Berghäll

Berghälls tidiga utveckling

Ännu i början av 1800-talet var Berghäll en nästan obebodd, bergig avkrok utanför Helsingfors. Östra Chaussén, numera Tavastvägen, passerade genom området. När stadens invånarantal ökade började bosättningen sprida sig utanför den egentliga staden. På 1840-talet beslöt staden att dela upp sina ägor från Långa bron och Tölöviken ända till Gammelstaden och Vanda å i arrendeområden. Till vänster om Östra Chaussén fanns området Berghäll, och intill det Eko och Surutoin. Mellan Broholmen och Tölövikens norra hörn fanns Djurgårdens villatomter nummer 38–41, och bortom dem låg Alphyddan, som var större än de tidigare nämnda områdena. Området norr om Berghäll arrenderades ut som odlingsmark (de så kallade Janssonska odlingarna).

De första bostadshusen i Berghäll byggdes på 1850- och 1860-talet. De var huvudsakligen familjehus för privatpersoner, villor eller arbetarbostäder för små fabriker. Under 1800-talets senare del började invånarantalet i Helsingfors öka snabbt till följd av industrialiseringen, och många nya industrianläggningar växte upp. De styrdes till områdena Sörnäs och Berghäll. En stor del av de människor som flyttade från landsbygden försörjde sig genom kroppsarbete och bildade en ny samhällsklass, den urbana arbetarklassen. Vid Östra Chaussén, kring det som nu är Sörnäskurvan, byggdes bostadshus, varav de största var de ”bolagsvillor” i Surutoin som byggdes som hyresbostäder för arbetare 1875–76. 

Linjernas trästadsdel föds

År 1886 befriades det största villaområdet, Berghäll (ett område som gjorde skäl för sitt namn), från sitt arrendeavtal. Stadsingenjören Otto Ehrström utarbetade ett "förslag till indelning i mindre tomter” för området år 1887. I enlighet med förslaget delades Berghäll och dess grannområden Eko och Surutoin in i regelbundna, rektangulära kvarter. I enlighet med den tidens ideal ritades gatorna ut som raka linjer, även längs branta backar, från Östra Chaussén till Josafats dal. I den ursprungliga planen för indelningen fanns nio linjer, varav de fem första, som drogs genom Berghälls villaområde, blev verklighet. I Eko och Surutoin kunde gator inte byggas på grund av gällande arrendeavtal (för Eko till år 1906, för Surutoin till år 1909 och 1923). Linjernas nuvarande kvartersstruktur och gatunät baserar sig huvudsakligen på den här indelningsplanen.

Bosättningen spred sig snabbt norrut från Östra Chaussén och nådde sin nuvarande utsträckning i området Linjerna i slutet av 1800-talet. Tomterna arrenderades ut till byggherrar. Berghälls geografiska läge bidrog till bosättningens snabba spridning. I området fanns Sörnäs hamn- och lagerområde och många fabriker vars arbetare behövde bostäder, och trafikförbindelserna till det övriga Helsingfors var också goda. Vid samma tid etablerades olika bostadsområden för borgare och arbetare i Helsingfors.

Byggandet i Berghäll styrdes av en byggnadsordning för så kallade bostadsvillor utanför detaljplaneområdet som godkänts 1889. Den var mer tillåtande än detaljplanen i fråga om byggnadssätt och -material. I Berghäll fick man bygga trähus i en våning och hus i två våningar vars nedre våning var i sten. Med tillstånd från myndigheterna fick man även bygga högre trähus. Trähusen fick också byggas närmare varandra än i resten av staden. Ingångarna till bostäderna fanns vanligen på gårdssidan. 

Inflyttningen, fattigdomen bland invånarna och det snabbt ökande invånarantalet ledde till trångboddhet. I de små bostäderna i Berghäll bodde kring sekelskiftet 1800–1900-tal fler än fyra invånare i varje rum. Dessutom bodde många så kallade inneboende tillfälligt i bostäderna.

Vid 1900-talets början började man med arbetarnas tillgångar bygga bostadsaktiebolag för arbetare, där de kunde bo i egna hem. De första fanns på Gräsviksgatan (Taimi år 1887 och Alku 1888). Berghälls första bostadsaktiebolag för arbetare, Askel, invigdes 1890 på ett område mellan Andra och Tredje linjen. Sedan lantdagen år 1897 godkänt ett förslag om statliga lån med låg ränta för bostadsbolag för arbetare, grundades många bolag under de efterföljande åren. De flesta av bolagen i Berghäll byggdes i slutet av Linjerna (bild). Bostadsbolagen för arbetare hade ofta namn inspirerade av Kalevala, enligt tidens anda. När statens låneverksamhet avslutades år 1904 avtog bostadsbyggandet.

