Finska Gardets två minnesmärken

Den 6 september 1877 rådde festlig stämning i Helsingfors järnvägsstation. Finska Gardet eller officiellt Livgardets 3:e finska skarpskyttebataljon skulle resa i väg. Gardet som grundades 1812 hade varit med om några kampanjer utomlands, men hittills hade finländarna inte deltagit i verkliga strider under ett fullskaligt krig. Alla stadsbor som lyckades tränga sig in bland folkmassan försökte åtminstone få se en glimt av soldaterna, som stoltserade i sina nya mörkblå uniformer.

Kejsaren kallar

Den ryska kejsaren Alexander II brukade mönstra Finska Gardet varje sommar, då bataljonen övade i Krasnoje Selo utanför Sankt Petersburg. I bataljonen tjänstgjorde på våren 1877 ungefär 600 män. För krigsfärden krävdes det minst lika många till, så under sommaren sändes värvare runt om i Finland för att rekrytera unga män.

Många finländska män var beredda att bege sig ut på krigsäventyret, för de hade läst hårresande skildringar i tidningarna om situationen hos de kristna bröderna på Balkan. Internationella korrespondenter rapporterade, att de kristna led svårt under det muslimska Osmanska rikets förtryck.

Orientaliska frågan

Stormakternas intressen på 1800-talet koncentrerade sig alltmer på en delning av det enorma Osmanska riket (1299–1922). Speciellt England, Frankrike, Ryssland och Österrike-Ungern strävade efter att roffa åt sig osmanernas europeiska provinser på Balkan och delar av Asien och Afrika. I tidningarna och propagandan kallades den här processen för Orientaliska frågan.

I april 1877 förklarade Ryssland krig mot Osmanska riket och sände trupper över Rumänien till Bulgarien. Rumänien förklarade sig självständigt i maj, men på södra sidan av Donau var Bulgarien fortfarande osmanskt territorium. Först 1908 blev Bulgarien självständigt.

Det var inte första gången Ryssland och Osmanska riket krigade mot varandra. Länderna hade fört minst ett dussin krig under de senaste århundradena. Det här kriget förmodades vara över på bara några månader, men i augusti 1877 blev det uppenbart att nya trupper måste sändas till Balkan. Finska Gardet var en av de många hjälptrupperna som blev inkallade för att rädda Rysslands ära. Även Rumänien, Serbien och Montenegro samt tusentals bulgarer drogs med i kriget på den ryska sidan.

Tåget avgår

Finska Gardet höll gudstjänst klockan 5:45 på Kaserntorget och marscherade sedan till järnvägsstationen medan musiken spelade. Gardet hade sin egen musikkår som bestod av ett femtiotal musiker. Med soldaterna, officerarna och befälhavaren George Ramsay reste flera civila, bland dem prästen Gustaf Rancken, läkarna G. G. Winter och C. F. E. Wahlberg samt auditören (militärdomaren) Oskar Ståhlberg.

Det blev snart dags att ta avsked, för tåget avgick klockan 7:20. Resenärerna hade firats i många dagar i Helsingfors. Bataljonen hade ställt upp sig på Senatstorget för att inspekteras av en rysk general, och soldaterna paraderade i sina fältuniformer vid Kampen. Flera klubbar bjöd officerarna på middagar, och stadens invånare ordnade en avskedsfest för soldaterna i manegen och festmiddag för officerarna i Brunnshuset.

Medan tåget långsamt tuffade österut fortsatte festligheterna. I Viborg stod tåget stilla i några timmar och invånarna bjöd resenärerna på fest. I huvudstaden Sankt Petersburg blev det fler uppvaktningar innan Finska Gardet fortsatte sin färd söderut.

Mot en ny värld

Finska Gardet hade fått order om att så snart som möjligt infinna sig i närheten av staden Pleven (Plevna eller Plewna i äldre källor) i nordvästra Bulgarien. Resan tog ungefär en månad med tåg genom dagens Ryssland och Ukraina till Rumänien. Många andra militära enheter var också på väg till fronten, så resan gick ytterst långsamt. Den sista etappen fram till Donaufloden skedde till fots.

