. – kunde naturligtvis också förknippas med Bobrikov och hans förryskningspolitik. Vid utgången av november 1901 hade uppbådskungörelsen lästs upp, med varierande resultat, i landets samtliga församlingar.
Vid årsskiftet 1901–1902 inledde myndigheterna förberedelserna inför uppbåden. Finland delades in i uppbådsdistrikt och distrikten i uppbådsområden. Kagalen utarbetade ett flygblad med anvisningar till kommunernas beslutande tjänstemän om hur uppbåden kunde motarbetas. Flygbladet uppmanade kommunerna att inte hyra ut sina lokaler till uppbådskontor och att inte utse tjänstemän eller kommunala tilläggsledamöter till uppbådskontoren. Helsingfors visade i detta avseende vägen för hela landet när magistraten i december 1901 vägrade utse ledamöter till uppbådskontoren. Guvernören i Nylands län, Kaigorodov, förelade den tredskande staden Helsingfors ett vite på 30 000 mark. Staden överklagade i sin tur guvernörens vitesbeslut till Åbo hovrätt, där ärendet fortfarande var under behandling när uppbåden inleddes.
På grund av värnpliktsfrågan fick även firandet av Runebergs födelsedag den 5 februari 1902 dolda politiska betydelser. Enligt gammal sed samlades studenterna vid Runebergsstatyn för att sjunga fosterländska sånger och recitera verser ur Fänrik Ståls sägner. Vid statyns fot lades kransar, vars inskrifter Helsingforsborna kom för att läsa under dagens lopp. På kvällen ”strålade flera gassolar kring Runebergsstatyn” så att människorna kunde läsa texterna på banden, vilket tidningarna särskilt noterade. Dessutom ordnades en fest på Finska teatern, där tablåer ur dikterna i Fänrik Ståls sägner framfördes. Senare på kvällen demonstrerade studenterna också under fönstren hos de gammalfinska senatorerna Yrjö-Koskinen och Eneberg. Helsingfors polischef, överstelöjtnant Carlstedt, rapporterade särskilt om dagens händelser till Bobrikov, och översättare översatte tidningarnas rapportering om firandet åt generalguvernören.
I mars 1902 hade studenter från Nylands nation under ledning av Alvar Palmgren inlett en uppbådsstrejk och fått med sig även studenter från de andra nationerna. Studenterna hade skrivit ett brev till alla män i uppbådsålder i landet med en uppmaning att utebli från uppbåden. Brevet trycktes på finska och svenska i hela 27 000 exemplar. I Helsingfors fanns omkring 870 män i uppbådsålder. Omkring 300 av dem besöktes personligen och uppmanades att delta i uppbådsstrejken.
Guvernören i Nylands län, Kaigorodov, bestämde att uppbåden i Helsingfors skulle hållas den 17–18 april 1902. Uppbåden inleddes i Gardesmanegen på Kaserngatan 15, eftersom Helsingfors stad inte hade velat upplåta någon lokal för dem och inte heller privatpersoner hade hyrt ut någon lämplig lokal till de ryska myndigheterna. Enligt guvernör Kaigorodovs rapport hade omkring 400–500 personer samlats på platsen. De störde förrättningen och namnuppropet genom att vissla, skratta, hosta och ropa glåpord. Då och då hördes också svar som ”är närvarande men kommer inte!”. För Kaigorodov och uppbådsmyndigheterna blev situationen alltmer besvärande när folkmassan hånade de tjänstgörande officerarna och fortsatte sitt retfulla spel. Folkmassans ilska riktades särskilt mot tillförordnade kommissarien Kaitokangas, som trakasserades med rop och utsattes för snöbollar och hästspillning. Enligt Kaigorodov fanns det ”finländsk intelligentsia” på platsen, det vill säga studenter, som agiterade och provocerade folkmassan. För Kagalen var tillställningen en framgång: endast 57 av de 870 unga männen anmälde sig hos uppbådsnämnden.