Till våra dagar har bevarats några stenbyggnader från indelningsplanen, nämligen Pantlånekontoret (1894) på Andra linjen, De blindas skola (1898) och de första byggnaderna i Diakonissanstaltens kvarter. Bevarade trähus hittar man på Andra linjen i kvarter 302, där ”tornvillan” (1893) och Barnavårdsföreningen i Finlands byggnader står.

Djurgårdens villaområde

Området Djurgården började utvecklas i mitten av 1800-talet, då Henrik Borgström, känd som Brunnsparkens fader, arrenderade området och grundade ett parkbolag. Järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus stod klar 1862. På grund av järnvägen beställde parkbolaget en plan för området mellan Långa bron och Djurgården av den svenske arkitekten Knut Forsberg. Forsbergs plan skilde sig från de rutplaner som var vanliga vid den tiden, och utgör en kontrast till rutplanen för det intilliggande området Linjerna. När arrendeavtalet med parkbolaget löpte ut löste staden in Forsbergs plan för villaområdena och började arrendera ut dem. 

14 villatomter avstyckades, och villorna började byggas på 1870-talet. Villorna byggdes för åretruntboende och de flesta var dekorerade med snickarglädje. Väster om järnvägen står fyra villkor kvar, och de används numera huvudsakligen som bostäder och av konstnärer. Av de sju bostadsvillorna öster om järnvägen står bara två kvar.

I urbaniseringens och industrialiseringens tid försökte man hjälpa dem som hade det svårt med frivilliga krafter. Över- och medelklassens kvinnor organiserade sig bland annat i fruntimmersföreningar och grundade olika skolor och anstalter. I Helsingfors placerades många av dem i och kring Djurgårdens villaområde. Anstalter placerades på tre villatomter öster om järnvägen. En av dem revs på 1960-talet i samband med en breddning av järnvägen. Diakonissanstalten flyttade in bredvid det egentliga villaområdet 1897, och Föreningen för lyttas bistånd flyttade till Alpgatan 1897. 

Detaljplanen skapade en stenstad

Utarbetandet av detaljplanen för Berghäll är kopplat till en brytpunkt i Finlands planläggningshistoria: det var då man började värdesätta ingenjörsplanläggning och tog till sig Camillo Sittes läror om stadsplanering. Arkitekten Gustaf Nyström valdes till stadsarkitektonisk rådgivare för detaljplanen. En plan för den 11:e och 12:e stadsdelen, som utarbetats med stöd av Nyström, fastställdes år 1901. Samtidigt anslöts Berghäll till stadens detaljplanerade område som Helsingfors elfte stadsdel. Detaljplanen gjorde det möjligt att sälja arrendetomter till husägarna. Broholmen, som numera är en del av Berghäll, hade fått en detaljplan redan 1893. 

Detaljplanen omfattade området mellan Sörnäs hamn och järnvägsspåren till centralstationen. Mellan fabrikskvarteren vid järnvägen och Djurgårdens park bildades ett bostadsområde som fick sin struktur av tre torg (Hagnäs torg, Åstorget och Helsinge torget) och en centralt belägen kyrka. Unionsgatans sträckning fortsatte som ett monumentalt arrangemang av esplanadparker och offentliga byggnader ända till den nuvarande Sturegatan. Jämfört med indelningsplanen fanns ett labyrintartat gatunät som följde landskapets former i nuvarande Torkelsbacken, och även i området Linjerna gjordes små ändringar i gatunätet.

Planen definierade tomternas gränser, inte vad som skulle byggas innanför dem. Efter att detaljplanen fastställts trädde Helsingfors byggnadsordning från 1895 i kraft i Helsingfors. I den ingick bestämmelser om byggrättens omfattning. På grund av den stora byggrätten var det vanligt att stenhusen fick gårdsflyglar, där små mörka bostäder klämdes in. Stenhusen fick ha fem våningar vid öppna platser och gator som var bredare än 18 meter, och fyra vid sidogator.

