Februarimanifestet
Den urtima lantdagen öppnades under traditionella högtidligheter i Kejserliga palatsets tronsal den 24 januari 1899, och Nikolaj II:s öppningstal publicerades i sin helhet i huvudstadens tidningar. Enligt talet behövde Storfurstendömet Finland inte någon från den ryska armén skild krigsmakt, varför värnpliktslagen skulle harmoniseras med kejsardömets lagstiftning. Förändringen motiverades med ”skyddet av hela rikets gränser och säkerhet”. Ständernas svarstal visade att de flesta finländska politiker främst såg stiftandet av värnpliktslagen som en statsrättslig fråga och inte förstod lagens säkerhetspolitiska motiv.
Inför lantdagens öppnande hade dörren gått flitigt i kommerserådet Gustaf Wilhelm Edlunds bokhandel på Norra Esplanaden, där Helsingforsbor köpte ett nytryck av Leo Mechelins 315-sidiga verk Finlands grundlagar jämte ståndens privilegier och gällande författningar om regeringen. I skyltfönstret hade man också ställt fram historieprofessorn J. R. Danielson-Kalmaris studie om Borgå lantdag, Finlands förening med Ryska riket (1890), samt professorn i juridik Robert Hermansons statsrättsliga studie Finlands statsrättsliga ställning (1892).
Det politiska klimatet i Helsingfors blev tryckande under den sista veckan i januari 1899. Detta framgick bland annat av den intervju med generalguvernör Bobrikov som Helsingforskorrespondenten S. Sjarapov vid tidningen Russkij Trud gjorde och som Uusi Suometar återgav utförligt. På Sjarapovs fråga om Bobrikov hade hört rykten om att lantdagen tänkte förkasta förslaget till värnpliktslag svarade han undvikande att ”lantdagen denna gång inte uttalar sig om ändringar av grundlagarna eller om andra grundläggande frågor”. När journalisten inte trodde på någon finländsk separatism replikerade Bobrikov att avsikten nu inte var att angripa finländarnas förvaltning utan att ”ordna vissa angelägenheter”. Bobrikovs dunkla formuleringar försatte senaten, tjänstemännen och lantdagsmännen i ett tillstånd av ovisshet.
Innehållet i det förslag till värnpliktslag som hade utarbetats vid det ryska krigsministeriet var känt för finländarna redan i september 1898, då också Helsingforstidningarna hade kommenterat det. Enligt lagutkastet skulle finländarna framöver fullgöra sin värnplikt i ryska truppförband och tjänstgöra i fem år i stället för som tidigare tre. Senaten godkände inte krigsministeriets förslag utan utarbetade ett eget motförslag, som byggde på en modifiering av 1878 års värnpliktslag. Senatens förslag skickades på sedvanlig tjänsteväg på remiss till generalguvernörens kansli, statssekretariatet och krigsministeriet. I Sankt Petersburg förlorade krigsminister Kuropatkin tålamodet, eftersom senaten över huvud taget inte skulle ingripa i krigsministeriets lagförslag utan överlämna det oförändrat till den urtima lantdagen för behandling. Den roll som postkontor som Kuropatkin och Bobrikov hade reserverat åt senaten hade misslyckats.
I januari 1899 offentliggjordes motiveringarna till det lagförslag som krigsministeriet hade utarbetat. Helsingforstidningarna kommenterade häpet krigsministeriets argument, enligt vilka storfurstendömet inte hade några grundlagar, finländarna inget fosterland och något finländskt undersåtskap inte ens existerade. Enligt en ledare i Uusi Suometar leder ”felaktiga premisser till felaktiga slutsatser”. Enligt redaktionens frustrerade bedömning hade krigsministeriet i motiveringarna till sitt förslag till värnpliktslag visat fullständig okunskap om Storfurstendömet Finlands ställning inom Ryska kejsardömet.
Från finländsk sida hade man därmed gjort klart att förslaget till värnpliktslag inte skulle godkännas i den form som krigsministeriet hade lagt fram. De ledande politikerna i Helsingfors trodde att man genom en tydligt uttalad avvisande hållning kunde skjuta upp behandlingen av lagförslaget och genom förhandlingar få till stånd ändringar i det.