Den 3 oktober 1877 marscherade Gardet över pontonbron ryssarna byggt över Donau till staden Svisjtov (Sistovo eller Sistova i äldre källor) i Osmanska riket. Kejsar Alexander II mönstrade sin armé och sände trupperna direkt vidare mot Pleven, som ryssarna belägrade sedan flera månader.

Finska Gardet tillhörde ur internationell rättslig synvinkel en invaderande armé som ockuperade områden i en främmande stat. Men finländarna hade mer angelägna frågor att lösa än världspolitiska. Höstregnen hade börjat och vägarna förvandlades till en lervälling när tiotusentals män, hästar, oxar och vagnar försökte ta sig fram till Pleven. Avståndet var bara ungefär hundra kilometer, men det kändes som tusen.

Då gardet anlände till byn Barkatj strax söder om staden Pleven blev det ont om mat. Trossen (vagnarna med mat och utrustning) hade fastnat i leran. Det fanns alltför många munnar att mätta i området, för det ryska befälet hade samlat största delen av armén kring staden. Finländarna upptäckte till sin stora besvikelse att ryska arméns löften om en daglig portion rågbröd och sill – och ibland en sup därtill – var lika tomma som soldaternas magar.

Soldaterna försökte överleva genom att samla majs och vindruvor på fälten och skaffa mat från byarna. På officerarna gick det ingen större nöd. Den som hade pengar kunde köpa allt från champagne och vitt bröd till kaviar och choklad från marketentare (fältförsäljare) som följde med armén. Officerarna fick dessutom ofta paket med mat och kläder från sina familjer i Finland.

Verksamma kvinnor

Telegram fick sändas från fronten enbart i nödfall, för telegraflinjerna skulle hållas öppna för viktiga meddelanden. Befälhavaren George Ramsay (1834–1918) lyckades trots förbudet sända telegram till sin familj, förutom att han nästan dagligen skrev brev till sin hustru Lilly (Elisabeth f. Cumming, 1842–1919). Familjen Ramsay bodde liksom övriga officersfamiljer på vintern i kasernen och under sommaren på sin gård utanför Helsingfors.

Officerarnas fruar hemma i Helsingfors väntade otåligt på nyheter från Balkan och läste flitigt såväl finländska som internationella tidningar. De besökte varandra dagligen för att utbyta information om kriget, och förmedlade nyheterna vidare till soldaternas familjer i kasernen. Lilly Ramsay, som vuxit upp i Sankt Petersburg i en engelsk-skotsk familj, följde med engelska, franska och ryska tidningar förutom svenskspråkiga tidningar och tidskrifter.

Kvinnornas hjälpkommitté

I oktober 1877 organiserade officerarnas fruar med Lilly i spetsen en hjälpkommitté för soldaterna vid fronten och deras familjer i Finland. Soldaternas hustrur började sy kläder och sticka sockor och vantar. Några månader senare kunde kommittén ge kläder och leksaker i julklapp till soldaternas barn, och i början av 1878 sändes 1 200 skjortor och andra klädesplagg till soldaterna på Balkan.

Snart blev kvinnornas sak hela nationens. Tusentals människor i Finland bidrog till kommitténs arbete. I motsats till officerarnas paket, som anlände relativt snabbt till fronten, kom soldaternas vinterkläder fram först på våren. Då var det för varmt för yllekläder, och soldaterna simmade redan i havet utanför Konstantinopel (Istanbul). Förseningen var inte kvinnornas fel – den ryska arméns logistik var inte särskilt effektiv.

Slaget vid Gorni Dubnik

På kvällen den 23 oktober 1877 anlände order om att Finska Gardet skulle förbereda sig för strid. Soldaterna fick endast ta med sig en brödpåse och det allra nödvändigaste. De tunga ryggsäckarna, som lämnades hos trossen, återsåg soldaterna först flera månader senare i Istanbul.

