Havsgården som tynade bort
Ön döptes senare till Kungsgårdsholmen. Ursprungligen var avsikten att bygga en borg på ön, men man avstod från detta och byggde i stället en större huvudbyggnad av trä med torvtak, och så småningom även andra ekonomibyggnader. Även om kungsgården inte var av sten var den kraftigt befäst, belägen bakom jordvallar och framför allt omgiven av starkt strömmande vatten. Läget nedan om de höga backarna var dock en svaghet. Även om kanonerna på den tiden ännu inte var särskilt effektiva, kunde fienden bombardera ön ovanifrån. Mot söder skyddades kungsgården av den labyrintiska skärgården. Som fogdar på kungsgården fungerade Erik Spåre, Hans Larsson Björnram, Erik Svensson (död 1561) och Antti Korppi (Korp). Lyssna på podcasten Kuka oli Antti Korppi? (Vem var Antti Korppi?) på bibliotekskanalen.
Produktionen på kungsgården i Helsingfors grundade sig på jordbruk samt fiskefångst. På kungsgården behövdes därför fartyg av olika storlek för transport av produkter och fiske. Enligt fogden Erik Svenssons inventering år 1560, Skepp, håp och båter med thez takel, omfattade kungsgårdens flotta jakter, äspingar och båtar för olika ändamål. I dokumentets rubrik använder fogden ordet skepp, men i själva förteckningen används ordet jakt. Vanligtvis avsågs med skepp tremastade, och med jakt enmastade fartyg. Namnen på fartygstyperna var oklara och kunde variera till och med i samma dokument. Begreppen etablerades först under det följande århundradet. Fartygen i 1500-talets Helsingfors har redan behandlats i artikeln Hurdana var fartygen i det tidiga Helsingfors, men denna artikel grundar sig på nya kompletterande källor, och fokuserar särskilt på fartyg och småfartyg på kungsgården i Helsingfors.
Tre fartyg
Enligt fogden var det största skeppet på kungsgården en gammal jakt (Gambla jagten). Så enkelt var dess namn. Jakten ska ha varit utrustad med ankare (2 st.), sedvanliga tåg, hissdon (kårdel) och varpning (warp). Med hissdonet hissades och sänktes storseglets rå. Varpningen användes för att flytta fartyget medan det vinschades med fartygets eget ankare. Ankaret fördes med båten till önskad plats och så började man vinscha. Varpningen behövdes när det inte fanns vind. Av seglen, som alla var rektangulära råsegel, nämner fogden storseglet, focken samt stångseglet. Den sistnämnda var stormastens övre segel, det vill säga märsseglet, vars rå var en stång. Storseglet och focken var dessutom försedda med extrasegel som var litsade med snören, det vill säga bonnetter. Dessa öppnades vid medvind för att ge mer segelyta. När man ville minska segelytan i hårdare vind, var bonnetterna revade. Till utrustningen hörde även en gammal skeppsbåt (esping). Den var en förbindelsefarkost, en livbåt, och användes för varpning. Den gamla jakten torde ha varit tvåmastad, eftersom man i dess utrustning inte nämner mesanseglet, det vill säga det aktersta seglet, som skulle ha haft en egen mast.
Både för repen och seglen nämns deras skick. Med undantag av ankarna, hissdonet och det vanliga tågvirket var de slitna och begagnade (brukat, sliten eller half sliten). Livscykeln för fartygens skrov var inte lång på den tiden, men riggens delar hade en längre livslängd eftersom de användes turvis mellan olika fartyg. Man fick även riggdelar från fartyg som lidit skeppsbrott då de drev upp på stränderna. Även skeppsbåtar flyttades över mellan olika fartyg. Därför var även den "gammal".
Den nya jakten (Nye jagten) var enligt inventeringen tre år gammal och hade samma utrustning som den gamla jakten. Bland seglen nämns dock även mesanseglet (mysane). Denna jakt hade alltså med säkerhet tre master, mesan-, stor- och fockmast. Storseglet och focken hade också bonnetter. Kungsgårdens "jakter" var precis sådana som Gustav Vasa i sina brev önskade att skulle finnas i Helsingfors (se artikeln Hurdana var fartygen i det tidiga Helsingfors?). Fartyget var av holktyp, som man i södra Europa även kallar för karack.
Till kungsgårdens flotta hörde även ett tredje fartyg, som fogden i sin bokföring också benämner Nye jakten. Ibland är det svårt för forskaren att identifiera fartygen, och man kan fråga sig hur de samtida själva särskilde dem. Endast skrovet på den nya jakten nr 2 var färdigt och den var utan utrustning. Det här skeppet var större än Nye jakten. Om det säger Erik Svensson: Nye jakten, större, byggd år 1559 och är utan alla redskap.
Med hjälp av fogdens bokföring går det att bedöma hur länge det tog att bygga ett fartyg i Helsingfors. Skrovet på den nya jakten nr 2 var färdigt först år 1560. Det byggdes av en skeppsbyggare som fick ett öre per dag. Han hade jobbat i sammanlagt 128 dagar, det vill säga omkring fyra månader, då den totala lönen uppgick till 16 mark. (1 mark = 8 öre). Fartygen behövde också järndelar. Dessa var mycket värdefulla. Enligt samma källa betalades till smeden (grovsmed) 2 mark för smidning av jaktens järndelar (alle handa redskap). Fartygen byggdes på det närbelägna Borgnäset.
