Om man lyfter blicken vid Fredriksgatan 33 kan man se arabisk skrift på en vägg. Den gömmer en modern moské med bönesal, festsal och samlingsutrymmen. Finlandiya İslam Cemaatı, på finska Suomen Islam-seurakunta (Finlands Islam-församling), grundad 1925, är den första muslimska församlingen i Finland.
I gatubilden i Helsingfors har tatarerna förblivit ganska osynliga, men många har sedan början av 1900-talet bott och ägt butiker i området kring Fredriksgatan, Albertsgatan, Eriksgatan och Bulevarden. Här sålde de främst mattor, pälsar, kläder och textiler. En tatarisk skomakare verkade först på Skillnaden och senare på Fredriksgatan. Antalet butiker har sjunkit under de senaste årtiondena och endast några finns kvar, men flera tatariska familjer bor fortfarande i dessa kvarter.
Moderna handelsmän
Tatarerna som flyttade till Finland från 1860-talet till 1940-talet var handelsmän. De var mischärer eller västliga Volgatatarer och många var släkt med varandra. Mischärerna kom från byar nära Sergatj, en mindre stad sydost om storstaden Nizjnij Novgorod som ligger vid Volgafloden i europeiska Ryssland. Tatariska soldater som varit stationerade på Sveaborg under 1800-talet återvände för det mesta hem och bidrog inte till skapandet av den tatariska minoriteten i Finland.
Tatarerna var reformerta muslimer och de flesta var läs- och skrivkunniga. De strävade efter att anpassa sig till det moderna samhället, och också flickor gick i skola. Medan kvinnorna traditionellt tog hand om barn, äldre familjemedlemmar och hushåll, sydde kläder och pälsar och utförde annat hantverk hemma i byarna, reste männen till städerna och sålde allt från tyger och lakan till småkrams.
Resor på cykel och med tåg
De första tatarerna som anlände till storfurstendömet Finland utövade redan handelsverksamhet i huvudstaden Sankt Petersburg. De följde turisterna från storstaden till semesterorterna i Karelen och därifrån fortsatte de till andra platser i Finland. Kring år 1900 uppfattade tatarerna Helsingfors främst som en större stad i det ryska imperiet, där de kunde sälja sina varor. Unga män sändes med cykel och varor ut på landsbygden för att lära sig yrket. Efter några år som resande försäljare kunde också de grunda egna butiker i städerna.
Tatarerna åkte ofta hem till byarna med tåg. Många män pendlade mellan hembyarna, Sankt Petersburg och Finland. Det räckte inte länge innan hela familjer bosatte sig i finländska städer. Gruppen i Helsingfors hade växt sig så stor på 1910-talet att skolundervisning på tatariska måste ordnas för barnen. En imam inbjöds att undervisa i språk, religion, matematik, kalligrafi, etik och andra ämnen, och kvinnorna grundade en barnträdgård.
Européer eller ”orientaler”?
Tatarerna som dök upp på finländska torg och marknader i slutet av 1800-talet togs inte särskilt väl emot, även om deras varor sålde bra. Tidningarna skrev nedsättande kommentarer som återspeglade allmänna myter om ”orientaliska” folk. Myndigheterna försökte kontrollera de ambulerande försäljarna, och stereotypiska bilder av tatarer i långa kaftaner publicerades i massmedia, trots att de tatariska handelsmännen klädde sig i västerländsk kostym.
Kvinnorna i den första generationen föredrog, liksom många finländska kvinnor på landsbygden, att bära duk på huvudet då de gick ut. Yngre tatariska kvinnor som växte upp i städerna följde noga med modet i Finland och utomlands.
I Helsingfors ägde tatariska kvinnor egna butiker från 1920-talet. En del kvinnor, främst sådana som bodde utanför huvudstaden eller inte hade en man eller son som kunde försörja dem, reste runt på marknader och sålde kläder de sytt. I saluhallen i Helsingfors sålde tatariska kvinnor bland annat populära hemmarockar som syddes upp i Träskända.
Stark gemenskap
Många tatariska familjer bosatte sig i Helsingfors i samma kvarter mellan Kampen och Johanneskyrkan. Det var praktiskt och stärkte gemenskapen. Barnen lekte tillsammans och kvinnorna bad varandra vakta barn då de behövde uträtta något eller hjälpa till i familjens butik.
Tatarerna besökte varandra dagligen, utbytte nyheter och information, diskuterade angelägna frågor, stödde varandra och firade fester tillsammans. Ofta ordnade flera familjer gemensamt evenemang och festligheter. Släktfester, födelsedagar och traditionella och religiösa fester med hundratals deltagare firades på olika håll i Helsingfors. Restaurangen i Kajsaniemi var populär, men också andra restauranger och festsalar hyrdes ofta för evenemang.