I enlighet med detaljplanen byggdes främst stenhus. Den arkitektoniska stilen i början av 1900-talet var jugend och den närbesläktade nationalromantiken. Offentliga byggnader från den tiden som har bevarats är bönehuset (1905), folkskolan (1910, numera Kallion ala-aste), polisstationen (1908, numera en del av Kallion lukio), kyrkan (1912), biblioteket (1912) och telefoncentralen (1915). Bevarade bostadshus i sten finns främst kring Björnparken och på Tavastvägen. 

Den mest betydande av de planändringar som gjordes i Berghäll i början av 1900-talet gällde det mittersta delen av området Torkelsbacken. Den ändringen gjordes 1914. Området skulle delvis bebyggas med trevåningshus enligt ett öppet byggnadssätt. Torkelsbacken behandlas mer detaljerat i en annan artikel.

Helsingfors byggnadsordning förnyades år 1917. Enligt den nya ordningen fick man bygga sju våningar på huvudgator och sex på sidogator. Till följd av denna byggnadsordning byggdes större byggnader än tidigare i Berghäll på 1920-talet. Den arkitektoniska stilen ändrades till klassicism och i samband med byggandet gjordes fasadplaner i syfte att skapa en enhetlig stadsbild. I Berghäll gjordes sådana främst för Torkelsbacken.

Viktiga offentliga byggnader var Församlingshemmet (1926, nuvarande Berghälls församlingshem), Arbetarinstitutet (1927), Kallion yhteiskoulu (1929, nuuvarande Kallion lukio) och Industriskolan i Helsingfors (1930). Bostadshus byggdes särskilt i Torkelsbacken, och i samband med detta ökade antalet byggprojekt som inleddes av så kallade grynderentreprenörer. En grynder köpte en obebyggd tomt eller en rivningsfastighet, grundade ett bostadsaktiebolag, uppförde byggnader och sålde aktierna till bostadsköpare. Andra aktörer som främjade byggandet var framför allt Andelsaffären Elanto, som bland annat började bygga på sin stora tomt mellan fjärde och femte linjen. Det viktigaste av de enskilda byggnadskomplex som byggdes på 1920-talet är Arenahuset, som byggdes i två faser.

Saneringen förstör trästaden

Förändringen i den byggda miljön i Berghäll på 1930–80-talet kan beskrivas som en sanering, där man rev det gamla trähusdominerade byggnadsbeståndet för att bygga nytt. Saneringen var kopplad till funktionalismens idéer, med tankar om en mer öppen placering av byggnaderna i detaljplanen, ljusa bostäder och jämlikhet bland invånarna. Särskilt området Linjerna genomgick en enorm förändring, när de gamla trähusen revs för att ge plats för moderna stenhus. Även villorna i Djurgården revs för att ge plats för Berghälls ämbetshus, stadsteatern och en breddad järnväg. Från 1980-talet och framåt blev bevarande sanering, där man rustade upp gamla byggnader och höjde boendestandarden, vanligare i Berghäll.

Efter saneringsperioden har förändringarna i stadsbilden hittills varit små. Till de förändringar som gjorts hör Lyyra-kvarteret i hörnet av Porthansgatan och Broholmsgatan (2023–2024) och ett bostadshus (2023) på Karlsgatan som inspirerats av 1920-talets klassicism. Förändringarna har åstadkommits genom att man rivit stenhus byggda på 1980-talet.

Litteratur

Koskinen, Juha. Kallion historia. Helsinki: Kallio-Seura r.y. – Sörkan Gibat 1990.

Kuoppamäki-Kalkkinen, Riitta. Kaupunkisuunnittelu ja -rakentaminen Kalliossa 1880–1980. Teknillisen korkeakoulun yhdyskuntasuunnittelun laitoksen arkkitehtiosaston julkaisuja A 30: Espoo 1984.

Mäkelä, Mika. Uudistuva Kallio – saneerauksen ihanteet ja todellisuus 1933–1986. Väitöskirja. Helsinki: Helsingin yliopisto 2022.

Nenonen, Kaija ja Toppari, Kirsti. Herrasväen ja työläisten kaupunki. Helsingin vanhoja kortteleita 2. Helsinki: Sanoma Osakeyhtiö 1983. Lähteet

Waris, Heikki: Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle. (2., tarkistettu painos (1. painos 1932)) Helsinki: Weilin + Göös, 1973.

Åström, Sven-Erik. ”Kaupunkiyhteiskunta murrosvaiheessa”. Teoksessa Helsingin kaupungin historia IV:2, ajanjakso 1875–1918. Helsinki 1956.