Från skeppsvarv till Olympiaterminalen
Vid nuvarande Södra kajen fanns från år 1759 till 1938 ett skeppsvarv som grundats av Johan Sederholm med andra. Det var fram till slutet av 1800-talet en av Helsingfors mest betydande industrianläggningar. Omkring varvet uppstod ett kåkområde för arbetare, som på 1870-talet var ett av stadens tätast bebodda. Andra arbetarruckelområden fanns på den tiden på Skatudden och i Rödbergen.
Skeppsvarvets område övergick i staden ägo redan 1910, och man funderade på dess användningsändamål på stadsplaneringskontoret. Tomten började bebyggas när Helsingfors år 1938 tilldelades ansvaret för planeringen av olympiska spelen 1940. Magasinskajens byggnadsarbeten avbröts i oktober 1939. Följande decennium byggdes ändå Ehrenströmsvägen som löper runt Brunnsparken och gav Helsingfors centrum en ny, mera öppen maritim skepnad. År 1949 ordnades en arkitekttävling om planeringen av en ny ”Sjöstation” som skulle placeras på Skeppsbrons tomt och betjäna såväl passagerar- som frakttrafik. Förslaget av Aarne Hytönen och Veikko Luukkonen vann, och byggnadsarbetet inleddes i februari 1951. Trots att ”Sjöstationen” inte hann bli färdig för de olympiska spelen togs den ändå i bruk. Det nergångna och vardagliga hamnområdet hade förvandlats till en representativ och modern offentlig plats, en symbolisk port mellan Helsingfors och den övriga världen.
Skeppsbrogatan var förr Södra Strandvägen och före det Badhusgatan. På andra sidan av Hamngatan fanns finlandssvenska familjers villor som omgavs av trädgårdar. Ungefär på nuvarande Parkgatans plats fanns i början av 1800-talet Kruthusvägen, som löpte från Ulrikasborgs skeppsvarv till ett krutförråd som fanns på nuvarande Havshamnens ställe mellan åren 1818 och 1854. Parkgatan, som fått sitt namn från Brunnsparken intill, förekommer år 1876 men gjordes officiellt år 1909.
Nya rödtegelkyrkor
Den växande staden behövde förutom Gamla kyrkan och Nikolakyrkan (nuvarande Domkyrkan) en ny evangelisk-luthersk kyrka. Till planerare av Johanneskyrkan hade år 1879 utsetts en svensk byggmästare, vilket ledde till besvär från finska arkitekter. Inledandet av byggnadsarbeten fördröjdes, men under åren 1886–1891 byggde man på Midsommarberget en kyrka och omkring den en park. Dessa gavs namn efter Johannes, eftersom de kristna kyrkorna firar midsommar som Johannes Döparens födelsefest. Byggandet av kyrkan försvårades av en orkan som härjade 20.8.1890 och fällde kyrkans byggnadsställningar. Kyrkans två torn blev 74 meter höga, det vill säga 12 meter högre än Domkyrkans, och sittplatser kom där för 2600 personer. Kyrkans och Bangatans område var ännu på 1800-talet känt som Westerbergs plantage. År 1920 hölls Finlands första mässa på planen intill kyrkan.
Gå till artikeln Finska mässan −över hundra år av marknadsstämning
I Helsingfors fanns det på 1850-talet polska, ukrainska och litauiska soldater, av vilka många var katoliker. I Helsingfors grundades en katolsk kapellförsamling, och församlingens präst Ignatius Gorbacki och den milanesiska grevinnan Leopoldina Cicogna, som var generalguvernören Fredrik Bergs maka, startade ett projekt för att få en egen kyrka. Den tyskfödda arkitekten Ernst Bernhard Lohrmann fick i uppdrag att planera kyrkan. Den katolska kyrkans tomt hörde ursprungligen till Ulrikasborgs badhus men hamnade i stadens ägo år 1863. Tomten och sedermera kvarteret heter Bläckfisken. Den av rödtegel murade Sankt Henriks kyrkan i nygotisk stil välsignades i bruk 16.9.1860. Kyrkan blev katedral eller biskopskyrka när påven Pius upphöjde Finlands år 1920 grundade apostoliska vikariat till ett stift 25.2.1955.
Finlands Missionssällskap (nuvarande Finska Missionssällskapet), som grundades år 1859, höll först hus i kvarteret Vimmans träbyggnader, tills det kom fram till att bygga nya tidsenliga utrymmen i kvarteret. Åren 1900 och 1906 fullbordades på adressen Observatoriegatan 16–18 Missionssällskapets kyrka, övriga utrymmen och ett elev- och personalhem. De planerades av arkitekt Karl August Wrede (1859–1943), som också har planerat Diakonissanstalten år 1896. Missionssällskapet fick både tomten och ritningarna som donation. Fastigheten har under årtiondena utvidgats till innergården, och den har genomgått flera ändringar, till exempel på 1970-talet ändrades bostäderna till kontor, och kontoren ändrades till bostäder på 2010-talet. Missionskyrkan finns fortfarande och är skyddad.