Monikielinen vähemmistö
Sopeutuminen suomalaiseen yhteiskuntaan sujui helposti, sillä tataarit olivat jo tottuneita olemaan vähemmistö ja he puhuivat useita kieliä. Heidän kotikylänsä sijaitsevat alueella, jolla elää myös muita turkkilaiskansoja, suomalais-ugrilaisia kansoja ja venäläisiä. Monet miehet olivat oppineet arabiaa kyläkoulussa, ja he tarvitsivat venäjää voidakseen myydä tavaroitaan kaupungeissa. Jotkut osasivat myös persiaa ja turkkia.
Kauppamiehet oppivat nopeasti sekä ruotsia että suomea. Naiset eivät jääneet miehistä jälkeen – he lukivat ahkerasti tataarinkielisiä ja suomalaisia aikakauslehtiä ja oppivat valmistamaan uusia ruokalajeja aineksista, joita myytiin toreilla ja kaupoissa Suomessa. Seuraavat sukupolvet opiskelivat englantia, saksaa, ranskaa ja muita kieliä koulussa.
Då Sovjetunionen stängde gränsen i mitten av 1920-talet bröts kontakten till hembyarna och Qazan (Kazan), idag huvudstad i autonoma republiken Tatarstan, därifrån tatarerna ofta beställde böcker och tidskrifter. Tatarerna i Finland insåg, att samtidigt som de alltmer lärde känna det finländska samhället måste de nu aktivt arbeta för att bibehålla sina traditioner och sitt språk.
Undervisning och skolor
För tatarer är det traditionellt viktigt att få en god utbildning. Religionen har varit en väsentlig del av identiteten och barnen undervisas fortfarande i islam, men i likhet med andra finländare har tatarerna starkt sekulariserats. Böner ordnas på fredagar i moskén och dagligen under fastemånaden Ramadan. Religiösa och andra fester samlar tatarerna i Helsingfors. Många tatarer som bor i andra städer hör nämligen till församlingen och föreningarna i huvudstaden.
Tatariska elever går sedan 1920-talet i finsk- eller svenskspråkiga skolor. På 1930-talet försökte tatarerna starta en reguljär folkskola i Helsingfors, men först år 1948 lyckades de grunda en tvåspråkig skola, där eleverna undervisades både på tatariska och finska enligt finländska skolors studieprogram.
Skolan stängde år 1969 på grund av minskat elevantal, men barnträdgården och undervisningen i språk och religion, som pågått regelbundet sedan 1910-talet, fortsätter än idag i form av kurser och undervisning på veckosluten av både lokala och inbjudna lärare. Tatariska barn deltar årligen i sommarläger, där de träffar jämnåriga från andra städer och utlandet. De utvecklar sina kunskaper och förmågor i språk, kultur och religion, och deltar i traditionell matlagning och andra gemensamma aktiviteter.
Expansion av handelsverksamheten
I slutet av 1920-talet var tatarerna väl etablerade i Helsingfors och började söka efter möjligheter att expandera sin affärsverksamhet genom att producera kvalitetsvaror i större skala. Träskända erbjöd billig mark och arbetskraft för fabriker. Flera familjer flyttade dit, importerade pälsar och tyger från utlandet, anställde sömmerskor och började massproducera kläder som de sålde runt om i landet.
Tatariska handelsmän deltog regelbundet i utställningar och mässor och annonserade nästan dagligen sina varor i tidningarna. Deras varor, som tidigare föraktats som billigt skräp, ansågs nu vara av hög kvalitet och bland kunderna fanns även rika och kända finländare.
Restauranger
Några kortvariga tatariska restauranger har funnits i Helsingfors. De serverade bland annat pärämäts eller pärämätsch, en veckad pirog som traditionellt fylls med malet kött och steks. Pärämäts kan också lagas i ugn och köttet ersättas till exempel med potatis. Pärämäts spreds sannolikt från mischärtatarerna till Kazan, där fina tebjudningar blev mode på 1800-talet. Därifrån har pirogen vandrat till grannfolken och långt in i Centralasien.
Tidigare lagade kvinnorna pärämäts nästan dagligen och barnen åt pirogerna som mellanmål i skolan. Idag lagar tatarerna alltid pärämäts till fester och ofta tillsammans med familj, släkt och vänner. I Tammerfors är pirogen mer känd än i Helsingfors för ett bageri började sälja den redan på 1960-talet.