Eftersom det bara fanns en skeppsbyggare, var det fråga om utrustning av en jakt med färdigt skrov, vilket kunde genomföras av en man. Om det hade varit fråga om det egentliga byggnadsarbetet, skulle fler skeppsbyggare ha behövts. Dessutom tyder de delar som smeden smitt på fartygets beslag och slutföringsskede: rodermaljor, fästen, krokar och andra förstärkningar monterades på fartyget. Utrustningsskedet var långt och kostade mycket pengar. Ett skepp med färdigt skrov var inte färdigt på långt när. När de ovan nämnda byggnadstiderna räknas ihop, färdigställdes ett tremastat fartyg på tre år och cirka fyra månader (128 dagar).
Proviant och passagerare
Räckvidden på kungsgårdens fartyg omfattade hela Finska viken, och man kunde även ha rört sig på Östersjön. Huvudsakligen besökte man dock Tallinn, Narva, Nyenskans (Nyen), Viborg och i synnerhet Stockholm, dit den största varuströmmen skulle riktas i enlighet med den merkantilistiska handelspolitiken. Kungsgårdarnas uppgift var att försörja Stockholms stad, slottet och Skeppsholmens skeppsvarv med livsmedel och material.
Vad transporterades ombord på de fartyg som angjorde till och avseglade från Helsingfors? Nedan följer även information om resor för andra än kungsgårdens egna fartyg. I räkenskaperna omnämns vanligtvis endast styrmannen, och inte vilket fartyg det var fråga om. Kungsgårdens produkter transporterades av gårdens egna och utomstående fartyg. Till Stockholm fördes jordbruksprodukter som uppbars som skattegods och kungsgårdens egen produktion. Lars Larsson från Drumsö var specialiserad på rutten till Stockholm (se artikeln om Lasse från Drumsö). Det förekom också passagerartrafik. Tjänstemän, information och pengar rörde sig till sjöss. I praktiken var det varken möjligt eller lönsamt att transportera dessa till Stockholm landvägen. År 1558 reste underfogde Antti Korppi till Stockholm med en räkenskapsbok (just de fogderäkenskaper som denna artikel bygger på) och pengar som burits upp som skatter (med sin räkenskap och penning lefvereringar). Skepparen fick i detta fall inte mer (utan mindre) än den skeppare som gjorde samma resa med en smörlast. Av kungsgårdens medel utbetalades även fraktavgifter för utomstående skeppare. Den viborgske skepparen Simon Kork fick en fraktavgift på 8 mark för att ha transporterat "rydze gods" från Helsingfors till Nyen och därifrån tillbaka till Viborg. Med ryskt gods avsågs sälfett, hampa, järn, päls, skinn och grova (bast)mattor. Tallinntrafiken spelade en viktig roll under 1560-talet under Narvablockaden, då den svenska flottan fanns i Tallinn och Helsingfors (se artikeln om Narvablockaden (1561–1581), Finska viken och Helsingfors). Flottans proviant hämtades från kungsgårdens magasin. År 1561 fanns svenska örlogsfartyg under amiral Hans Kyles befäl i Tallinn, och därifrån kom man efter proviant från Helsingfors.
Småbåtar
Kungsgårdens farkoster för närvattnen omfattade skäriebåten, skärgårdsbåten med rigg och utrustning. Den sades också vara gammal. Det var en traditionell allmogebåt, som vid denna tid var utrustad med en råsegelrigg. Först på 1700-talet fick allmogebåtarna gaffelsegel. Andra båtar som nämns i inventeringen var äspingar (håp), notbåtar och torskbåtar. Det fanns två av var och deras utrustning var gammal eller så fanns ingen alls. Inte heller dessa fartyg beskrivs närmare, eftersom det ur bokföringssynpunkt var onödigt – även om det för forskaren skulle vara av största intresse. Den traditionella äspingen urholkades ur asp. Fartyget var lätt och bärbart men inte sjödugligt. Det användes för att röra sig i kungsgårdens vassbevuxna, grunda strandvatten. Notbåten kunde inte ha varit alldeles liten, eftersom man med den besökte Massby i Sibbo för att dra not. Det fanns bara fem notfiskare i kungsgårdens tjänst.
På kungsgården fanns också en torskbåt, men vad var det som gjorde båten till en torskbåt? Torsk fiskades i Pojo socken, så båten måste ha varit tillräckligt sjöduglig för att åtminstone lämpa sig för skärgårdssegling. Torskbåten hade möjligen en sump, eftersom hemvägen från Pojo till kungsgården var lång. Torskbåten användes av egna män, torskfiskare eller torskare. De hade specialkunskaper i torskfiske. De visste var, när och hur man fick tag på torsk. Av de stora torskfångsterna att döma kunde de sitt arbete.
Källor
Helsingfors gårds och fögderis räkenskapsbok 1558–1561. KA 3095–3197. Riksarkivet, Helsingfors.
Aalto, Seppo. Sotakaupunki. Helsingin Vanhankaupungin historia 1550–1639. Helsinki 2012. (Krigsstaden. Helsingfors Gammelstads historia 1550–1639, övers. Sofia Gustafsson.)
Glete, Jan. Swedish Naval Administration 1521–1721. Resource Flows and Organisational Capabilities. Leiden/Boston 2010
Huhtamies, Mikko. Hyökkäys rannikolle. Uusimaa viholliskohteena ja sodan tukialueena 1570-luvulla. Historiallinen Aikakauskirja 120:2 (2022).
Huhtamies, Mikko. Seitsemäs vyöhyke – Pohjoista merihistoriaa (1200–1600). Siltala Helsinki 2022.
Suolahti, Eino E. Vantaan Helsinki. Teoksessa Helsingin kaupungin historia I osa. Helsinki 1950.
Tawastjerna, Werner. Pohjoismainen viisikolmattavuotinen sota. Vuosien 1570 ja 1590 välinen aika I. Historiallisia tutkimuksia. Helsinki 1919.