Det bör dock framhållas att Ryssland erbjöd Storfurstendömet Finlands statsorgan en möjlighet till ”lagligt samarbete”. Detta alternativ avvisades emellertid, eftersom oviljan att behandla frågorna doldes bakom ovillkorliga juridiska formaliteter. Med särskild hänsyn till de militärpolitiska förändringarna i Östersjöområdet var perspektivet farligt och visade att politikerna i Helsingfors saknade såväl en övergripande syn på riket som förståelse för kejsar-storfurstens prestige. Det var inte längre möjligt för Nikolaj II att backa från en lösning av värnpliktsfrågan utan att förlora sin auktoritet.
Å andra sidan förefaller det klart att åtminstone Kuropatkin och Bobrikov samt deras ultranationalistiska anhängare från första början hade sökt en konflikt med statssekretariatet, senaten och lantdagen. De trodde inte på allvar att förslaget till värnpliktslag skulle gå igenom i den urtima lantdagen. För att säkerställa att lagen antogs måste kraftigare medel tas i bruk. Därför överfördes behandlingen av frågan till en hemlig kommitté som tillsattes under riksrådet. I den ingick som ordförande Nikolaj II:s farfars bror, storfurst Michail Nikolajevitj, den heliga synodens överprokurator Konstantin Pobedonostsev, Finlands tidigare generalguvernör Fjodor Heiden, generalguvernör Nikolaj Bobrikov, tillförordnade generalguvernören Stepan Gontjarov, krigsminister Aleksej Kuropatkin, justitieminister Nikolaj Muravjov, statssekreterare Eduard Fritsch, riksekreterare Vjatjeslav von Plehwe och tillförordnade ministerstatssekreteraren Victor Procopé.
Den hemliga kommitténs uppgift var att utarbeta en manifesttext enligt vilken Finlands lantdag endast skulle ha en rådgivande roll i fråga om alla lagar som tolkades vara av riksgemensam karaktär, och lantdagens negativa ståndpunkt inte skulle hindra sådana lagar från att träda i kraft. I praktiken sammanställde kommittén resultaten av Bunge- och Dandevillekommittéernas arbete, vars exakta innehåll inte var känt för finländarna. Tillförordnade ministerstatssekreteraren Procopé godkände inte manifestets innehåll men blev ensam med sin uppfattning i kommittén. Manifesttexten blev färdig den 1 februari 1899. Trots sin tystnadsplikt avslöjade Procopé saken för Leo Mechelin.
I Helsingfors hade den urtima lantdagen samtidigt organiserat sig och valt Leo Mechelin till ordförande för värnpliktsutskottet och Robert Hermanson till ordförande för lagutskottet. Den urtima lantdagen vägrade att behandla den värnpliktslag som hade utarbetats i Nikolaj II:s namn, men för att undvika en fullständig brytning utarbetade den ett eget förslag enligt vilket arméns styrka skulle fördubblas. Även för detta ställde lantdagen dock som villkor att lagstiftningsordningen följdes.
Kuropatkin och Bobrikov skulle under inga omständigheter ha accepterat en fördubbling av den nationella arméns styrka, eftersom de fruktade finländsk separatism. Därefter reagerade ryssarna inte längre på lantdagens arbete på något sätt, eftersom Nikolaj II, Kuropatkin och Bobrikov hade valt en annan väg. Av såväl stormaktspolitiska skäl som prestigeskäl hade Februarimanifestet, som kringgick lantdagen, blivit nödvändigt: värnpliktsfrågan måste helt enkelt avföras från dagordningen.
Nikolaj II undertecknade ”Februarimanifestet” den 15 februari 1899, och samma dag redogjorde Bobrikov muntligen för dess innehåll för senatens vice ordförande Carl Tudeer och prokurator Woldemar Söderhjelm samt krävde att manifestet skulle publiceras skyndsamt. För de flesta senatorerna kom manifestet som en fullständig överraskning, vilket försatte de finländska statsmännen i det närmaste panik.
I senaten gick åsikterna isär om publiceringen av manifestet, och många senatorer ändrade under processens gång ståndpunkt två, till och med tre gånger. Vid ett stort medborgarmöte som samlades i Ateneum den 17 februari 1899 och som hade 250–300 deltagare från Helsingfors krävdes att senaten inte skulle promulgera, det vill säga stadfästa, det manifest som kejsaren hade utfärdat. Medborgare som hade fått fullmakt av mötet i Ateneum besökte senatorerna och försökte påverka deras beslut. Senatorerna, av vilka många upplevde mötet i Ateneum som påtryckningar från gatans män, beslutade slutligen med en rösts majoritet att publicera manifestet i Finlands Allmänna Tidning, där det utkom den 18 februari 1899. Eftersom det inte var fråga om en politiskt sammansatt senat utan om en senat bestående av kejsar-storfurstens förtroendemän, var beslutet väntat och egentligen det enda möjliga. Oron hade emellertid också gripit generalguvernör Bobrikov, som försatte de ryska arméförbanden i Helsingfors och Sveaborg i full beredskap.
