Det luktade illa i 1800-talets Helsingfors. Staden var uppbyggd av trähuskvarter, och hushållens viktigaste funktioner ägde rum på gården. Det fanns inget offentligt system för att föra bort köksavfall, tvättvatten eller avföring från människor och djur, utan detta var husägarnas ansvar. Smutsvattnet hälldes ut i närmaste dike eller pöl, och på samma sätt gick det med vätskorna från pottor, avträden och djurstallar.
Staden upprätthöll avloppskanaler främst för att styra regnvatten och torka upp marken, och husägarna byggde diken för sina egna behov. Längs dessa rann smutsvatten och urin bort från den egna tomten, kanske till gatan, grannens källare eller en närliggande brunn – kanske ända till havet eller Gloviken, som nådde ända in i staden, och som i åratal fungerade som avstjälpningsplats för stadsbornas avfall.
Gårdsplanernas avskrädeshögar, avfallsgropar, avträden och gödselstäder tömdes sällan, så man fick lov att klara av lukterna. Avträdeskärlen tömdes på natten och transporterades utanför staden för att användas inom jordbruket. Det behövdes bara en dag och 300 personer för att åstadkomma en hästvagn full av avföring.
När Helsingfors befolkning började växa kraftigt mot slutet av 1800-talet blev bostadskvarteren tätare och det fanns mindre utrymme för avträden och avfall. Trängseln, den stillastående smutsen och de förorenande brunnarna gav upphov till olika hälsoproblem, som måste lösas i stadsutvecklingens namn.
Hur och varför skred man till verket med ett avloppsverk?
Förutom av den farligt dåliga hygienen och direkta sjukdomsepidemier påskyndades avloppsverket av den ökade vattenanvändningen. För första gången kom det rent vatten in i bostäderna längs ledningar.
När staden år 1877 fick ansvar för avloppssystemet tog stadsfullmäktige, apotekaren Alexander Collan initiativ till att ändra bestämmelserna för byggande av smutsvattenbrunnar etc., och att få till stånd för ett modernt avloppssystem i staden. Följaktligen utarbetade stadsingenjören Theodor Tallqvist år 1878 en plan för byggandet av ett avloppsverk. I förslaget motiverades avloppsverket enligt följande:
Avloppskanaler skulle skydda staden från de katastrofala följderna av förruttnande avfall i jorden och luften. Men kanalerna avlägsnade inte bara mycket smuts och avfall, utan gjorde det också möjligt att i husen använda stora mängder vatten för olika behov, vilket i hög grad bidrog till renligheten. För att till fullo uppnå vattenledningens syfte var det absolut nödvändigt att ha ett kanalnätverk som ständigt skulle föra bort förorenat vatten, medan vattenledningen förde med sig nytt och friskt vatten. (Kertomus Helsingin kaupungin kunnallishallinnosta 1878, (Berättelse om Helsingfors stads kommunförvaltning 1878), s. 361)
Stadsfullmäktige beslutade genomföra planen år 1879, och arbetet påbörjades följande år i Kampens kvarter. Vilken typ av avloppsverk skulle det bli?
Ledningsnätet skulle vara tillräckligt sluttande för att utloppsrören skulle flöda mot havet. Avloppen skulle grävas tillräckligt djupa för att skydda dem mot frost, och dessutom skulle huvudavloppen byggas så stora att man rymdes in i dem för att skyffla ut avföringsavfall. Materialet var stenar eller tegel som murats med cementbruk. Mindre rör skulle vara av betong eller förglasade ler- eller asfaltrör.
Kanalerna grävdes för hand med spadar och jorden transporterades bort med hästlast. Stenarna och rören sänktes ner i kanalerna med människokraft genom att bära dem, eller med olika typer av trefot eller vinschar.
Vattenklosetter, eller ej?
Så behändigt! Häll bara det smutsiga vattnet ut i avloppet och så försvinner det. Inte riktigt så: Hela staden fick problem då avloppen transporterade smutsen längs stränderna. Problemet berodde på att avloppsvattnet inte rensades på något sätt innan det släpptes ut i havet. Detta var tydligast med den nya uppfinningen, vattenklosetten.
Redan enligt Tallqvists avloppsplan från 1878 skulle bajset samlas i separata kärl och transporteras ut ur staden som jordbruksgödsel eller till avstjälpningsplatser. Man ville inte ha det i avloppet, eftersom tanken på att avföringen skulle hamna på stränderna som ett sjukdomsspridande, illaluktande slam var motbjudande. Stränderna användes på många sätt; som hamnar, tvättplatser och badvatten. Frestelsen att använda vattenklosetter var dock för stor: de ansågs vara en hygienisk lösning på avföringsproblemet i den allt trängre staden.
De rikaste människorna prövade på vattenklosetter i sina hus. Fabrikören Fredrik Wilhelm Grönqvist byggde ett magnifikt stenpalats på Norra Esplanaden, dit de första invånarna flyttade våren 1882. Där möttes de av moderna bekvämligheter, såsom ett badrum och gemensamma vattenklosetter på varje våning. Tjänstefolket skötte dock sina bestyr på gårdens dass. Finlands Banks huvudbyggnad på dåvarande Vladimirsgatan och nuvarande Snellmansgatan som togs i bruk i början av 1883 hade också vattenklosetter. Avloppet från Grönqvists hus ledde direkt till Södra hamnen, medan smutsen från bankens leddes till Norra hamnen. Motståndet mot vattenklosetter blev till en formlig folkrörelse, och slutligen förbjöd senaten användningen av dem år 1884.
Det kan ha förekommit klasskillnader i åsikterna. Tjänstefolket var tvungna att tömma herrskapets avträden och illaluktande nattkärl. Med eller utan vattenklosett behövde alltså herrskapet inte befatta sig med problemet. Däremot kunde arbetarna som använde gårdens gamla dass eller bodde i ett avrinningsområde med obehagligt smutsvatten stödja vattenklosetten på grund av att den var hygienisk.
Sist och slutligen tilläts vattenklosetter i den nya byggnadsordningen av 1895, och husen var skyldiga att ansluta sig till avloppsnätet. Det var fortfarande inte tillåtet att ha avföring i klosetten. År 1904 lanserade staden ett tunnsystem, där man hämtade metallbehållare med lock till gårdarna för att samla bajset. Tunnorna fördes sedan ut ur staden med hästvagn.
Behovet av vattenrening och avloppsverkets utveckling
Man kan lätt föreställa sig hur det är att bada eller skölja tvätt på stranden, om obehandlat avloppsvatten rinner ut i havet bara några meter bort. Människorna blev sjuka och man började så småningom inse sambandet mellan bakterier och sjukdomsepidemier.
I början av 1900-talet undersökte Kemiska forskningsbyrån renheten för kustvattnen: vattenproverna innehöll mycket ammoniak och bakterier. Bland annat befanns siminrättningen och tvättstugan vid Brobergskajen och siminrättningen vid Aspnäs vara oanvändbara, och de stängdes år 1907.
Rening av avloppsvatten inleddes med reningsverket i Alphyddan år 1910. Reningsverket som låg i området kring nuvarande Alphyddans park räckte för att rena avloppsvattnet för 3 000 personer, det vill säga bara ett par procent av stadens behov. Anläggningen överbelastades snabbt och avloppsvattnet som släpptes ut i Tölöviken orsakade fiskdöd. Ett andra reningsverk byggdes i Savila, ungefär mellan sockerfabriken i Tölö och nuvarande Olympiastadion år 1915, och det betjänade invånarna i Tölö och Humleberg.
År 1927 gjordes slutligen en långsiktig plan: hela området under stadens kontroll skulle förses med avlopp före år 1970, då man skulle rena avloppsvattnet från 400 000 människor. Med hjälp av tvärgående samlingsledningar skulle antalet utmynningsplatser minskas från dåvarande 47 (!) till sju och dessa skulle anslutas till vattenreningsverk; sex biologiska och ett mekaniskt reningsverk. Planen för framtiden genomfördes med häpnadsväckande noggrannhet.
