Från lasarett till sjukhus

Det har länge varit typiskt för Helsingfors att det finns ett universitetssjukhus som ägs av staten, stadens egna sjukhus och privata sjukhus i staden. Helsingfors äldsta sjukhus började sin verksamhet genast efter att staden hade grundats på 1550-talet. Helsingfors lasarett grundades år 1777, men den flyttades år 1785 till länets huvudstad Tavastehus. Helsingfors som utsetts till storfurstendömets huvudstad var tvungen att klara sig utan ett civilt sjukhus, tills universitetets Kliniska institut dvs. Gamla kliniken blev färdig år 1833. Detta sjukhus blev ett länssjukhus år 1838. 

En ny klinik öppnades år 1848, och med den kom 30 nya vårdplatser. När Helsingfors allmänna sjukhus grundades i samband med sammanslutning av de tidigare anstalterna på 1860-talet fanns det redan 350 vårdplatser. Dess kirurgiska avdelningar blev ett eget sjukhus år 1888, då det nya Kirurgiska sjukhuset började på Kaserngatan. Även förlossningssjukhuset flyttade till egna lokaler år 1878 till en byggnadsgrupp som var känd som Barnmorskeinstitutet, och ett nytt barnsjukhus byggdes litet senare bredvid det. Redan litet tidigare år 1866 hade även stadens feberlasarett börjat sin verksamhet, och en nybyggnad för den blev färdig år 1886 och sjukhuset började kallas Kommunala sjukhuset. År 1894 färdigställdes nya sjukhusbyggnader, då sjukhuset också tog ansvaret för epidemipatienter. Redan tre år tidigare ändrades sjukhusets namn till Maria sjukhus efter Rysslands kejsarinna.

Gamla och Nya kliniken vid universitetet samt det ryska militärsjukhuset, som ungefär samtidigt förvandlats från en tidigare rysk skolbyggnad till ett sjukhus, hade planterats som en del av Helsingfors nya massiva centrum i empirestil. Mentalsjukhuset grundades redan år 1841 på en vacker plats vid havsstranden, men symboliskt på andra sidan av den dystra begravningsplatsen. Den moderna sjukhusbyggnaden planerades av arkitekt C. L. Engel, som svarade också för planeringen av nästan alla andra offentliga byggnader i empirestil. Lappvikens sjukhus var en självständig statlig anstalt underställd medicinalstyrelsen.

Utöver dessa behandlades sjukdomar även på militärsjukhus: Finska gardets sjukhus och ryska militärsjukhus på Unionsgatan, Skatudden och Sveaborgs fästning samt Länsfängelsets sjukhus. Inom den privata sektorn fanns även sjukhus som var särskilt populära bland högre samhällsgrupper. I högreståndsfamiljer skedde behandlingen av sjukdomar och förlossningar till största del med hjälp av det gamla familjeläkarsystemet i privathem.

År 1848 i Helsingfors kyrkomöte behandlades grundandet av lasarett för fattiga sjuka, men i rädsla för stora kostnader och genom att vädja till att fattiga sjuka kan få plats i fattighus, grundades sjukhuset inte. Enligt reglementet för Helsingfors kommunala sjukvård år 1879 var det kommunala sjukhusets icke epidemiska avdelning främst avsedd för medellösa och skyddslösa personer och sådana hjon som inte kunde vårdas i fattighusets lasarett. I Maria sjukhus förnyade regler från år 1894 bestämdes att prioritet ska ges åt medellösa patienter. Det påstås att de ledande läkarna i Helsingfors i slutet av 1800-talet, särskilt Vilhelm Sucksdorff och Albert Palmberg, hade lagt huvudvikten inom hälsovården vid förebyggande hälsovård, vilket för sin del bromsade utvecklingen av sjukhusväsendet.