Samma dag publicerades Eino Leinos dikt Helsinki sumussa (Helsingfors i dimma) i Päivälehti. Den hade överraskande passerat förhandscensuren trots sina uppenbara hänvisningar till Februarimanifestet. Dikten var en skicklig allegori och pastisch på Aleksandr Pusjkins dikt Bronsryttaren, som utspelar sig i Sankt Petersburg och där dimman lägger sig över staden och märkliga saker snart börjar inträffa.
Februarimanifestet innehöll bestämmelser om ordningen för stiftande, granskning och publicering av så kallade riksgemensamma lagar. Kejsar-storfursten förbehöll sig rätten att avgöra vilka lagar som omfattades av den riksgemensamma lagstiftningen. I princip var detta inget nytt, eftersom omkring tvåhundra riksgemensamma lagar hade satts i kraft i storfurstendömet åren 1808–1898, men ordningen för deras stiftande hade varit godtycklig. Manifestet rättade till detta. Exempelvis fick ministrarna i den ryska regeringen rätt att ta initiativ till riksgemensamma lagar, om vilka utlåtanden skulle inhämtas från ministerstatssekreteraren, generalguvernören och senaten samt, till de delar som gällde Finlands interna förvaltning, även från lantdagen. När utlåtandena hade behandlats skulle den ansvariga ministern överlämna lagförslaget till riksrådet, varefter kejsarens stadfästelse skulle inhämtas. Det bör dock betonas att Februarimanifestet inte ingrep i Storfurstendömet Finlands interna lagstiftningsordning och inte heller berörde dess statliga institutioner. Dessa helt väsentliga fakta har ofta förbigåtts.
För Bobrikov och Kuropatkin innebar Februarimanifestet och dess promulgation i senaten en seger. Samtidigt tillfredsställde utfärdandet av manifestet de ultranationalistiska kretsarna i Ryssland, som ville inskränka privilegierna för kejsardömets icke-ryska folk. Manifestet var emellertid också riktat till främmande makter, främst Tyskland och Sverige. Ryssland avsåg att skärpa sitt grepp om Finland framför allt militärt. I ett brev till Kuropatkin den 19 februari 1899 konstaterade Bobrikov triumferande ”att storfurstendömet med stöd av den nya lagen faktiskt och obemärkt kan omvandlas till ett guvernement”.
En ensam pragmatiker
Av de finländska statsmännen betraktade senator Yrjö-Koskinen kanske värnpliktslagen och Februarimanifestet mest pragmatiskt. Han var medveten om kejsardömets säkerhetspolitiska motiv och tolkade manifestet som ett medel uttryckligen för att driva värnpliktslagen framåt. Därför ansåg han att manifestets betydelse inte borde överdramatiseras. Juridiska synpunkter fick inte i alltför hög grad styra eller störa ändamålsenligheten i de politiska relationerna mellan Finland och Ryssland. Enligt Yrjö-Koskinen var de ryska krafter som stod bakom manifestet i första hand nationalistiska, och de kunde inte bekämpas med juridiska argument.
I tidens hårda press blev Yrjö-Koskinen ensam med sina tankar, och till följd av politiska påtryckningar avgick han ur senaten i mars 1899. Svenskspråkiga studenter utsatte honom för en smutskastningskampanj utan motstycke i Finland. Den omfattade klotter på väggarna till hans bostadshus vid Bulevarden, hatpost, förolämpningar på gatan och en likkista som levererades till hans hem. I kistan hade man kastat 30 silvermynt, och på den stod orden ”lägg dig här”.
Stora adressen och Kulturadressen
Det oväntat utfärdade Februarimanifestet överraskade de flesta finländare, och Stora adressen, som samlades in till följd av manifestet, ledde till en oåterkallelig förändring i mångas inställning till Ryssland. Manifestet undergrävde den viktigaste delen av statsförfattningen, nämligen institutionen med regentförsäkran. Många finländare såg det som att Ryssland genom Februarimanifestet hade genomfört en statskupp. Manifestet var en chock för finländarna också därför att Nikolaj II, som man hade tänkt sig som skiljedomare i tvisten, redan i början hade ställt sig på den ena partens sida. Till följd av manifestet minskade kejsarens anseende i Finland, och separatismen fick luft under vingarna.
Den politiskt mer insatta bildade klassen i Helsingfors hade emellertid redan tidigare känt till de rysknationella kretsarnas planer på att begränsa storfurstendömets privilegier. I huvudstadens ledande tidningar Hufvudstadsbladet, Nya Pressen, Päivälehti och Uusi Suometar refererades fortlöpande artiklar i de konservativa tidningarna Moskovskoje Vedomosti och Novoje Vremja. I dem krävdes att storfurstendömet skulle knytas närmare Ryssland, att statssekretariatet skulle avskaffas, att tullgränsen skulle tas bort och att den finska marken skulle avskaffas. I samma konservativa kretsar betraktades utnämningen av Bobrikov som början på avvecklingen av Finlands privilegier.
Trots detta väckte Februarimanifestet ovanligt stor uppmärksamhet även bland Helsingforsborna. Stadsborna kände ett behov av att protestera på något sätt, men frågan var hur det kunde göras utan att ryssarna ingrep. Lösningarna var många och skiftande. Männen bar svarta sorgband kring armarna, kvinnorna gick klädda i sorgdräkt, svarta gardiner hängdes upp i butikernas fönster och där visades svarta tyger och svarta kläder. I bokhandlarnas skyltfönster ställdes verk av J. L. Runeberg, Leo Mechelin och Danielson-Kalmari samt porträtt av Alexander II ut. Helsingforsborna bar blomsterarrangemang till minnesstatyn över den ”gode kejsaren” Alexander II, och framför rättvisans gudinnas sköld med ordet lex lades ständigt stora blomsterkransar.
Helsingfors stad bidrog också till blomstersmyckningen av Alexander II:s staty på hans dödsdag den 13 mars. Stadsingenjören Gabriel Idström och stadsträdgårdsmästaren Svante Olsson hade på vardera sidan om statyn planerat fyra och en halv meter höga obelisker draperade i sorgflor och dekorerade med palmblad och ljusgula rosor. På obeliskernas toppar fanns storfurstens gula blomsterkronor. För hyllningarna hade staden byggt ställningar där kransar och andra blomsterarrangemang som sänts från olika delar av landet lades ned. Människoskaror klädda i sorgdräkt strömmade under dagen till Senatstorget. De ryska myndigheterna kunde inte göra någonting åt denna ovanligt stora demonstration.
Två dagar efter att Februarimanifestet hade offentliggjorts samlades åter omkring 500 Helsingforsbor i Ateneum den 20 februari 1899 för att diskutera hur man skulle gå vidare. Initiativet kom från redaktionen för tidningen Nya Pressen och stöddes också av redaktionerna för huvudstadens övriga tidningar. Vid mötet beslutade man att samla in en stor medborgaradress som skulle överlämnas till Nikolaj II. För att genomföra projektet tillsattes en så kallad adresskommitté, vars medlemmar bestod av framstående företrädare för de borgerliga partierna. Var och en som hade fyllt 16 år fick underteckna adressen.
Den huvudsakliga insamlingsdagen blev söndagen den 5 mars 1899, då medborgarmöten skulle ordnas i alla kommuner efter gudstjänsterna. Vid mötena skulle man förklara för folket vad namninsamlingen gällde och be om underskrifter till adressen. Dessutom skulle varje möte välja en representant till den stora deputationen, som skulle överlämna adressen till Nikolaj II i Sankt Petersburg. Den röda tråden i sammankomsterna var att få folket att tro att Nikolaj II hade utfärdat Februarimanifestet därför att hans rådgivare hade vilselett honom. Studenternas roll i insamlingen av den stora medborgaradressen var avgörande. Projektets centralkommitté rekryterade landskapsvis, enligt studentnationerna, ombud som skulle sändas till varje socken och som fick fullmakter, anvisningar och namninsamlingar. Underskrifterna skulle lämnas in till Helsingfors senast den 13 mars 1899.
Initiativtagarna till Stora adressen trodde dock knappast själva att Nikolaj II hade utfärdat Februarimanifestet därför att hans rådgivare hade vilselett honom. Projektets ledande personer, Nya Pressens chefredaktör Axel Lille, medlemmen av samma tidnings redaktionsråd Arvid Neovius och några andra aktiva, ville utvidga motståndet från den bildade klassen till hela folket. Därför behövde folket övertygas om att Februarimanifestet var farligt för Finland. För att förstå manifestets skadlighet krävdes nämligen bakgrundskunskaper om de historiska rötterna till Finlands och Rysslands komplicerade statsrättsliga förhållande. Hela folket saknade denna bredare förståelse av sammanhanget.