Kulturevenemang
Idag utgör tatarerna i Finland en grupp på färre än tusen personer. De bor främst i Helsingfors, Tammerfors, Åbo, Träskända och Raumo. Församlingarna i Helsingfors och Tammerfors, kulturföreningen FTB som grundades 1935, barnträdgården och skolan som ordnas på veckosluten i Helsingfors fungerar ännu idag. Tatarerna har skapat mycket kulturell verksamhet och även körer, teatergrupper och rockband. Vid skolavslutningar och fester uppträder tatarer i alla åldrar med sång, musik och poesi.
Sandudds begravningsplats
På Sandudds begravningsplats har tatarerna ett eget område. Här begravs endast medlemmar i församlingen. Namnen skrevs tidigare med arabiska bokstäver, men på nyare gravstenar syns mest latinska bokstäver. Tatarerna i Finland övergick småningom från den arabiska skriften till latinska bokstäver på 1960-talet, medan tatarerna i Ryssland påtvingades det kyrilliska alfabetet på 1930-talet. Den traditionella arabiska skriften, som togs i bruk för över tusen år sedan i Volgaområdet, används fortfarande av en del äldre tatarer. På Sandudd finns också ett minnesmärke för tatarer som stupade för Finland under andra världskriget.
Litteratur och läromedel
Tatarernas publikationsverksamhet är imponerande i jämförelse med storleken på minoriteten. Församlingen och kulturföreningen i Helsingfors är de mest aktiva utgivarna av böcker, läromedel och tidskrifter på tatariska, men det finns också flera arbetsgrupper och individuella aktörer inom det litterära fältet. Världens första lättlästa böcker och haikudiktsamling på tatariska har publicerats av Aybagar (Länk leder till extern tjänst) i Helsingfors.
Undervisningsmaterialet på tatariska är omfattande. Förutom läromedel och lärresurser har tatariska kvinnor skapat stora mängder av språkmaterial som fotokopieras för eleverna i barnträdgården och skolan. Idag ger tatarerna ut också flerspråkigt material, för alla tatarer i Finland talar flera språk. Nyblivna föräldrar får en tatarisk ”babylåda” eller moderskapsförpackning med böcker, musik, spel och annat material för att lära barnet språket och kulturen.
Urheilu
Tataarit urheilevat mielellään. Jalkapallo- ja jääkiekkoseura Altın Orda (’Kultainen orda’, perustettu 1933 Terijoella) ja urheiluseura Yolduz (’Tähti’, perustettu 1945 Helsingissä) ovat vuosikymmenten ajan järjestäneet urheilutapahtumia sekä kesä- ja talvileirejä. Seurat ovat myös pelanneet sekä muiden vähemmistöjen joukkueita että suomalaisia joukkueita vastaan. Moni tataari on pelannut puoliammattilaisena tai ammattilaisena kotimaisissa ja ulkomaisissa jalkapallo-, jääkiekko- ja sählyjoukkueissa, ja moni osallistuu suomalaisten urheiluseurojen toimintaan.
Hemma i Helsingfors
Tatarerna såg sig inte som invandrare utan inflyttare och därmed som en naturlig del av det finländska samhället. De har från början deltagit i det lokala livet, föreningar och organisationer i Helsingfors, och ordnat kulturella evenemang såsom teaterföreställningar och konserter för en allmän publik. Tatarerna uppfattar sig som både tatarer och finländare och de har numera samma utbildningsnivå och yrken som finländare i allmänhet. Tatarerna i Helsingfors kanske inte är så synliga i gatubilden eller massmedia, men de är helsingforsare sedan flera generationer.
Källor
11(19), 259–273.(Länk leder till extern tjänst)
Belyaev, R. (2017). Татарская диаспора Финляндии: Вопросы интеграции и сохранения идентичности [Tatar diaspora in Finland: Issues of integration and preservation of identity]. Unpublished PhD diss., Department of World Cultures, University of Helsinki.
Halén, H. (1996). Lahjan hedelmät. Katsaus Suomen volganturkkilaisen siirtokunnan julkaisuihin. Unholan aitta 6, Helsinki.
Halén, H. (1996). Viaporin/Helsingin ja Viipurin linnoituksen imaamien tataarinkieliset metrikkakirjat 1851–1914. Unholan aitta 7, Helsinki.
Leitzinger, A. (2006). Suomen tataarit: vuosina 1868–1944 muodostuneen muslimiyhteisön menestystarina. Helsinki: East-West Books.
Stahlberg, S. (2025). Tatar education in Finland. Helsinki: Aybagar.
Stahlberg, S. & Cwiklinski, S., eds. (2020). Studia Orientalia Electronica Special Issue: Tatars in Finland in the Transnational Context of the Baltic Sea Region. Vol. 8, No. 2.
Ståhlberg, S. & Svanberg, I. (2025): Home is Where Tatars Eat Pärämäts. Petits Propos Culinaires 132:89–114.
