Promotioner är akademiska fester, där magistrar och doktorer får sina akademiska gradbeteckningar: magistrar får en lagerkrans och en ring, doktorer en hatt och en värja. Tidigare, ända fram till 1990-talet, fick kandidater titeln magister och licentiater titeln doktor vid promotionerna. Numera är magister och doktor examensbeteckningar, och den studerande är magister eller doktor genast efter att hen har avlagt examen.
Den första promotionen i Finland var magisterpromotionen vid Kungliga Akademien i Åbos filosofiska fakultet 1643. Den första doktorspromotionen var teologiska fakultetens promotion 1648. Från Åbo överfördes promotionstraditionen till Helsingfors efter Åbo brand 1827, när universitetet flyttade till Helsingfors 1828. De första promotionerna hölls i Helsingfors 1832.
Promotionernas betydelse ökade i Helsingfors på 1800-talet, när de blev betydande nationella fester. Människor kom från olika delar av Finland för att följa dem. Många av promotionsturisterna var släktingar eller bekanta till dem som promoverades vid promotionerna, men även andra reste till Helsingfors, för att de ville följa festligheterna eller annars bara besöka den turistfyllda staden. Promotionerna var ett slags festivaler, som även inkluderade mycket annat än enbart festligheterna vid universitetet.
På 1830-talet skärpte tsar Nikolaj I även tillsynen av universiteten. Den skärpta ordningen stärkte promotionernas ställning vid universitetet. De promotioner som universitetet ordnade representerade, till skillnad från studenternas egna fester, organiserat firande, som noggrant styrdes av regler och traditioner. På den tiden ordnades knappt några andra värdsliga högtidligheter i Finland.
Efter att universitetet flyttade till Helsingfors genomgick promotionstraditionen förändringar som gäller än i dag. Till att börja med började fakulteterna utnämna hedersdoktorer, och filosofiska fakulteten började utnämna doktorer utöver magistrarna. Doktorerna fick doktorshattar och värjor av det slag som används än i dag. Dessutom började en allmän kransbinderska ansvara för tillverkningen av magistrarnas lagerkransar från och med 1832.
De första promotionerna i Helsingfors ägde rum i juni 1832. Då hölls promotionerna av medicinska fakulteten och filosofiska fakulteten. Promotionerna hölls i universitetets festsal, som nyligen färdigställts. Vid båda promotionerna 1832 var antalet gäster så stort att det inte fanns en enda ledig plats i festsalen. Promotionsgudstjänsterna hölls i den lutherska kyrkan, i den nuvarande Gamla kyrkan.
1840 års glädjefest
De mest betydelsefulla promotionerna i Helsingfors på 1800-talet hölls 1840, då man firade 200-årsjubileumet av universitetets grundande. För att fira jubileumsåret ordnade alla de fyra fakulteterna, det vill säga teologiska, juridiska, medicinska och filosofiska fakulteten, en promotion. Det primära syftet med dem var att visa den höga nivån på vetenskapligheten och utbildningen vid Alexanders-Universitetet. Vid 1840 års promotion utnämndes hedersdoktorer för första gången.
Utöver de inbjudna gästerna kom över 700 familjer från olika delar av Finland för att delta i promotionerna och balerna och de övriga evenemangen under 1840 års glädjefest. Från S:t Petersburg kom cirka 120 familjer, de flesta med sitt tjänstefolk, också för att kunna bada i havet under högsommaren och dricka mineralvatten. Det kom även gäster från Riga och andra städer vid Östersjön. Inför glädjefesten var det så stor efterfrågan på festkläder att sides- och bomullstygerna tog slut i bodarna i Helsingfors och sömmerskorna var översysselsatta.
Alla fyra promotionerna hölls undantagsvis i Nikolajkyrkan (numera Domkyrkan), som ännu inte var färdig. Där fanns cirka 3 000 sittplatser och alltså mer plats för festdeltagarna än i universitetets festsal. Efter varje promotionsakt gick festfolket i festprocession till gudstjänsten i den nuvarande Gamla kyrkan och därifrån tillbaka till Studenthuset, fortfarande i festprocession.
