Från jordemödrar till barnmorskor

I Finland började hälsovården utvecklas från och med 1600-talet, då frisörerna blev fältskärer och barnmorskor. De första officiella bestämmelserna om barnmorskor i Sverige-Finland ingick i kyrkoordningen år 1571, i kyrkolagen år 1686 och i medicinalförordningen år 1688. Det första barnmorskereglementet från år 1711 föreskriver om avläggandet av barnmorskeexamen vid Collegium Medicum i Stockholm. Andra än dem som avlagt den auktoriserade examen förbjöds att utöva yrket som barnmorska, men i praktiken kunde detta krav inte förverkligas på en lång tid. Traditionella jordemödrar hjälpte vanligtvis till under förlossningar.

Utbildningen av barnmorskor tog fart i Stockholm på 1750-talet. För utbildningen inrättades en professur i förlossningskonst och utfärdades en bestämmelse att varje socken måste ha en barnmorska. I Stockholm grundades år 1755 det första förlossningssjukhuset, där utbildning i förlossning gavs. I Helsingfors fanns också en utbildad barnmorska redan år 1753.

I Helsingfors varierade barnmorskesituationen, och där arbetade på 1810-talet två barnmorskor som auktoriserats av magistraten. Antalet utbildade barnmorskor ökade i Finland, när den första egna utbildningsanstalten för barnmorskor grundades i Åbo år 1816. Barnmorskeundervisningen flyttades till Helsingfors i anslutning till universitet år 1833 och ansvarades av professorn i kirurgi och förlossningskonst. Ett nytt förlossningssjukhus blev samtidigt färdigt i anslutning till Kliniska institutet. På grund av smittsamma sjukdomar ansågs det vara farligare att föda på sjukhuset än hemma. Sammanhanget mellan barnsängsfeber och hygien förstods faktiskt först i slutet av århundradet när bakteriologin utvecklades.

I Helsingfors arbetade från år 1878 endast en stadsbarnmorska som valts av hälsovårdsnämnden och som fick ett eget reglemente år 1895. Barnmorskans avgiftsfria tjänster användes endast litet, eftersom det fanns cirka 70 barnmorskor som avlagt examen i staden på 1890-talet. Antalet barnmorskor i staden började minska när antalet förlossningar på sjukhus började öka från och med början av 1900-talet. 

År 1850 var antalet utbildade barnmorskor cirka 170 varav 100 arbetade. Det nya barnmorskereglementet, ”Keisarillisen Majesteetin uudistettu armollinen Ohje-Säännöstö lastenmuorille eli kätilöimille Suomessa” (Kejserliga Majestäts förnyade nådiga reglemente för jordemödrar det vill säga barnmorskor i Finland), trädde i kraft år 1859. Utbildningen av barnmorskor blev tvåårig och gavs på finska och svenska. 

För vaccinering anställdes 76 barnmorskor, som fick ersättning från statens medel, i hela landet. De arbetade under övervakning av medicinalöverstyrelsen, distriktsläkarna och prästerskapet. 

Barnmorskeutbildningen flyttades år 1878 från Helsingfors allmänna sjukhus till ett nytt och modernt förlossningssjukhus. Antalet barnmorskor växte från och med 1860-talet. Enligt adresskalendern arbetade det 10 barnmorskor i Helsingfors år 1859 och redan 21 barnmorskor år 1861. I anslutning till länssjukhusen hade man från år 1865 börjat grunda små förlossningssjukhus med två lediga bäddar för fattiga, ogifta föderskor.  Antalet egentliga förlossningssjukhus växte väldigt långsamt eftersom det fanns endast ett av dem ända till år 1880, år 1900 fanns det fem, men sedan år 1920 var antalet redan 29. 

Utbildad hjälp under förlossningen fick 7,3 % av föderskorna år 1880 och 5,9 % av dessa fick hjälp av en barnmorska. År 1900 var de motsvarande siffrorna 25,9 % och 22,2 % och år 1920 fick 44,6 % av föderskorna hjälp under förlossningen och 34,4 % fick hjälp av en barnmorska. 34 Enligt Helsingfors adresskalender arbetade det 67 barnmorskor i huvudstaden år 1900 dvs. cirka 10 % av de 650 barnmorskorna i hela landet. Enligt anmälningar som kommit till medicinalstyrelsen arbetade det endast 35 barnmorskor i Helsingfors år 1915, vilket var endast fem procent av barnmorskorna i hela landet. Detta berodde på att förlossningarna hade förflyttats till sjukhusen. 

Barnmorskeundervisningen förnyades genom förordningen år 1926. I utbildningen inkluderades en mödravårdskurs med praktiska övningar. Barnmorskeläroanstalten blev självständig genom en ny förordning år 1934, då den blev direkt underställd medicinalstyrelsen och hade ett eget förlossningssjukhus. Utbildningstiden för barnmorskor förlängdes till två år, och ett nytt läroämne, mödrarådgivning, inkluderades, och därför grundades det en egen mödrarådgivning vid läroanstalten.  Den lagstadgade mödravården utvecklades starkt på 1930- och 1940-talet. Barnmorskorna anslöts ännu tydligare till mödravårdsarbete. År 1938 hade endast tio barnmorskor lämnat sin verksamhetsanmälan från Helsingfors. Samtidigt var antalet läkare som arbetade i Helsingfors redan 532. Mödra- och barnrådgivning som leddes av läkare blev obligatorisk i alla städer, köpingar och kommuner år 1949. År 1945 skötte läkarna eller barnmorskorna över 90 % av förlossningarna, varav hälften skedde på sjukhus. När sjukhusnätet växte förflyttades också förlossningarna till sjukhusen. Vid ingången till 1960-talet skedde nästan alla förlossningar med hjälp av yrkespersonalen och endast 3 % av förlossningarna skedde hemma.

I enlighet med folkhälsolagen 1972 avvecklades tjänstetiteln barnmorska inom primärvården och barnmorskornas och hälsosystrarnas tjänster ändrades till tjänster som hälsovårdare. Namnet barnmorska började användas på nytt som utbildningsyrke på 1980-talet och det kvalificerade för uppgifter inom öppen hälsovård och behandling av kvinnosjukdomar samt uppgifter som sjukhusbarnmorska. Den nya utbildningen tog 3,5–4,5 år beroende på grundutbildningen.

Texten är en del av en mera omfattande artikel som har publicerats i verket Helsingfors: Historisk stadsatlas (red. Marjatta Hietala, Martti Helminen, Merja Lahtinen). Helsingfors stad, Faktacentralen / Helsingfors stadsarkiv.