Exempelvis var Byholmens reningsverk som byggdes år 1932 den första aktivslamanläggningen i Norden, där bakterier och protozoer bröt ned organiskt material från avfallsslam. Denna rengöringsteknik används fortfarande.
På 1970-talet fanns det som mest 11 reningsverk, och reningen började koncentreras. Det enorma avloppsreningsverket i Viksbacka öppnades år 1994. I dag renar det avloppsvatten från mer än 900 000 invånare, och dessutom industriellt avloppsvatten. Det renade vattnet leds ut i havet längs en utloppsledning, 8 km från kusten intill Stora Enskär.
Helsingfors gamla centrumområde har fortfarande ett kombinerat avloppsledningssystem, det vill säga regnvatten och använt hushållsvatten leds av samma avlopp mot Viksbacka reningsverk. Regnvatten och smältvatten späder ut och kyler ner avloppsvattnet, vilket minskar reningseffektiviteten. Sedan år 1938 har avloppsnätet byggts som ett separat avloppsledningsystem, då regnvatten släpps ut obehandlat direkt i havet via dagvattenavlopp, och endast hushålls- och industriavloppsvatten renas.
Arkivkällor
Promemoria: Ibruktagningsbesiktning för Finlands Banks huvudkontor 3.2.1883. Theodor Höijer och Theodor Tallqvist. Finlands Banks arkiv.
Helsingfors stads byggnadsordning 1875Helsingfors stadsarkiv 468/24(Länk leder till extern tjänst).
Helsingfors stads byggnadsordning 1895Helsingfors stadsarkiv 468/13(Länk leder till extern tjänst).
Berättelse om Helsingfors stads kommunalförvaltning 1875–1878. Stadsfullmäktige. Helsingfors stads statistiska byrå 1933. Helsingfors stadsarkiv Dbf:1(Länk leder till extern tjänst).
Berättelse om Helsingfors stads kommunalförvaltning 1879–1883. Stadsfullmäktige. Helsingfors stads statistiska byrå 1940. Helsingfors stadsarkiv Dbf:2(Länk leder till extern tjänst).
Litteratur
Enkvist, Terje: Yhdeksän vuosikymmentä elintarvike- ja ympäristöhygienian hyväksi − Helsingin kaupungin terveydellisten tutkimusten laboratorio 1884-1974. Kunnallinen terveydenhoitoyhdistys 1974.
Heikkilä-Kauppinen, Marja: Saanko luvan? 200 vuotta pääkaupungin rakennusvalvontaa – satavuotias rakennusvalvontavirasto. Historiikki. Helsingin kaupungin rakennusvalvontavirasto. Bookwell Oy 2012.
Juuti, Petri; Rajala, Riikka ja Katko, Tapio: Metropoli ja meri − 100 vuotta jätevedenpuhdistusta Helsingissä. HSY Helsingin seudun ympäristöpalvelut 2010.
Krohn, Aarni: Grönqvistin Kivitalo: Yksisarvisen Ylpeys 1881–1981. Aktiebolag F.W. Grönqvist, 1981.
Simonen, Seppo: Helsingin kaupungin rakennusvirasto 100 vuotta. Helsingin kaupunki 1978.
Turpeinen, Oiva: Kunnallistekniikka Suomessa keskiajalta 1990-luvulle. Gummeruksen kirjapaino Oy 1995.
”Grönqvistska huset” vid Norra Esplanadsgatan i Helsingfors. Artikkeli lehdessä: Tekniska Föreningens i Finland Förhandlingar 1882, nro 4.(Länk leder till extern tjänst)
Artikkelit lehdessä: Tekniska Föreningens i Finland Förhandlingar 1883 nro 2. ja 3.(Länk leder till extern tjänst):
Yttrande i frågan om vattenklosetters införande i Helsingfors. Otto Ehrström.
Genmäle till Herr O. Ehrström. Rob. Huber.
Om vattenklosetter. C.A. Engström.
Kort redogörelse öfver renhållningsväsendets ordnande i Köpenhamn, Malmö, Göteborg och Oslo. Otto Ehrström.