Utkastet till adresstexten utarbetades av tillförordnade professorn i civilrätt och romersk rätt vid Kejserliga Alexandersuniversitetet Wilhelm Chydenius, och Leo Mechelin gav texten dess slutliga form. Den finska översättningen gjordes av professorn i finska språket och litteraturen Emil Nestor Setälä. Eftersom man av rädsla för att projektet skulle avslöjas inte ville trycka adressen på ett tryckeri, måste adresstexterna kopieras för hand. Den uppgiften tog fruar och unga kvinnor i Helsingfors hand om under ledning av Dagmar Neovius, Cely Mechelin och Helmi Krohn. Nya Svenska Samskolan på Bulevarden 7, där Dagmar Neovius arbetade som lärare, blev kopieringscentral.
Vid medborgarmötena som hölls på olika håll i Finland den 5 mars 1899 lästes först adresstexten upp. Den sammanfattade kort och koncist vad Februarimanifestet och adressen handlade om. Man ville berätta för Nikolaj II att manifestet hade väckt bestörtning och sorg hos hela folket och att alla samhällsklasser i storfurstendömet var oroade över situationen. Enligt texten fanns det många kretsar i Ryssland som mot bättre vetande talade illa om Finland, och det fanns ingen anledning att tro på deras påståenden. Finlands folk hade varit troget mot Ryssland och dess kejsare i 90 år, och ingenting hade förändrats. Situationen kunde dock rättas till om Nikolaj II återkallade sitt manifest och bringade dess bestämmelser ”i överensstämmelse med Finlands grundlagar”. Enligt adresstexten är ”det lilla folkets rätt lika helig som det störstas; dess kärlek till fosterlandet är inför Gud den Allsmäktige en dygd och en plikt som det aldrig får avstå från”. Därefter började människorna underteckna adressen.
I Helsingfors genomfördes namninsamlingen på ett annat sätt. Staden delades in i 45 distrikt, av vilka några senare slogs samman så att listor sammanlagt erhölls från 36 distrikt. Svenskspråkiga fruar och unga kvinnor ansvarade för insamlingen. Adresskommitténs medlem, professorn i tillämpad fysik Theodor Homén, utbildade och uppmuntrade insamlarna. I innerstaden gick insamlingen bra, men i arbetarstadsdelarna Berghäll, Sörnäs och Hermanstad blev resultatet mindre. I vilket fall som helst samlades omkring 35 000 namn in i Helsingfors, vilket motsvarade cirka 40 procent av stadens hela befolkning.
På mindre än en månad samlades 520 000 underskrifter och bomärken in från hela Finland. Namnlistorna skickades till Helsingfors, där Stora adressen sammanställdes. För att överlämna den i Sankt Petersburg bildades den stora deputationen, till vilken man strävade efter att få en representant från varje kommun i Finland. De flesta av deputationens medlemmar var vanliga bönder som åtnjöt respekt i sina lokalsamhällen. Från Helsingfors valdes ingenjören Edvard Bergroth, kommerserådet Leonard Borgström och målaren F. M. Orrela till deputationen. Senare överförde Bergroth och Borgström sina fullmakter till magister Mauritz Waenerberg och professor Otto Engström. Medlemmarna i den stora deputationen samlades i Helsingfors den 13 mars 1899, och männen inkvarterades på olika håll i staden i privathem, resandehem och till och med på tidningsredaktioner. Många övernattade också hos släktingar. Tågresan mot Sankt Petersburg började följande kväll med ett extratåg som ordnades av statsjärnvägarna.
Av de rapporter han fått från gendarmstyrelsen framgick att Bobrikov kände till namninsamlingen åtminstone i Helsingfors, Tavastehus och Viborgs län, men projektets omfattning kom som en fullständig överraskning för honom. På kort tid hade över en halv miljon namn samlats in i olika delar av landet, och en deputation på 500 personer var redan på väg till Sankt Petersburg för att överlämna adressen till kejsaren när generalguvernören först fick kännedom om saken. Den rasande Bobrikov krävde förgäves att extratåget skulle stoppas och att ledningen för statsjärnvägarna skulle bestraffas. Generalguvernören var övertygad om att hela projektet byggde på en sammansvärjning av finländska separatister som måste utredas grundligt. Snart framkom det att studentnationerna och studenterna stod bakom insamlingsorganisationen, vilket oroade Bobrikov, eftersom universiteten i Ryssland hade utvecklats till härdar för revolutionär verksamhet och myndigheterna inte hade lyckats övervaka dem.