Den viktigaste promotionen under glädjefesten var filosofiska fakultetens promotion den 20 juli 1840. Fakulteten förlänade för första gången separat de lärda graderna filosofie doktor och filosofie magister och för första gången även filosofie hedersdoktors värdighet. Höjdpunkten på glädjefesten var den magisterbal som i anknytning till filosofiska fakultetens promotion hölls i Societetshuset. Dit kom hela 1 200 gäster, inklusive många som var släkt med de promoverade och kommit till Helsingfors samt andra ståndspersoner som ville delta i just magisterbalen.
Magisterpromotionerna i Helsingfors sågs redan på 1840-talet som en finländsk tradition som stärkte den finsknationella identiteten. Vid samma tid hade magisterpromotionerna redan försvunnit från universiteten i många andra länder, men i Finland var de akademiska promotionsfestligheterna och deras symboler förknippade med fosterländskheten och bevarades därför. Vid filosofiska fakultetens promotion 1850 sjöng man i slutet av promotionsakten för första gången sången Vårt land, som blev en etablerad del av promotionsprogrammet.
Festplatserna för middagsfesterna och balerna som ordnades i anslutning till promotionerna var fram till den senare hälften av 1800-talet de största festlokalerna i Helsingfors, det vill säga Societetshuset (numera stadshuset) i utkanten av Salutorget, där balerna i allmänhet hölls, och Brunnshuset i Brunnsparken, där promotionsmiddagarna hölls.
Promotionsfestveckorna i Helsingfors på 1850- och 1860-talet
Under promotionerna var Helsingfors fullt av resenärer. Promotionerna blev ett slags festveckor, under vilka många evenemang och nöjen ordnades för promotionsturisterna i staden: konserter, baler, middagar, museer, konstutställningar och teaterföreställningar.
Helsingfors och dess parker snyggades upp inför promotionerna för att kunna beundras av turisterna. Stadsborna hyrde ut sina lägenheter till promotionsgästerna.
Under promotionerna på 1860-talet ökade antalet kulturevenemang i Helsingfors ytterligare. Under promotionsveckan 1860 gavs bland annat en ny föreställning av Antonius Putronius på finska, det vill säga Antti Puuronen, på Engels gamla teaterhus. Pjäsen var en succé på sin tid. Under promotionen våren 1869 framfördes pjäserna Pilven veikko (Molnets broder), Saaristossa (Ett skärgårdsäventyr) och Martha på Nya Teatern i Helsingfors för Aleksis Kivis författararvoden. Föreställningen inbringade 300 mark till Kivi (cirka 1 520 euro i dagens pengar).
I bokhandlarna i Helsingfors såldes under promotionerna nyhetsböcker, såsom album och andra publikationer som marknadsfördes som promotionsböcker, för att så många turister som möjligt skulle köpa dem.
Eftersom Finland inte hade några egna kungligheter eller något hov med högtidligheter blev promotionerna en ersättning för hovfester och även en viktig del av elitens äktenskapsmarknad. Promotionsbalerna påminde även om debutantbalerna vid hovet, och familjer kom från olika delar av Finland för att presentera sina giftasvuxna döttrar för ynglingarna i huvudstaden.
Promotionsveckorna i universitetsstaden väckte stort intresse, och tidningarna följde noggrant evenemangen under dem. Samtidigt som promotionernas karaktär av ett slags societetsevenemang för hela Finland stärktes fram till 1860-talet, ökade även motståndet mot promotionerna som onödiga fester.
Promotionen 1860 var eventuellt den livligaste societetspromotionen. Därefter började promotionernas betydelse som nationella fester minska, liksom deras betydelse som examensfester minskade när man kunde få magisters värdighet utan festligheter. En betydande förändring i promotionerna skedde 1862, när tsar Alexander II beslutade att fakulteterna på anhållan fick ge dem som hade avlagt examen magisters och doktors värdighet, inklusive insignier, utan promotion. År 1863 inleddes dessutom ståndslantdagsverksamheten i Finland, och den började med sina högtidligheter och baler få ställningen av en nationell fest eller statsfest som samlade hela nationen.
