Landsortsstad
I början av 1800-talet var Helsingfors en landsbygdsliknande småstad. Under den första hälften av 1830-talet var antalet invånare cirka 12 000–15 000. Husen i centrum bestod huvudsakligen av envåningshus i trä, som kanske hade ett stall och en ladugård på gården. Man odlade nyttoväxter på gården för att använda som föda. Endast runt Senatstorget hade det byggts ståtliga, nyklassiska stenhus och förvaltningsbyggnader för att betjäna den nya huvudstaden. Staden var tyst, snygg och genuin, som gästerna lite senare berättade, och just dessa egenskaper väckte förtjusning hos de turister som kom.
Idén om en badinrättning väcks bland företagare i Helsingfors
På några lokala affärsmäns initiativ aktiverades man i början av 1830-talet till att grunda ett aktiebolag för ett hälsobad av det slag som var på modet i resten av Europa. Idén mognade till genomförande när man överraskande lyckades få med tsar Nikolaj I, som skulle komma på besök till Finland 1833, som liten aktieägare.
Tsaren och hans hustru kom på besök från S:t Petersburg med en av tidens nyheter, ett ångfartyg, och finländarna var sålda. Folket blev förtjust i tsarinnan och reste Kejsarinnans sten på Salutorget till hennes ära, men framför allt gjorde det förunderliga färdmedlet, ångfartyget, ett outplånligt intryck på människorna.
Man förstod att ångfartyget skulle göra det möjligt att resa snabbare än någonsin tidigare till sjöss. Så blev det också, och ångbåtstrafiken till Helsingfors började öka. Samtidigt som man var i färd med att bygga en badinrättning i Ulrikasborgsområdet, började ångbåtstrafiken på fullt allvar bli livligare. Den första reguljära ångbåtsförbindelsen från Åbo till Stockholm inleddes redan 1821. I början var fartygstrafiken något så säreget att stadsborna tog emot fartygen och deras resenärer i hamnen med musik och hurrarop.
Brunnsparken byggs
Initiativtagarna ansåg att endast det bästa var gott nog för Ulrikasborgs havsbad och Brunnshuset, som stödde badet, och utsåg därför Carl Ludvig Engel till planerare. Hans verk beundrades redan i empiremiljön kring Senatstorget.
Före byggandet måste man dock försköna det karga, steniga och sumpiga parkområdet. Utan att spara varken pengar eller möda körde man jord till parken, grävde diken och planterade träd, blommor och buskar. Man grävde till och med två konstgjorda dammar, som man senare placerade ut svanar i. Parken utgjorde en vacker promenadmiljö för badinrättningens gäster. En planterad lindallé ledde fram till badinrättningen i nyklassisk stil, som stod klar 1836 och tillsammans med Brunnshuset öppnades för allmänhetens bruk ett par år senare.
Till en början inkvarterades badgästerna i stadsbornas hem och i ett par hotell i centrum. När intresset ökade arrenderade badinrättningsbolaget hela Brunnsparksområdet av staden och arrenderade i sin tur ut tomter till Helsingforsbor på det villkoret att de på tomten byggde en villa med en vacker trädgård, som badgästerna kunde använda på sommaren.
Vad är ett brunnshus?
I början av 1800-talet var så kallad brunnsdrickning en populär hälsotrend i Europa. Det innebar vanligvis att man som en form av behandling drack vatten som hämtats ur olika naturliga källor och som innehöll mineraler. Runt källan byggdes vanligtvis ett brunnshus, som skyddade källan och dem som deltog i vattenbehandlingen under operationen. Intill hälsokällorna byggdes även badinrättningar. I Brunnsparkens badinrättning kunde man välja mellan flera olika bad: kalla, ljumma eller varma. Vatten pumpades från havet och blandades i enlighet med preferenserna med till exempel svavel, barr och olika mineraler.
Det fanns tyvärr ingen källa i brunnsparken, men badinrättningen fick hjälp av Victor Hartwall, som hade fått kemistutbildning och grundat en produktionsanläggning för artificiellt mineralvatten. Detta vatten, som troddes vara hälsosamt, började badgästerna vid Brunnshuset nu dricka. Detta blev samtidigt början på Hartwalls läskedrycksfabrik, som senare växte till ett framgångsrikt företag.
Vattnet dracks ur särskilda bägare och sejdlar, och man började redan på morgonen och fortsatte hela dagen. Däremellan försökte man röra på sig och göra promenader runt parken. Man började även ordna baler för att roa gästerna, och de blev även populära bland stadsborna. Dance-soirée-kvällar ordnades två gånger i veckan. På onsdagar bestod publiken i huvudsak av aristokrati i vackra festkläder, på söndagarna deltog även vanligt folk från staden, klädda i sina bästa kläder. Polka var modedansen under det här decenniet, men man dansade även vals, fransäs, polonäs, mazurka med flera danser. Det är klart att intaget av vattnet i kombination med motion gjorde gott för en och annan som var i behov av behandling, och man ska inte heller förringa betydelsen av den sociala aspekten, det vill säga det allmänna umgänget. När badgästerna återvände från sina semestrar hade de blivit piggare och kanske även smalare.
Turistanstormning
Zacharias Topelius skildrade på ett livfullt sätt de dagliga händelserna och nyheterna i Helsingfors Tidningar åren 1841–1860. