Helsingfors stad var tvungen att klara sig utan utbildade läkare i nästan 200 år efter att den hade grundats. I staden arbetade på 1720- och 1730-talet fältskärer, varav en del fick lön av staden. Den första kända läkaren i Helsingfors var också den första medicine doktorn som blivit färdig från Uppsala universitet, Barthold Rudolf Hast, som arbetade som ansvarig guvernementsläkare (guverementsmedikus) för generalguvernörens kansli och för medicineringen av armén från år 1747. Redan efter ett par år flyttade han till Österbotten och blev Finlands första distriktsläkare. Hans efterträdare var Carl Fredrik Zandt, som också var läkare vid Sveaborgs fästning åren 1754–1763.
Till Nylands och Tavastehus län utsågs den första länsläkaren (provincial medicus) år 1751, men hans stationeringsort blev först Borgå, och en annan länsläkare utsågs till Tavastehus. Länsläkarens stationeringsort förflyttades till Helsingfors först efter den nya länsindelningen år 1776. I Helsingfors hade en egen tjänst som stadsläkare (stadsphysicus) inrättats år 1774 och nästa år utnämndes doktor Paul Bånge till tjänsten, men han dog redan efter två år. Även efter detta har det inte alltid funnits en egen läkare i staden, eftersom tjänsterna inte alltid tillsattes, när svenska läkare ville förflytta sig till tjänster i sitt hemland.
I början av 1800-talet fanns det fyra läkare i staden med 4 000 invånare, inklusive två militärläkare, som avlagt doktorsexamen, i Sveaborgs garnison. När Helsingfors blev huvudstad år 1812 gav det inte upphov till stora ändringar i läkarsituationen. Först efter att det administrativa ämbetsverket, Collegium Medicum, som bildades av professorer samt universitetet, fl yttade till Helsingfors till följd av Åbo brand år 1827 började antalet läkare växa. År 1835 fanns det 64 auktoriserade läkare, varav en fjärdedel dvs. 16 arbetade i Helsingfors.
Tjänsterna som länsfängelsets läkare och stadsläkare slogs samman år 1812. Stadsläkarens lön höjdes år 1818 på det villkor att han tar en medhjälpare eller en fältskär att hjälpa det fattigare folket. I staden arbetade också flera olovliga ”läkare”, som gav sjukhjälp och vars verksamhet man försökte begränsa. En ny läkartjänst inrättades för huvudstaden år 1819 i syfte att betjäna den växande tjänstemannakåren i huvudstaden. Tjänsten upprätthölls dock inte länge. Dessutom anställde staden veterinären A. Silfvast år 1842.
Den andra läkartjänsten inrättades år 1893 och hans uppgift var att utföra obduktioner och ge läkarintyg. Den första stadsläkaren tog hand om förvaltnings- och hälsovårdsuppgifterna. Dessutom fanns det läkare som tog hand om den fattigare befolkningens medicinering. I början fanns det två av dem, den ena i öster och den andra i väster. År 1889 indelades staden i fyra distrikt. År 1892 indelades Sörnäs distrikt i två och år 1902 inrättades tjänsten som distriktsläkare vid utkanten av den dåvarande staden i Hermanstad. Även den snabbt växande arbetarstadsdelen Berghälls distrikt, indelades i två år 1912. Staden skaffade också en särskild läkare i kvinnosjukdomar år 1883 och till tjänsten utnämndes vårt lands och de nordiska ländernas första kvinnliga läkare Rosina Heikel. Den andra tjänsten som stadsläkare omorganiserades år 1930 så att tjänsteinnehavaren koncentrerade sig närmast på att organisera behandlingen av mentalsjukdomar.
När Helsingfors invånarantal överskred 20 000 år 1853, bodde det sammanlagt 25 läkare i staden, inklusive både pensionerade läkare och arbetande läkare i medicinalväsendets överstyrelse och vid universitetet. I adresskalendern från år 1861 finns uppgifter om 19 läkare, men endast 13 anmäler om öppettiderna för sin privatmottagning. Privatläkarnas mottagningar koncentrerades i början av 1900-talet i nya ståtliga borgarhus nära Henriksgatan (nuv. Mannerheimsvägen) och Alexandersgatan. Vissa läkare hade sina privatmottagningar också i anslutning till klinikerna.
Först efter den ekonomiska uppgången på 1870-talet började läkarna grunda privatpraktiker och vanligare blev de först på 1900-talet. Enligt professor Soininens beräkningar bedrev 61 läkare privatpraktik antingen vid sidan om sin tjänst eller ensamt år 1900, 88 år 1905, 100 år 1910 och 124 år 1915. Siffrorna skiljer sig från Åströms beräkningar enligt vilka det fanns 34 läkare som bedrev privatpraktik i Helsingfors år 1880, 73 år 1900 och 90 år 1910. 47 År 1901 fanns det två stadsläkare och sex distriktsläkare. Antalet läkare var då sammanlagt 87, varav fyra var kvinnor.
Helsingfors Läkareförening har publicerat sedan år 1918 Läkarkataloger. I den första katalogen fanns 144 namn, år 1920 var antalet läkare 207, år 1933 överskred antalet 300, och år 1940 arbetade det 486 läkare i Helsingfors. Finlands läkarkår är koncentrerad till Helsingforsregionen, eftersom en tredjedel av alla yrkesverksamma läkare i hela landet år 2003 arbetade i Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS) och antalet läkare per invånare är också den högsta i HNS-området.
Relaterat på andra sajter
Texten är en del av en mera omfattande artikel som har publicerats i verket Helsingfors: Historisk stadsatlas (red. Marjatta Hietala, Martti Helminen, Merja Lahtinen). Helsingfors stad, Faktacentralen / Helsingfors stadsarkiv.