Följande dag fortsatte uppbåden i Gardeskasernen med lika klent resultat: endast 28 ynglingar svarade vid namnuppropet. På Kaserntorget hade tusentals nyfikna samlats, och längs folkmassans ytterkanter fanns poliser och gendarmer till fots och till häst. Folkmassan förflyttade sig till Senatstorget, där polisen inte längre kunde hålla situationen under kontroll. Guvernör Kaigorodov kallade dit en sotnia, det vill säga hundra Orenburgkosacker, från kasernerna i Tölö för att skingra folkmassan. Kosackerna ställde upp sig i led framför polisinrättningen, och även guvernör Kaigorodov och polischef Carlstedt anlände ridande med sina staber.
Kosackerna fick order att skingra folkmassan. I små grupper om fyra eller fem man red de över Senatstorget och längs de närliggande gatorna ända till Långa bron och piskade förbipasserande med sina nagajkor, som hade en metalltyngd eller flera hårt knutna läderknutar i änden. Helsingforsborna, som för ett ögonblick blivit bestörta av våldet, samlades på Nikolajkyrkans trappa. Därifrån fortsatte de att provocera kosackerna genom att kasta snöbollar och isklumpar.
På Alexandersgatan stack pojkar kosackerna i benen med sina fällknivar och försökte få dem att falla av hästarna. Folkmassan bröt loss gatstenar framför Universitetsbiblioteket, nuvarande Nationalbiblioteket, och bar dem till kyrktrappan, dit kosackerna hade ridit upp på sina små hästar för att piska folkmassan. Förutom att kasta stenar och snöbollar välte folkmassan några kosacker och deras hästar, som rullade nedför Nikolajkyrkans branta trappa. Till slut red kosackerna bakom folkmassan från Unionsgatan och Kyrkogatan. Situationen blev hotfull när kosackerna riktade sina kortpipiga karbiner mot folkmassan, men officerarna gav ingen order att öppna eld. Från folkmassan svarade man genom att vifta med revolvrar.
Det var mycket nära att den en och en halv timme långa konfrontationen hade övergått i bruk av väpnat våld. Guvernör Kaigorodov och de övriga officerarna rörde sig oroligt, och när ytterligare två kompanier ryskt infanteri ur Tredje finska skarpskyttebataljonen anlände och ställde upp sig på Nikolajkyrkans trappa med gevären skjutklara kunde situationen ha utvecklats till en massaker. Tillförordnade kaplanen i Helsingfors norra församling, Emil Murén, kom till platsen, lugnade folkmassan och vädjade till guvernören att trupperna skulle dras tillbaka. Även Helsingfors kommunalborgmästare Elias Öhman vädjade till folkmassan, men fick svaret att den skulle lämna platsen först när kosackerna och infanteriet hade dragits tillbaka. Situationen lugnade sig när två kompanier soldater ur Gardesbataljonen anlände. Helsingforsborna betraktade dem som ”sina egna”, och folkmassan började så småningom skingras. Oroligheterna fortsatte ännu på kvällen och natten kring Orenburgkosackernas kaserner i Tölö, där Helsingfors arbetarbefolkning gav kosackerna en våldsam omgång.
Händelserna upprörde hela Helsingfors, och exempelvis Uusi Suometar kallade dagen ”En dag i sorgligt minne”. Aldrig tidigare hade kosacker gått till angrepp mot finländare på detta sätt. Allmänheten hade visserligen provocerat myndigheterna genom sitt agerande och trakasserat finländska polismän, men trots detta hade myndigheternas och soldaternas tålamod varit iögonfallande. I Ryssland brukade liknande demonstrationer snabbt skingras med brutalt våld, och användning av skjutvapen var ingalunda ovanligt.
Ingen omkom i kravallerna, men några personer tvingades söka första hjälpen på Kirurgiska sjukhuset. Uppgifterna om antalet skadade varierar: från Kagalens sida uppgavs att minst 23 kosacker fördes för vård till det närbelägna ryska militärsjukhuset på Unionsgatan, medan sex kosacker hade sårats enligt guvernör Kaigorodovs rapport. Sammanlagt uppsökte 10–15 personer stadens olika sjukhus för vård, inklusive civila.