År 1890 fanns det 859 vårdplatser på olika typer av sjukhus i Helsingfors. Utgifterna för kommunal hälso- och sjukvård ökade med 60 % åren 1900–1905 och med nästan 90 % åren 1905–10, men med redan 125 % åren 1910–1912. Till dessa ska ännu läggas byggnadskostnaderna för nya sjukhus. Ökningen av utgifterna för hälso- och sjukvård 

Mejlans sjukhusområde som idag är betydande i Helsingfors började byggas på 1910-talet. Byggandet fördröjdes dock på grund av den ryska revolutionen och medborgarkriget i Finland. Generaldirektören i medicinalstyrelsen Taavetti Laitinen grundade först med egen finansiering Tilkka sjukhus, men sålde det till staten år 1913. Antalet privata sjukhus växte till tretton före år 1914. År 1914 var antalet patienter som vårdades på stadens sjukhus 6 440 och inom den privata sektorn 6 181. Antalet vårddagar på stadens sjukhus var 357 561 och på privata sjukhus 141 892,5.57 Antalet kommunala vårdplatser i Helsingfors år 1920 var 1 700 och tio år senare redan 2 360.

På 1920-talet började man planera att bygga ett nytt universitetssjukhus som samarbete mellan staden och staten. Ett nytt tuberkulossjukhus färdigställdes i en hälsosam omgivning i södra delen av Centralparken i Dal med 382 platser år 1929. Stengårds sjukhus som ligger i stadsdelen Tölö och Nickby mentalsjukhus utanför staden i Sibbo utvidgades på 1930-talet. Även ett nytt epidemisjukhus med talrika byggnader placerades glest på de gröna områdena i den dåvarande stadens norra del på 1910-talet. Som tillägg till egna sjukhusbyggnader skaffade staden vårdplatser genom avtal med privata och samkommunala sjukhus samt statliga sjukhus. Det första sådana avtalet hade ingåtts redan år 1903 med O. A. Boijes sjukhus och förlossningssjukhuset.

Staten och Helsingfors stad ingick år 1939 ett avtal om en universitetssjukhusgrupp som skulle byggas på Mejlans område. Staden reserverade ett visst antal vårdplatser i sjukhuset och deltog i anläggnings- och användningskostnaderna med hälften. Först började samarbetet på Kvinnokliniken. Statliga sjukhus ersatte delvis bristen på stadens sjukhusplatser, även om de statliga sjukhusens andel av skötta patienter och sjukvårdsdagar minskade raskt under tiden mellan världskrigen. Andelen sjukhusutgifter av stadens alla utgifter ökade från cirka 6 % till 8 % under denna tid. 

Samma avtalslinje fortsattes på 1940-talet med Finlands Röda Kors sjukhus, Invalidstiftelsen och Stiftelsen för allergiforskning. Genom inkorporeringen av områden år 1945 fick staden Helsingfors landskommuns Malms sjukhus i sin besittning samt ett betydligt antal vårdplatser som var i besittning av kommunerna inom de inkorporerade områdena. På 1950-talet skedde en betydande förändring i det statsägda allmänna sjukhusets ställning, när Helsingfors stad, universitet och 43 kommuner i Nyland ingick ett avtal år 1956 om att grunda Helsingfors universitetscentralsjukhusförbund.

I samband med sjukvården bör man nämna tillväxten av anstaltssjukhus som är underställda vårdnämnden särskilt på 1950- och 1960-talet. Av vårddagarna och -platserna på stadens alla sjukhus var Forsby sjukhus andel mer än en fjärdedel år 1965. Efter Forsby har flera nya anstalter byggts: Gustafgård, Djurberget, Kasberget, Storkärr och Kvarnbäcken med stora sjukhusavdelningar, vilka hade nästan 1 000 vårdplatser år 1970. Vid sidan om kommunala anstalter fanns det också rikligt med sjukhem för äldre med cirka 400 platser.

Av Helsingfors stads mentalsjukhus fanns endast ett i själva staden, huvuddelen av platserna fanns i grannkommunerna Sibbo, Nurmijärvi, Tusby och till och med Ekenäs. I placeringen av mentalsjukhus har staden utnyttjat de lugnare lantliga omgivningarna i närheten. Hesperia sjukhus utgör ett tydligt undantag, eftersom det ligger i stadens kärnområde.

Verkningar av folkhälsolagen och reformer på 2000-talet

En helt ny period inom hälsovården började när folkhälsolagen trädde i kraft år 1972, då hälsovårdscentraler skapades och verksamheten utvidgades tack vare nya lokaler och tjänster. Syftet med lagen var att förbättra kvaliteten och öka mängden av den förebyggande hälsovården och den öppna hälsovården. Största delen av hälsostationerna byggdes på 1980-talet.

Genom hälsovårdsverkets instruktioner år 1984 indelades staden i sju stordistrikt och stordistrikten vidare i grunddistrikt. Stordistrikten blev hälsovårdscentraler och till varje hälsovårdscentral hörde ett hälsocentralssjukhus, hälsostationer och en mentalvårdsenhet. I och med hälsovårdscentralerna och anstaltssjukhusen har sjukvården decentraliserats till de områden som patienterna befinner sig på.

Vid beräkning av antalet vårddagar på stadens sjukhus infaller kulminationsperioden till 1970-talets början, då antalet vårddagar var 2,1 miljoner, år 1986 var antalet vårddagar 1,8 miljoner och år 1999 endast 1,3 miljoner. De genomsnittliga vårdtiderna har radikalt förkortats inom många områden sedan 1950-talet.

Hälso- och sjukvården i Helsingfors har diskuterats mycket på 2000-talet. När staden år 2000 fyllde 450 år, genomförde man i staden en hälsovårdsreform som har sagts vara den största i Finlands sjukvårdshistoria. I början av år 2000 avvecklades Nylands och Helsingfors sjukvårdsdistrikt och Helsingfors universitetscentralsjukhusdistrikts samkommun och i stället grundades Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt och samkommunen Nylands sjukvårdsdistrikt HNS. Målet med reformen är att minska överkapaciteten och överlappningarna inom den specialiserade sjukvården, koncentrera jouren, stärka primärvården och effektivera graderingen av vården. Huvuddelen av Helsingfors sjukvårdsdistrikt förflyttades till den nya samkommunen. Från Helsingfors hälsovårdsverk förflyttades utöver funktionerna cirka 2500 arbetstagare till den nya samkommunens tjänst. Helsingfors stads insats i HNS styrelse och beslutsfattande har vuxit, och en del av stadens sjukhus har anslutits till samkommunen och verksamheten på de sjukhus som kvarstått har gallrats.

Helsingfors har indelats i sju stordistrikt och sju hälsovårdscentraler. Varje hälsovårdscentral har sitt eget sjukhus, vilka är Hertonäs, Stengårds, Forsby, Dals, Malms, Kvarnbäckens och Storkärrs sjukhus. Under hälsovårdscentralerna lyder 31 hälsostationer. Bäddavdelningsvård inom primärvård gavs i sju hälsocentralssjukhus som akutvård och långvård. Antalet vårdplatser inom akutvård var 759 och inom långvård 1 639. Poliklinisk verksamhet inom den specialiserade somatiska vården tillhandahölls på alla andra hälsocentrals sjukhus än på Storkärrs och Kvarnbäckens hälsocentralssjukhus. Varje hälsovårdscentral bedrev psykiatrisk mottagningsverksamhet och bäddavdelnings verksamhet och en del även andra tjänster inom området. Antalet psykiatriska bäddavdelningar var 21 och vid avdelningarna fanns 313 vårdplatser på Aurora, Hesperia, Dals, Forsby och Malms sjukhus. Helsingfors hälsovårdsorganisation omorganiserades i början av år 2004.

Texten är en del av en mera omfattande artikel som har publicerats i verket Helsingfors: Historisk stadsatlas (red. Marjatta Hietala, Martti Helminen, Merja Lahtinen). Helsingfors stad, Faktacentralen / Helsingfors stadsarkiv.