Utlämnade åt klimatet
Orsaken till hungersnöden var det exceptionellt fuktiga och kalla vädret, som förstörde skörden två år i rad. Följden blev stor brist på mat och utsäde. Krisen omfattade hela det svenska riket och även Livland, som sågs som rikets sädesbod. Därför fick man inte heller tillräckligt med importerad spannmål.
Situationen utvecklades till en riktig folkvandring av tiggare vintern 1696–1697, då dödligheten också var som störst. I slutet av 1696 började svälten även synas på Helsingfors gator, när fattiga människor från landsbygden började vandra till staden i hopp om mat. I december 1696 var Helsingfors redan så fullt av tiggare som hade flytt svälten på landsbygden att en del tvingades sova under bar himmel.
Både kronan och stadens borgare skyddade och vaktade sina spannmålsförråd, och det blev inte tillräckligt mycket över för att lindra tiggarnas nöd. Alla var oroliga för sin familj och sitt husfolk, och ingen visste hur länge man skulle vara tvungen att klara sig på förråden. Att havet frös vintern 1696 satte stopp för den lilla spannmålshandel som Helsingfors till ockerpris hade kunnat idka med Tallinn. De mer välbeställda borgarna hade spannmål som de gömde på, men många vanliga borgare började vara lika hungriga som bönderna.
Att salthandeln i Helsingfors upphörde medförde ytterligare svårigheter. Samma väderleksförhållanden som förstörde skördarna i Finland försvårade insamlingen av havssalt i de viktigaste produktionsområdena i Europa. När köpmännen i staden inte hade något salt att sälja, hade man inte längre tillgång till det viktigaste konserveringsmedlet för till exempel vilt och fisk. Vintern 1697 fastställdes ett pristak på salt för att förhindra spekulation.
Kronans spannmål och en orolig stad
Det skulle ha funnits spannmål i kronans förråd också i Helsingfors, men det fanns detaljerade bestämmelser om försäljning och användning av den, och dessa vågade vice landshövding Georg Majdell, som försökte lösa krisen, inte ensam ifrågasätta. Majdell skrev till kungen flera gånger och frågade på vilka villkor man fick sälja eller dela ut spannmålen i kronans magasin. Kronan hade dock en stram inställning: Spannmålen var i första hand avsedd som utsäde till kronans bönder och inte som mat, och borgarna ansvarade själva för sin och sitt tjänstefolks matförsörjning. Stadens köpmannastånd ansvarade för hungern bland stadens invånare, inte kronan:
Eftersom städerna hade grundats med hela landets bästa för ögonen och eftersom de åtnjöt de fördelar som stadsprivilegierna medförde och även andra förmåner och eftersom de därmed i nödlägen ska förse både sina egna invånare och invånarna på landsbygden med tillräckligt med spannmål kan de inte beviljas rätt att köpa spannmål ur [kronans] magasin.
Hösten 1696 kom det ständigt fler tiggare från landsbygden, och de var fattigare än tidigare. De var obesuttna lantbruksarbetare som hade fått höra av sina husbönder att det inte längre fanns mat till dem. Man visste att det fanns mat i kronomagasinet på Skatudden, och det samlades en klagande folkhop runt spannmålslagret. Vice landshövding Majdell hade dock inte lov att dela ut spannmål till tiggarna. Spannmålen måste dessutom sparas till våren, eftersom den värsta hungersnöden skulle infalla först då.
Kronans spannmålsmagasin måste förses med vakt dygnet runt. Borgarnas bevakningsskyldighet gav upphov till fler klagomål bland dem. Vakande ögon behövdes även runt om i staden, eftersom folk i hopp om mat gjorde inbrott i hus som misstänktes vara ens lite mer välbärgade. Tjuvarna var oftare än tidigare soldater som hade smitit ur den svenska armén. Våren 1697 var situationen så illa att ett nattligt utegångsförbud infördes i staden.
Vice landshövding Majdell kringgick till slut kronans direktiv och ingick ett avtal med borgarna: kronans spannmål fick inte säljas, men ett lån var inte uttryckligen förbjudet. I utbyte mot en pant överlämnades 150 tunnor spannmål på kredit ur magasinet. Borgarna kunde på så sätt i sin tur dela ut utsäde till bönderna i närområdet, som inte själva skulle ha fått köpa det på kredit av kronan. Våren 1697 återtog kronan sitt tidigare beslut och gav tillstånd till spannmålsförsäljning, som Majdell hade idkat redan året innan. Det rådde fortfarande försäljningsförbud i fråga om adeln, prästerna och officerarna, eftersom överklassen endast hade brist på mat, men inte led av gruvlig svält.
Kronans spannmål delades knappast heller ut till tiggare och kringvandrande fattiga. Som nödhjälp skulle den ändå inte ha räckt länge. Bönderna i utkanten av Helsingfors handelsområde fick sannolikt inte heller ta del av nödhjälpen eller var redan för svaga för att företa handelsresor. Socknarna i gränstrakten mellan Nyland och södra Tavastland hade en av de högsta dödligheterna i landet.
Dödlighet i Helsingfors
Människorna hade försvagats av svälten och hade ingen motståndskraft mot smittsamma sjukdomar, såsom fläcktyfus och tyfoidfeber. Sjukdomar orsakade i sista hand fler dödsfall än svälten. På grund av farsoterna kände man även skräck inför tiggare, och man höll avstånd till dem av rädsla för smitta. Ett sjukhus för de insjuknade fanns i Gammelstadsområdet i Helsingfors, långt från stadens nya centrum.
Helsingfors begravningsplats låg intill kyrkan i centrum, på dagens Senatstorget, och där fanns inte plats för dem som föll offer för hungeråren. Därför grundade magistraten och prästerskapet en ny begravningsplats i Kampen utanför staden. Dit transporterades de avlidna för att begravas i massgravar.
Folkminskningen i Helsingfors och andra städer var mindre än på landsbygden, eftersom borgarna tack vare sin förmögenhet, sina handelsrelationer och sina spannmålslager kunde förbereda sig bättre på krisen än bönderna och sörja inte bara för sin familj utan även för sitt tjänstefolk. Den värsta förödelsen orsakade hungersnöden bland de fattiga på landsbygden – obesuttna diversearbetare, tjänstefolk och småbrukare.
I Helsingfors var det framför allt personer som kommit till staden på flykt undan svälten på den omgivande landsbygden som föll offer för hungersnöden. I Helsingfors dog 453 personer från andra orter och 287 av stadens fasta invånare. Under det svåraste krisåret 1697 var dödligheten i staden ungefär tre gånger högre än under ett vanligt år. Det var en tragedi, men inte ett sådan katastrof som man genomled på landsbygden och som har beskrivits som ”Guds vredes gissel”. Under 1698 började livet i Helsingfors gå sin gilla gång igen efter en lyckad skörd och efter att kronan hade tagit det säkra före det osäkra och beviljat ansenliga spannmålsunderstöd. Näringslivet i staden började snabbt vakna till liv efter att krisen hade övervunnits.
Litteratur
Aalto, Seppo. Kruununkaupunki. Vironniemen Helsinki 1640–1721. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura 2015.
Lappalainen, Mirkka. Jumalan vihan ruoska. Suuri nälänhätä Suomessa 1695–1697. Helsinki: Siltala 2015.