Medan situationen på Senatstorget ännu så att säga pågick sammankallades Helsingfors stadsfullmäktige skyndsamt till ett extra sammanträde för att diskutera stadens åtgärder. Följande dag, den 19 april 1902, publicerade de uppskrämda fullmäktigeledamöterna en allmän vädjan i huvudstadens tidningar, där stadsborna uppmanades att hålla sig borta från folkmassor som orsakade oroligheter. Vädjan avslutades med en uppmaning, särskilt riktad till arbetsgivare och skolornas rektorer, att inskärpa situationens allvar hos både arbetstagare och skolelever. Dessutom beordrades stadens restauranger att hålla stängt under de följande dagarna.
Stadsfullmäktige skickade sin egen version av händelseförloppet till Nikolaj II. Enligt fullmäktigeledamöterna hade situationen spårat ur när guvernör Kaigorodov förlorade omdömet och beordrade ”uralkosackerna” att skingra folkmassan. Fullmäktigeledamöterna ansåg att guvernören var fullständigt olämplig för sitt ämbete, eftersom han inte förstod ”det finska folkets rättsmedvetande, dess språk, seder och karaktär”. Kravallerna skulle också få beklagliga långsiktiga följder, vilket fullmäktigeledamöterna förutsåg i sin redogörelse till Nikolaj II:
Men den moraliska verkan af detta polismyndigheternas lika brutala som hittills oerhörda öfvergrepp skall icke så snart försvinna. Den finska folkkaraktären, sedan sekel vand vid aktning för lag och rätt, utmärkt af stark personlig sjelfkänsla, uppvuxen ur urgammal folkfrihet, ömtålig för hvarje personlig kränkning, kommer sent att glömma, huru ordningsmakten utan tvingande grunder tillfogat oförvitliga medborgare en blodig förnedrande personlig oförrätt. Folket, lika minnesgodt för orättvisa som för åtnjutna välgerningar, skall känna aktningen för lag och rätt svika samt uppammas till misstroende och hat mot myndigheterna. Och att ofvanbeskrivna uppträden icke varit egnade att höja militärens anseende och sympatierna för densamma bland befolkningen, torde ligga för öppen dag.
Den organiserade arbetarrörelsen i Helsingfors deltog inte i kosackkravallerna, och Helsingfors arbetarförening samt Työmies tog kraftigt avstånd från oroligheterna och fördömde dem. Finlands arbetarpartis, från 1903 Finlands socialdemokratiska partis, hållning till värnpliktslagen och uppbådsstrejkerna har förblivit oklar. Partiet hade ingen officiell ståndpunkt, utan medlemmarna fick själva bilda sig en uppfattning i frågan. Reino Drockila, redaktör för den svenskspråkiga arbetartidningen Arbetaren som utkom i Helsingfors, samarbetade emellertid med Kagalen och organiserade och utbildade strejkagitatorer bland arbetarna.
Enligt polischef Carlstedt hade det varit nödvändigt att kalla kosackerna till Senatstorget, eftersom stadens poliskår inte hade haft tillräckligt med vapen. Därför skrev Carlstedt till guvernör Kaigorodov och föreslog att stadens poliskår, sammanlagt 170 man, skulle beväpnas med sablar och revolvrar. Enligt polischefen var det utan sablar och revolvrar omöjligt för polisen att agera ”kraftfullt mot angripande skaror”. Som argument hänvisade han till att polisen i S:t Petersburg hade utrustats med revolvrar efter mordet på Alexander II. Kaigorodov, som stödde Carlstedts förslag, skickade ännu samma dag ett eget brev till generalguvernör Bobrikov.