Stenbyggnader för bostadsbruk
Kommunalförvaltningsreformen år 1875 förde med sig förutom grundande av stadsfullmäktige också en ny byggnadsordning. Industrialiseringen och järnvägen ledde till folktillväxt och en byggnadsboom – ett ekonomiskt uppsving började, och räckte ända tills första världskriget bröt ut. Staden grundade en byggnadsfond som beviljade lån för att lindra bostadsbristen och förbättra boendeförhållandena. Man beviljade högre lån och med bättre villkor för att bygga stenhus, eftersom staden ville främja stenbyggande av brandsäkerhetsskäl. I stället för låga träbyggnader började allt fler 4–5-våningars stenhus växa upp, vanligen i den stil som favoriserades av de ledande arkitekterna och som senare blev känd som neorenässansstil. Ett bra exempel är byggnaden som fullbordades år 1889 i Guldfiskens kvarter i hörnet av Högbergsgatan 21 – Röddäldsgatan 4 och uppstod som en del av sin tids byggnadsboom.
Byggherren för det ståtliga hörnhuset var Erik Färlander, en svensk affärsman som senare förlorade allt och for till Amerika. Huset ritades av den 28-åriga byggmästaren Axel Högberg, som också var inflyttad från Stockholm.
I bottenvåningen på Färlanders hus fanns ett bageri, en matvaruaffär och en skräddarverkstad, och enligt tidens bruk hade huset det mindre bostäder på gårdssidan och större på gatusidan. Således bodde det i samma hus representanter för flera olika samhällsklasser.
Byggnaden hann inte vara länge i bostadsbruk, för den såldes år 1903 till Rysslands stat, som köpte för sitt gendarmväsendes bruk även två andra relativt nya byggnader, Bangatan 12 och Bergmansgatan 1. Detta hörde ihop med de förryskningskampanjerna, som i Finland är kända som den första förtrycksperioden eller ofärdsåren. Under den perioden började man kalla huset för Ohranas hus efter tsarens ökända hemliga polis.
År 1918 ockuperades huset av röda gardet, och på 1920-talet hamnade huset i Finlands stats ägo. Försvarsministeriet fungerade länge i byggnaden, och när marskalken Mannerheim valdes till försvarsministeriets ledning som 64-åring år 1931 fick han ett arbetsrum på husets 4. våning. På grund av statens penningbrist hade man inte utfört några stora renoveringar i byggnaden och följaktligen var hustekniken föråldrad. Byggnaden var faktiskt under rivningshot i början av 1960-talet, men lyckligtvis räddades den från rivningsivern som drabbade många dess samtida hus i närheten. Efter att byggnaden varit i kontorsbruk i över ett århundrade såldes den och togs i bostadsbruk efter en krävande renovering.
Fabriker och Fabriksgatan
Flerbranschföretaget Oy G. W. Sohlberg Ab har sina rötter i Ulrikasborg, eftersom bleckslagare Gabriel Wilhelm Sohlberg öppnade 1876 en verkstad på adressen Högbersgatan 17. År 1885 flyttade han bakom hörnet till större utrymmen på Jägaregatan 4, och därifrån utvidgades verksamheten till andra sidan av kvarteret Forellen, Bergmansgatan 29. Sohlberg tillverkade bland annat plåtkärl och takplåt, men i Sohlbergs fabrik har man också gjutit till exempel J. V. Snellmans staty, som är framför Finlands Bank, samt M. A. Castréns staty intill Nationalmuseet. På kvarterets innergård fanns Baldaufs korvfabrik i utrymmen hyrda av Sohlberg.
Fabriken flyttade till Hertonäs år 1975, och då tog Postbanken över utrymmena. Ännu i början av 1950-talet fanns det i början av Bergmansgatan tvåvåningars träbyggnader med en nedre våning av sten. I dem bodde för det mesta arbetare.
Från Sankt Henriks kyrka till Jungfrustigen löpte Paulusgatan som hade fått sitt namn år 1874 efter apostlastatyn som pryder kyrkan, precis som Petersgatan i samma riktning. Gatan förlängdes år 1887 och gavs namnet Fabriksgatan. Området söder om ifrågavarande gata samt väster om Kaptensgatan ansågs vara för avlägsna för boendebruk, så man umgicks med planer på ett industriområde. Hamnbaneprojektet talade för industriområdet, men sist och slutligen blev områdets enda industrianläggning ”elektricitetsfabriken” på Skeppsredaregatan 6, en tvåvåningars tegelbyggnad. Dess verksamhet slutade när staden övertog de privata elverken och centraliserade energiproduktionen. När verksamheten upphört ändrades byggnaden till vapensmedja för skyddskårernas huvudstab, och i slutet av 1920-talet blev det Helsingfors första bussdepå, varifrån det privata aktiebolaget Omnibus trafikerade till Kronohagen och Rödbergen.
