Stad på tillbakagång
Under första hälften av 1600-talet var Helsingfors i ett besvärligt läge. Dels hade förväntningarna på handeln inte infriats, och stadens borgare var förhållandevis fattiga. Helsingfors hade ju grundats för att utmana Revals (Tallinns) starka ställning vid Finska viken, men i och med att Sverige intagit norra Estland och Reval år 1561 minskade Helsingfors handelspolitiska betydelse. Och i och med att näringslivet i staden hade svårigheter försvagades också rollen som örlogshamn, då det var svårt att rusta de trupper som skeppades till kriget i de tyska länderna.
Men det var kanske ändå det illa valda läget som var största stötestenen för Helsingfors utveckling. Då staden grundades var det militärpolitiskt befogat att förlägga staden (och den befästa holmen) vid Vanda ås mynning, men redan på hundra år hade landhöjningen gjort att Gammelstadsfjärden var på tok för grund. Allt oftare kunde de största handels- och örlogsfartygen inte ta sig ända in till staden, utan lasten måste lossas längre ut, vid någon strand i Tölö eller Sandhamn.
År 1638 blev Per Brahe den yngre, en av de absolut ledande högadelsmännen i Sverige, generalguvernör i Finland. Brahe tog sig energiskt an att förbättra rikshalvans näringsliv och förvaltning, som under hans föregångare stagnerat. Det är från hans styre som omdömet ”i grevens tid” härstammar, i sin positiva bemärkelse. Brahe bedömde läget vid Finska viken och fann att det i Nyland behövdes en ny och livskraftigare stad, av både ekonomiska och militära orsaker.
Sörnäs
Till en början föreslogs Sandhamn ännu en gång som stadens placering. Kronans män hade redan börjat övertala köpmännen i Helsingfors att börja flytta, men det framgick snart att Sandhamn inte skulle ha en framtid. Dess södra strand, som lämpade sig för hamnverksamhet, hade alltför besvärlig terräng för mer vidsträckt bebyggelse, och på norra sidan skulle ingen ordentlig hamn ha rymts. Dessutom knorrade borgerskapet högljutt trots de skatte- och avgiftsfriheter som kronan utlovade i gengäld.
Udden Sörnäs vid Kronbergsfjärden verkade däremot lovande som placering. Den omgavs av små holmar och skär, som gav skydd mot såväl väder och vind som yttre hot. Från en skyddad hamn kunde fartygen snabbt ta sig ut på öppna havet. Enligt generalguvernören skulle hamnens läge ha varit det bästa vid Östersjön. I maj 1639 utfärdades i drottning Kristinas namn ett påbud om att en stad måtte grundas på Sörnäs, en udde söder om gamla Helsingfors.
Det blev återigen fart på flyttplanerna. En av kronans arkitekter infann sig, och ritade en exakt detaljplan över staden. Åt borgarna i Helsingfors meddelade generalguvernören att det var frivilligt att flytta, men att någon utrikeshandel inte längre skulle bedrivas i det gamla Helsingfors. Det handlade alltså i praktiken om en befallning. Skog fälldes, tomter utmärktes, och byggmaterial skeppades in.
Men ändå stötte planerna än en gång på grund. Anders Torstensson, som ritade detaljplanen, gav slutligen rådet att välja ett annat läge, i och med det inte fanns utrymme nog för stadens tillväxt på Sörnäs. Det som hämmade utbyggnaden av staden var adelns omfattande markägarskap på området. Per Brahes iver sträckte sig inte så långt som att be sitt eget stånds företrädare avstå från sina ägor, så stadens borgare stod än en gång inför en flytt.
Helsingfors finner sin plats
Till sist blev det Estnässkatan i Tölö by som valet föll på. Stället hade redan använts som tillfällig hamn då hamnen i det gamla Helsingfors varit alltför grund. Sveriges riksråd utfärdade den 29 oktober 1640 påbudet om att grunda staden. Markerna kring näset ägdes av kronan, så det fanns inga hinder för utvidgningar. Dessutom låg Estnäs, precis som Sörnäs, skyddat bakom holmar och skär.
Då stadens borgare inte ådagalade större iver att flytta blev de utsatta för övertalning, påtryckning och hotelser. Motsträvigheten var förståelig. Kronan hade redan två gånger ändrat sig, efter att först ha krävt att borgarna skulle flytta. Landshövding Reinhold Metstake måste lugna ner borgarna, som hotats av borgmästare Anders Ehrendt, genom att lägga band på borgmästaren. Flytten gick långsamt, och ännu år 1641 hade inte ett enda hus rests på Estnäs, trots skattelättnader och beviljande av stapelrättigheter.
Under 1640-talet vidtog kronan sedan olika åtgärder för att få fart på flyttandet från gamla till nya Helsingfors. Bland annat beviljade man betydande penningunderstöd åt tjänstemän som flyttade. Satsningar gjordes också på försvaret av den nya staden, vilket var viktigt då Sverige år 1643 förde krig mot Danmark, och Estnäs ännu inte hade förskansats. Men byggandet var ännu sporadiskt på Estnäs, tills detaljplanen för staden blev färdig år 1645 och utlöste en livligare inflyttning.
Gammelstaden blev ändå inte helt tömd, i och med att stadens kvarn fortfarande tog sin kraft från forsen. Även ett värdshus och ett hospitalshus blev kvar i området. Men sedan det gamla Helsingfors övergavs har det så småningom försvunnit nästan helt – bara minnesmärkena finns kvar. På det ursprungliga läget har närmast bara rester av byggnader tagits fram vid arkeologiska utgrävningar.
Litteratur
Aalto, Seppo. Kronostaden: Estnässkatans Helsingfors 1640–1721 Helsingfors: Finska litteratursällskapet SKS, 2015