Helsingfors stad, som skakats av uppbådskravallerna, beslutade att bilda en frivillig skyddskår för att upprätthålla ordningen. Beslutet var en pik mot Helsingfors polismästare Carlstedt, vars förmåga att hålla demonstrationerna under kontroll man inte längre litade på. Förutom studenter och polytekniker anmälde sig över hundra medlemmar från Helsingfors arbetarförening och ett trettiotal från Sörnäs arbetarförening. Bobrikov förhöll sig till en början positiv till idén, men när han tänkt igenom saken närmare insåg han vad det handlade om och förhindrade att skyddskåren bildades. Det var första gången en frivillig skyddskår skulle bildas för att upprätthålla ordningen i Helsingfors.
Carlstedts och Kaigorodovs motdrag var i sin tur att utöka Helsingfors poliskår. För detta ändamål hade polischefen lagt fram ett förslag till en ny utgiftsstat för polisen. Magistraten och stadsfullmäktige förhöll sig tveksamma till frågan, vilket Kaigorodov och Bobrikov helt riktigt tolkade som tredska och ett avsiktligt försök att urvattna förslaget. Generalguvernören, som förargades över förhalningen, skrev till senaten och bad den medverka till att skynda på förslaget. Den här gången var senaten emellertid av samma åsikt som stadsfullmäktige och ansåg att dess medverkan var nödvändig, eftersom poliserna stod på stadens lönelista.
I studenternas och de övriga ungdomarnas erfarenhetsvärld utgjorde uppbådskravallerna i Helsingfors en betydande vändpunkt. Att kosacker piskade obeväpnade demonstranter och utomstående överskred mångas toleransgräns. Å andra sidan mindes några provocerandet av de ryska myndigheterna som ”den roligaste dagen i mitt liv dittills”, såsom en student senare berättade. Kosackkravallerna i Helsingfors förde de finländsk-ryska relationerna till en helt ny nivå. För första gången hade man offentligt vågat trotsa de ryska myndigheterna. Från Kagalens sida satte man fart på ryktesmaskineriet och överdrev händelserna under kosackkravallerna. I det inre av Finland visste man till slut med säkerhet att ryssarna hade skjutit fredliga demonstranter på Senatstorget och att flera personer hade dödats eller sårats av kulorna.
Förutom invånarna i stadskärnan hatade även arbetarbefolkningen i Berghäll och Sörnäs kosackerna. Det spända förhållandet mellan arbetarbefolkningen och den ryska militären kom till uttryck i den så kallade Berghällskravallen i juli 1902. Händelseförloppet började när en kosack högg en protesterande arbetare i huvudet med sin sabel. En rasande folkmassa på 200–300 personer samlades och krävde att kosacken skulle gripas. Orenburgkosacker som hade sänts dit från kasernerna i Tölö utsattes för stenkastning på Östra Chaussén och Linjerna, och situationen höll på att spåra ur. Lyckligtvis beslutade chefen för halvsotnian att dra tillbaka sin avdelning till kasernerna.
I augusti 1902 stadfästes en förordning enligt vilken tjänstemän som hade försummat sina tjänsteplikter kunde avskedas genom administrativt beslut. Bobrikov började med att rensa ut inom rättsväsendet, ordningsmakten och städernas förvaltning. Detta var en direkt fortsättning på åtgärderna mot de tjänstemän som motsatte sig verkställandet av värnpliktslagen och av vilka många avskedades för sin tredska.
I november 1902 höll den konstitutionella fronten, mitt framför ögonen på Bobrikov, ett möte på Hotell Kämp för att dra upp riktlinjerna för det framtida kompromisslösa motståndet. Omkring 250 personer från olika delar av Finland deltog i mötet. Enligt de resolutioner som antogs skulle tjänstemännen även framöver strikt hålla fast vid Finlands lagar, deras anda och rättsordningen. Kagalen fick i uppdrag att samordna motståndet på riksnivå, vilket visade att de moderata konstitutionalisterna under Leo Mechelins ledning hade dragit sig tillbaka från den operativa ledningen av motståndet. Vid mötet på Kämp diskuterades också hur arbetarbefolkningen kunde engageras i det aktiva motståndet.
Artikeln har redigerats från Jyrki Paaskoskis verk Sodan ja rauhan kaupunki – Helsingin historia 1863–1939. Helsigfors, Docendo 2026.