Under natten marscherade Finska Gardet till byn Gorni Dubnik (i äldre källor Gornij eller Gorny Dubnjak). Målet var att skära av den osmanska arméns tillförsel av mat, mediciner och militär utrustning till staden Pleven. På morgonen den 24 oktober hölls en gudstjänst.

Striden pågick hela dagen. Först då solen gick ner kapitulerade de osmanska trupperna. I tidningarna stod det, att Finska Gardet hela dagen stred i första linjen, men i verkligheten hölls Gardet i bakgrunden. I första linjen kämpade det erfarna Livgardets finländska regementet, som bestod av ryska soldater från omgivningarna av Sankt Petersburg. Finländaren Hjalmar Procopé (1842–1877) var en av befälhavarna för regementet.

Det ryska befälet var väl medvetet om att Finska Gardet inte ägde någon krigserfarenhet, så det skulle vara alltför riskfyllt att sända in dem där striden pågick som hetast. Gardet förlorade jämförelsevis få soldater och officerare. De 22 stupade och en musikant som dött samma dag i sjukdom begravdes på slagfältet.

Vägen till Istanbul

Efter slaget vid Gorni Dubnik var Finska Gardet med om några skärmytslingar och mindre strider. Nästa stora prövning var övergången av Balkanbergen efter julen 1877. Snön låg djup, vinterstormar rasade och kölden var hård. Organisationen var än en gång kaotisk och marschen gick långsamt. I början av januari kom gardet till Sofia, idag huvudstad i Bulgarien, där det fanns både mat och husrum.

Från Sofia marscherade Finska Gardet mot Istanbul. På vägen mötte finländarna för första gången krigets fasansfulla följder. Tusentals flyktingar försökte fly undan ryska arméns frammarsch, men många frös ihjäl eller mördades. Finländarna kallade marschen genom södra Bulgarien för ”Dödens väg”. De såg ingen som fiende längre – alla var enbart människor.

Då ryska armén anlände till Istanbul väntade en ny fara på dem: tyfus. Epidemin skördade några hundra finländares liv, och flera hundra insjuknade men överlevde. I april 1878 sändes Finska Gardet hem. Vid ankomsten till Helsingfors brändes alla uniformer och kläder. Fläcktyfus, som är den farligaste varianten av tyfus, sprids nämligen via klädlusen.

Minnesmärket i Helsingfors

Slaget vid Gorni Dubnik var betydelsefullt för Finska Gardet och Finlands gryende nationalism. Det var Gardets första ”riktiga” strid, och de som deltog bemöttes som hjältar. Flera av dem gav ut böcker eller skrev artiklar om sina upplevelser.

På årsdagen av slaget den 24 oktober 1881 invigdes ett minnesmärke på Gardeskasernens gård i Helsingfors. Arkitekten F. A. Sjöström ritade och Stigells stenhuggeri förfärdigade minnesmärket med namnen på stupade gardessoldater och officerare.

Minnesmärket står fortfarande inne på den tidigare kasernens gård, men det är inte längre tillgängligt för besök utom med specialtillstånd. Ceremonier äger rum varje år den 24 oktober och 3 mars. På årsdagarna för slaget vid Gorni Dubnik 1877 och vapenstilleståndet 1878 är det främst Bulgariens ambassad och Bulgarien-vänner i Finland som lägger kransar vid minnesmärket i Helsingfors.

Minnesmärket i Gorni Dubnik

Efter att minnesmärket i Helsingfors invigts reste några gardesofficerare till Bulgarien. Ryska krigsministeriet hade redan år 1879 ställt upp tretton minnesmärken på slagfältet utanför Gorni Dubnik, men det fattades ännu ett minnesmärke för Finska Gardet. I slutet av år 1881 invigdes minnesmärket med rysk text: Till de fallna kamraterna. Livgardets 3:e finska skarpskyttebataljon.

Minnesmärket står idag i Park Lavrov som skapades på 1950-talet. Parken byggdes av bybor och byn tar hand om de tiotals minnesmärken som står i parken. Sedan 2013 finns det också bulgarisk, svensk och finsk översättning av den ryska texten samt namnen på de 23 personer som ligger begravda där, ett resultat av samarbete mellan finländska besökare och byn Gorni Dubnik. Den 24 oktober ordnas årligen minnesceremonier i Park Lavrov där även Finlands ambassad brukar delta.

Historisk betydelse

Attityderna i Finland förändrades radikalt mellan 1877 och början av 1900-talet. Då Finska Gardet reste i väg till Balkan var Alexander II ”vår kejsare” och Rysslands krig ”vår sak”. Delvis kan detta tillföras den omfattande ryska propagandan i Finland. Flera finländare arbetade under kriget med att skapa och översätta sånger, artiklar och propagandatexter för tidningar och tidskrifter. En del av sångerna sjungs fortfarande idag.

Under förryskningstiden kring år 1900 ansågs slaget vid Gorni Dubnik och fälttåget på Balkan höra till de viktigaste händelserna i Finska Gardets och Finlands historia. Finland fick en värnpliktig militär år 1879 och till befälhavare utnämndes George Ramsay, men år 1901 befallde kejsar Nikolaj II att finländare skulle tjänstgöra i ryska truppenheter. Finska Gardet upplöstes 1905. Veteranerna fortsatte dock att samlas kring minnesmärket i många decennier efteråt.

Kontakterna mellan byn Gorni Dubnik och Finland är speciella. I årtionden har finländare, även några av Finlands presidenter, rest till minnesmärket i Bulgarien. Officiella bulgariska representanter och bybor från Gorni Dubnik har besökt minnesmärket i Helsingfors. Under andra världskriget, då byborna hörde om den svåra situationen i Finland, samlade skolelever i Gorni Dubnik och närbelägna byar in matvaror och andra förnödenheter. År 1942 sändes vetemjöl, bönor, tvål, tobak, brännvin och andra varor med tåg via Tyskland till Finland.

Litteratur

Alfthan, A. von 1879. Från Jassy till Konstantinopel. Anteckningar från turkiska fälttåget 1877–78. Helsingfors: G.W. Edlund.

Backström, Å. 1996. Från mobilisering till demobilisering. Finska Gardets befäl 1877–1878. Genos 67.

Backström, Å. 1991a. Suomen Kaarti Balkanin sotaretkellä, 1877–1878. Genos 62.

Gripenberg, G. A. 1905. Lifgardets 3 finska skarpskyttebataljon 1812–1905. Ett minnesblad. Helsingfors: Söderström & Co.

Jernvall, J. 1899 (1881). Wääpeli Lemminkäisen päiväkirja. Suomen kaartin retkestä Konstantinopolin muurien edustalle. Wuosina 1877–1878. Helsingfors: G.W. Edlund.

Ståhlberg, Sabira (red.) 2018. Från Munksnäs till Konstantinopel. Familjen Ramsays brev under kriget på Balkan 1877–1878. Varna: Lecti Book Studio.

Ståhlberg, Sabira 2015. Finska Gardet på Balkan / Suomen Kaarti Balkanilla / Finnish Guard in the Balkans. Varna: Lecti Book Studio.

Wahlberg, C.F. 1878. Från en härfärd i Turkiet. Vid Lifgardets 3:dje Finska Skarpskyttebataljon och Ryska Gardeskåren. Anteckningar från rysk-turkiska kriget 1877–1878. Helsingfors: Hufvudstadsbladets tryckeri.

Wallin, Sten Anders 2005. Tuntematon sotilas Turkin sodassa. Pirkko Leino-Kaukiainen (red.). Helsinki: SKS.