Vassbukens kvarter blev slutligen inte ett industriområde, utan i stadsplanen av år 1900 delades den i två. Gatan som delade kvarteret gavs namnet Villagatan enligt det nya användningsändamålet, och snart reste sig där ett villaområde. På kvarterets innergård ordnades i första världskrigets tider sömnpredikningsmöten med den 15–16-åriga Maria Åkerblom. Hon bodde själv på Kaptensgatan 18 hos forstmästare Vartiovaara. På sin balkong fick Vartiovaara Åkerblom att sjunka i hypnos, och sedan bars hon ut på gården i sin säng för att predika.
Den officiella gränsen mellan Ulrikasborg och Eira löper längs Skepparegatan, så Fabriksgatans östra ända hör till Ulrikasborg och den västra till Eira.
Kvarteren Makrillen och Kajan – konstnärer och en konstnärsrestaurang
Kvvarteret Makrillen är på norra sidan av Bergmansskvären, kvarteret Kajan på södra sidan av den. Herman Valentin Schalin (1865–1954), som föddes i Ilmajoki i Södra Österbotten, insjuknade som barn i scharlakansfeber och förlorade som följd därefter sin syn som 12-åring. Han studerade i Kuopio till pianostämmare och flyttade till Helsingfors år 1885. Han blev mycket skicklig och känd i sitt yrke. Han grundade ett pianomagasin på Alexandersgatan 50, med god framgång. År 1900 köpte Schalin hörntomten mellan Kaptensgatan och Fabriksgatan i Kajans kvarter, som var idel karga klippor. Det av arkitekt Usko Nyström planerade, mycket välbyggda stenhuset fick sina första invånare två år senare. När det under vinterkriget hade flugit bombsplitter på husets tak, klättrade den blinda 75-åriga patriarken själv upp på taket för att känna efter hurdana skador möjligen hade uppstått. Många konstnärer har bott i kvarteret Kajan, till exempel Eino Leino, Tuomas Anhava och Erkki Vala. I huset öppnades 21.12.1933 restaurang Sea Horse, som snart blev populär bland konstnärer och kulturmänniskor och som familjärt kallas för Sikala.
Det har också bott konstnärer i grannkvarteret Makrillen. På gårdssidan av Högbergsgatan 1 och 3 bodde skräddarmästare Ernst Turtiainen, vars son Arvo blev författare. Poeten Saima Harmaja bodde i hörnhuset Kaserngatan 2 – Bergmansgatan 23a, där hon också dog år 1937.
Läs om Arska på finska
Privata och offentliga sjukhus och en ambassad
På den nutida Bergmansgatan fanns år 1866 ett tillfälligt feberlasarett, som hade placerats i bosättningens ytterkant för att minimera smittorisken. Det extra lasarettet behövdes, eftersom tyfus var ett ständigt plågoris under missväxtåren (1866–1868). Redan följande årtionde flyttades lasarettet till Gräsviken, och det kan trots sin anspråkslöshet ses som början på den kommunala sjukvården.
Kvarteret fick i efterskott det vitsiga namnet Hägern, eftersom där hade år 1878 placerats en barnbördsavdelning och en barnmorskeskola, som det hette på den tiden. Dessa var belägna i gamla skraltiga byggnader ända fram till år 1960. På tomten fanns också personalbostäder, och eftersom det inhägnade området låstes inför natten, måste de som tillbringat kvällen på annat håll skynda sig hem innan portarna låstes.
Sovjetunionen fick tomtens östra sida av Finlands stat genom byteshandel och lät uppföra en ambassad i stalinistisk klassicism, en stil som var populär i Sovjetunionen. Byggnaden, som inspirerats av Buckingham Palace, blev färdig år 1952. Efter att barnmorskeskolan flyttat till Kottby revs byggnaderna på tomtens västra halva, men inget nytt byggdes på årtionden. År 1990 köpte Sovjetunionen barnmorskeskolans tomt för tillbyggnader, men när Sovetunionen upplöstes och Ryssland hamnade i ekonomiska svårigheter, lades projektet på is. Under åren 2010–2014 byggdes på tomten en sidobyggnad ritad av arkitekt Pekka Helin. Hela kvarteret Hägern innehas av Rysslands ambassad.
Flera privata sjukhus har funnits i Ulrikasborg. Finlands första kvinna som disputerat i medicin, Karolina Eskelin (1867–1936), öppnade år 1907 tillsammans med kirurg Gustaf Adolf Wetterstrand ett sjukhus på adressen Petersgatan 24. Sjukhuset bytte ägare år 1919 och fungerade under namnet Sanitas fram till år 1940.
På Kaserngatan fullbordades år 1888 Kirurgiska sjukhuset, Finlands första specialiserade sjukhus. Denna inrättning, som väckte förundran i sina samtida, representerar nyklassisk stil, och som planerare för den valdes arkitekt Frans Sjöström genom en internationell arkitekturtävling. Friherrinnan Sophie Mannerheim utexaminerades som sjuksköterska år 1902 från ett institut i London, som grundats av Florence Nightingale, utvecklaren av modern sjukvård. Mannerheim fungerade som Kirurgiska sjukhusets översköterska 1904–1927. Helsingforsarna känner till detta sjukhus, som under årens lopp bevittnat många slags öden, vid namnet Kirran eller Kirurgen. HUS-sammanslutningen tänker avstå från sjukhusverksamheten på Kirurgen under år 2025, så denna skyddade värdefastighets framtid ligger i dunkel.
Svenskspråkiga läkare grundade i kvarteret Vitlingen det privata sjukhuset Eira, vars namn lånades från en klinik i Stockholm. Byggnaden i jugendstil ritades av arkitekt Lars Sonck, och den blev färdig år 1905. I samma kvarter grundade finskspråkiga läkare privatsjukhuset Mehiläinen år 1910. Sjukhuset Mehiläinen fanns på Villagatan 20–22 i över 20 år, efter vilket byggnaden ändrades tillbaka till bostäder. Sitt namn till trots ligger Eira sjukhus i Ulrikasborg, även om det dock har gett namnet åt den lilla stadsdelen intill.
Eira, jugendvillornas stadsdel
År 1870 var ungefär 80 % av Helsingfors byggnader låga trähus. Den nya byggnadsordningen gynnade täta kvarter, vilket ledde till mörka och trånga gårdar. I Förenta staterna och Västra Europa hade man i slutet av 1800-talet lagt märke till problemen som orsakats av urbaniseringen, och som motreaktion uppstod trädgårdsstadens idé och kravet på en mera flexibel planläggning i stället för den strikta rutstadsplanen. Samtidigt började man tröttna på arkitekturens repetitionsstilar och längta efter något nytt. Då uppstod Art Nouveau eller Jugend. Den nya stilens representanter, arkitekterna Bertel Jung, Armas Lindgren och Lars Sonck, fick i uppdrag att skapa Eiras detaljplan, som fastställdes 1908. Villor enligt den ursprungliga planen förverkligades dock inte, i stället byggdes mindre våningshus. Eiras jugendskepnad har bevarats rätt så enhetlig, även om man inte där heller helt har undkommit 1960-talets felbedömningar. Som värsta exempel är Norges ambassad från 1964 − för att ge plats åt den revs en byggnad från 1912 ritad av Selim Lindqvist.
På kartorna har Eira inte dykt upp förrän efter året 1959 då stadsdelarnas namn gjordes officiella. Detta kan konstateras genom att jämföra guidekartor från olika tider. De visar också hur stadsdelarnas gränser har ändrats.
Guidekarta 1925 (Länk leder till extern tjänst)
Områdets parker
Gröna famnar: Eiraparken (Länk leder till extern tjänst)
Källor
Helsingin kadunnimet. Toinen korjattu painos.
Historiakatsaus. Pyhän Henrikin katedraaliseurakunta(Länk leder till extern tjänst)
Hämäläinen, Unto: Historian paraatipaikalla. Kivitalo Helsingin sydämessä. SKS 2018.
Kaupunginosien rajat vievät 1950-luvulle. Helsinkiläisten mielikuvat poikkeavat kartantekijöiden käsityksistä. Helsingin Sanomat 26.2.1992.
Kervanto Nevanlinna, Anja: Kadonneen kaupungin jäljillä. Teollisuusyhteiskunnan muutoksia Helsingin historiallisessa ytimessä. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2002.
Museovirasto: Kirurginen sairaala(Länk leder till extern tjänst)
Ollila, Kaija & Toppari, Kirsti: Puhvelista Punatulkkuun. Helsingin vanhoja kortteleita, Sanoma 1975.
Rakennushistoriaselvitys: Tähtitorninkatu 16–18
Stenius, Olof: Helsingin asemakaavahistoriallinen kartasto. Helsingfors stadsplanehistoriska atlas. Pro Helsingfors säätiö stiftelsen Pro Helsingfors 1969.