Teaterverksamheten och den övriga kulturverksamheten ökade under den senare hälften av 1800-talet, och utvecklingen av medborgarsamhället ledde till att man grundade föreningar med egna evenemang och festligheter. Därmed förändrades promotionerna under den senare hälften av 1800-talet så småningom till egna fester för universitetet. Att promotionerna växte bidrog också till detta: när allt fler blivande magistrar och doktorer deltog i promotionerna, måste platserna i festsalen i första hand reserveras för deras släktingar och bekanta och inte för utomstående promotionsturister.
Promotionerna ändrar karaktär
Promotionerna politiserades i slutet av 1800-talet, då språkfrågan, det vill säga frågan om det finska och svenska språkets ställning, blev en central del av universitetspolitiken. Språkfrågan började även påverka promotionerna. Det finska språket användes för första gången i tal vid filosofiska fakultetens promotion 1864, ett år efter att språkreskriptet utfärdades. Språkpolitiken syntes till sist nästan överallt i promotionerna, såsom i språkvalet för talen, dikterna och kantaterna, valet av de allmänna kransbinderskorna och gratisterna eller promotionskommitténs ordförande, där de finskspråkigas och svenskspråkigas egna kandidater ofta ställdes mot varandra. Politiseringen gjorde även att promotionerna i större utsträckning än tidigare blev interna fester för universitetet.
Att kvinnor började delta i filosofiska fakultetens promotioner ledde till att programmet förändrades och blev mer mångsidigt: nu infördes kransbindning med tillhörande middag kvällen före den egentliga promotionen och nöjesturer före balen dagen efter promotionen. På så sätt blev promotionerna tre dagar långa.
Från och med 1830-talet hade en kransbinderska, som var dotter till en professor, utsetts till filosofiska fakultetens promotioner för att ansvara för tillverkningen av magisterkransarna. Kransbinderskan, och från och med 1890 den allmänna kransbinderskan, blev medelpunkten under promotionerna – framför allt under balerna. Hon uppmärksammades med blommor och sånghälsningar i olika sammanhang. När promotionerna växte kunde kransbinderskan inte längre ensam ansvara för tillverkningen av kransarna. Därför blev det i slutet av 1800-talet sed att ordna kransbindning hos kransbinderskan. Magisterpromovenderna kunde bjuda in sin trolovade eller sin flick- eller pojkvän för att tillverka en lagerkrans under kransbinderskans och de tidigare kransbinderskornas ledning.
Den första kvinnan som promoverades till magister var Emma Irene Åström, som promoverades våren 1882. Fram till 1901 var kvinnor tvungna att ansöka om separat tillstånd för universitetsstudier. Därför var antalet kvinnliga promovender fortfarande ganska litet på 1800-talet. I början av seklet började kvinnornas andel dock öka, och vid filosofiska fakultetens promotion före första världskriget 1914 promoverades 69 kvinnliga magistrar och 213 manliga magistrar, vilket innebär att kvinnornas andel av magisterpromovenderna redan uppgick till en fjärdedel.
Alexanders-Universitetets promotioner utvecklades före slutet av 1800-talet till egna fester för universitetsfolket och var inte längre förknippade med just något annat program i universitetsstaden på det sätt som de varit tidigare, när de hade karaktären av stora nationella fester eller festveckor. Promotionsturisterna ersattes av magistrarnas egna gäster. Tvisterna i anknytning till promotionerna tillspetsades 1903 så mycket att filosofiska fakultetens promotion inte kunde ordnas på grund av språkstrider. Att filosofiska fakultetens promotioner och deras roll förändrades till interna högtider inom universitetet påskyndades även av kritiken mot promotionerna och framför allt kostnaderna för dem.
Källor och litteratur
Läs om promotionernas historia och bakgrund på Helsingfors universitets sidor(Länk leder till extern tjänst)
Bagge, Taina: Promootiot Helsingin yliopistossa 1832–1967. Helsingin yliopiston historian laitoksen julkaisuja n:o 5. 1974.
Halonen, Tero: Promootio. Elävän yliopistoperinteen historiaa.(Länk leder till extern tjänst) Otava 2023.