När deputationen anlände till Sankt Petersburg anhöll den om att tillförordnade ministerstatssekreteraren Procopé skulle ordna en audiens hos Nikolaj II. Den försiktige och ovillige Procopé agerade långsamt, och Stora deputationen förlorade initiativet. Förhalningen ledde till att kejsaren fick information från Bobrikov och vägrade ta emot deputationen. Den tillförordnade ministerstatssekreteraren förmedlade kejsar-storfurstens sedermera berömda svar till Stora deputationen:
Meddela medlemmarna av denna deputation på 500 personer att Jag naturligtvis inte tar emot dem, även om Jag inte är vred på dem. De ska återvända var och en till sitt hem och kan sedan lämna sina framställningar till guvernörerna, som sänder dem till generalguvernören. Denne ska slutligen överlämna dem till er [ministerstatssekreteraren] för att föreläggas Mig, om de förtjänar att beaktas.
Nikolaj II:s omedgörlighet kom slutligen att vända sig mot hela kejsarinstitutionen, eftersom var och en som hade undertecknat Stora adressen därefter insåg att härskaren hade svikit också honom eller henne personligen. Nikolaj II, som hade brutit sin regentförsäkran, kallades härefter Menedaren, och efter den snörika vintern och den regniga våren högg man sommaren 1899 in så kallade Menedarstreck vid de översvämmade vattendragen till minne av detta.
Förvirrad och besviken återvände Stora deputationen till Helsingfors den 19 mars, och dess medlemmar välkomnades med en fest på Societetshuset. Följande dag hölls ännu ett sista möte, där man beslutade att låta prägla en minnesmedalj och sammanställa en historisk skildring av insamlingen av Stora adressen och överlämnandet av den till kejsaren. Avslutningsvis togs ett gruppfoto på trappan till Nikolajkyrkan. Adressen överlämnades tjänstevägen till ministerstatssekreteraren i juni 1899, men Nikolaj II tog ändå inte emot den. Kanslichefen vid ministerstatssekreterarens ämbetsverk, Carl Alexander Armfelt, överlämnade den i all tysthet till Statsarkivet i Helsingfors år 1901.
Uppmärksamhet utomlands
Situationen i Finland väckte intresse också utomlands. Finländarna bildade en särskild kommitté som sände forskare utomlands för att tala och skriva i tidningarna till stöd för Finlands sak. London blev centrum för denna Finlandskampanj. På initiativ av den tyske filosofen Rudolf Eucken inleddes just i Storbritannien en namninsamling för att överlämna Kulturadressen till Nikolaj II. Undertecknarna vädjade till kejsaren att återkalla Februarimanifestet. Finländska forskare och konstnärer utnyttjade sina europeiska kontakter och samlade in över tusen underskrifter. Bland undertecknarna fanns bland andra antikforskaren Theodor Mommsen, författarna Émile Zola, Anatole France och Henrik Ibsen samt upptäcktsresanden Fridtjof Nansen. Namnlistorna skickades till Stockholm, där de bands in till en praktfull bok. Före inbindningen fotograferades arken, och av dem framställdes det påkostade praktverket Pro Finlandia.
Enligt Ville Kajanne var syftet med Kulturadressen att undergräva Rysslands positiva anseende i Europa, som hade uppstått genom Nikolaj II:s initiativ till en fredskonferens sommaren 1898. Konferensen hölls i Haag sommaren 1899 och fick synnerligen stor internationell uppmärksamhet. Genom Kulturadressen ville finländska forskare och konstnärer berätta för Europa att Nikolaj II var falsk och att Februarimanifestet och värnpliktslagen, som han hade undertecknat, kränkte Finlands ”grundlagar”.
Kulturadressen fördes till Sankt Petersburg av en deputation på sex personer med Frankrikes tidigare justitieminister Joseph Trarieux som ordförande. Nikolaj II tog inte heller emot denna deputation, som återvände till Helsingfors med oförrättat ärende.
På Brunnshuset ordnades en storslagen välkomstfest, där deputationen fick ymniga lovord för sitt arbete för Finlands sak. Även om inte heller Kulturadressen kunde överlämnas till Nikolaj II, väckte den stor uppmärksamhet runt om i Europa och gjorde Finlands sak känd.
Artikeln har redigerats från Jyrki Paaskoskis verk Sodan ja rauhan kaupunki – Helsingin historia 1863–1939. Helsingfors, Docendo 2026.
