De gamlas dag

De gamla, dvs. gymnasiets äldste, dansar polonäs. Pojkarna är klädda i frack, flickorna har enklare klänningar och hattar. En del av pojkarna har cylinderhatt och lösskägg på sig.
Att skolan är slut är något man har firat länge. Det finns information om bänkskuddarfester redan från 1800-talets sista decennier. Bänkskuddarfesterna förlades till den nuvarande tidpunkten i och med att studentexamen fick sin nuvarande form på 1920-talet och bänkskuddarsederna utvecklades i den riktning som vi känner till. Då framhävdes även gymnasiets andraklassisters roll som äldst i skolan, och traditionen med de gamlas dag började. Den har inga förebilder i grannländerna, så seden torde ha uppstått i Finland och kanske just i de finska skolorna i Helsingfors.

Kostymbalen spred sig från skola till skola

De äldsta uppgifterna om att man firat de gamlas dag i skolor i Helsingfors är från 1930–40-talet. Seden var bara känd i vissa skolor, och formerna för festen varierade utifrån elevernas infall. Ibland klädde man sig i plagg som framför allt framhävde åldern och mognaden, men inte nödvändigtvis alltid i gamla kläder.

Historisk dräktprakt var ett sällsynt inslag på de gamlas dag ända fram till 1950-talet, då den nya seden började sprida sig i skolorna i Helsingfors och även i resten av landet i viss mån. Spridningen av de gamlas dag påskyndades av lärarnas vanligtvis positiva och uppmuntrande inställning samt av pressens intresse och bildreportage.

De gamlas träget ihopsamlade plagg kom på 1950–60-talet vanligtvis från den närmaste släktens vindar, där det kunde finnas stiliga dräkter från sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Välbärgade "gamla" hyrde sina dräkter från teatrarna, vilket innebär att det förekom ett ganska stort spektrum av stilar. Frisyrerna och den ringa makeupen var nästan alltid hemgjorda, men många pojkar hyrde präktiga teaterskägg och -mustascher.

 

De äldste går på dans: gammeldans

De ”gamla danser” som numera är ett fast inslag under de gamlas dag är i själva verket inte särskilt gamla. Många av dem, såsom Pas d'Espagne, Cicapo och Mignon, är danser och melodier som var på modet vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet och som förblev en del av studentkårernas fester. Gymnasisterna, i synnerhet flickorna, ville lära sig ”gamla danser” för att klara sig på de akademiska festerna, och i många av gymnasierna i Helsingfors lärdes danserna ut under gymnastiklärarens ledning på 1940–50-talet.

Det finns uppgifter om att man har dansat ”gamla danser” just på de gamlas dag från början av 1950-talet, men dansen spred sig långsammare än klädseln, och det förekom länge stora skillnader mellan skolorna när det gällde dansernas art och mängd samt övandet av dem. Ännu på 1970-talet förekom det att de äldstes dag firades utan dans.

Danserna var fram till 1980-talet en intern fest på skolan, där endast lärarna och eleverna på de lägre klasserna deltog. De gamlas dag hade endast liten inverkan på skolvardagen. I många skolor var de gamlas dag en vanlig arbetsdag, och de gamla satt på lektionerna som vanligt, trots utklädningsleken. Festdagen syntes ofta närmast på rasterna, när de gamla kråmade sig framför varandras kameror.

De gamlas firande var även i övrigt dämpat. Redan på 1940-talet tågade man med dräkterna på till centrum för att dricka kaffe med bakelse, men man gick ofta direkt hem från kaféet. De gamlas kvällsfester var på 1950–60-talet sporadiska och småskaliga: man samlades hos någon klasskamrat och åt inget märkvärdigare än varmkorv.

 

Från festnegativitet till praktfulla aftondräkter

När ungdomarnas idévärld radikaliserades i slutet av 1960-talet började medvetna elever i en del av skolorna i Helsingfors bojkotta de gamlas dag som onödig uppblåsthet och gick inte ens för att titta på dansen. Den negativa inställningen till fester präglade 1970-talet, men de gamlas dag höll sig envist vid liv, spreds och etablerades, även om dräkterna, dansen och firandet i allmänhet var ganska anspråkslösa.

Klimatet förändrades redan i slutet av 1970-talet, när den ideologiska glöden falnade och levnadsstandarden ökade. Den negativa inställningen till fester och ringaktandet av traditioner byttes ut mot festentusiasm och hungrande efter traditioner. De gamlas dans blev återigen ett populärt evenemang i gymnasierna och snart även i de akademiska kretsarna när en ny generation av festvilliga studenter inledde sina studier. De gamlas dag spred sig på 1980-talet till gymnasierna i hela landet, även till landsbygden, och började få nya former som skvallrade om större välstånd och den strävan efter individualitet som är typisk för modern tid.

Man började lägga alltmer pengar på klädseln, frisyrerna och makeupen, och skatterna från vinden fick ge plats för hyrda kostymer och klänningar och kreationer som man låtit sy upp. Utbudet av danser utökades och blev mer mångsidigt när gymnastiklärarna började söka efter fräscha nyheter. Eftersom föräldrarna hade finansierat hela härligheten började de kräva sitt, och det blev kutym att bjuda in dem som åskådare till dansen. De gamlas egen kvällsfest blev också mer extravagant när en restaurangmiddag blev en etablerad del av de gamlas dag.

De gamlas dag har från och med 1990-talet börjat påminna allt mer om de pråliga avslutningsbalerna i amerikanska gymnasier, proms, som är kända från tv och filmer. Klädernas ”ålderdomlighet” har hos flickorna bytts ut mot modern, vågad aftonklänningselegans. För pojkarnas klädsel finns vanligtvis två alternativ: mörk kostym eller frack för dem som vill satsa mer. Individualitet eftersträvas med fantastiska kreationer. Också i dansprogrammet, i synnerhet på den stora bal som sedan 1992 har ordnats i Ishallen, har man fjärmat sig ytterligare från de traditionella ”gamla danserna” och utöver dem samlat på sig en brokig mångfald av danser i olika stilar.

 

En dag som prinsessa

De gamlas dag har behållit sin popularitet i över 70 års tid, trots att tiderna, ideologierna och modet har förändrats, för att inte tala om den strukturella reformen av gymnasiestudierna. Seden har för sin del hållits vid liv av dess fostrande ändamålsenlighet – festen betonar ju ett värdigt och disciplinerat uppförande och gott sätt. Traditionen har framför allt burits av kvinnor: kvinnliga elever som fortfarande fascineras av att göra sig fin och gå på dans samt flickornas gymnastiklärare, som länge har spelat en viktig roll i förberedelserna för de gamlas dag.

De gamlas dag är numera å ena sidan konservativ, å andra sidan en uppsluppen fest – i synnerhet när det gäller eftersitsen. Förändringarna förklaras av att levnadsstandarden har höjts, vilket har lett till ökad vilja att festa och större beredskap att lägga pengar på festen. Att festen har samma form år efter år hör till de äldstes dags natur: de yngre elevgenerationerna vill få uppleva det som de tidigare har beundrat från utkanten av balsalen. Därför förekommer endast små personliga tillägg och nyanser i festen, men man vill inte göra några stora förändringar i själva grundplanen.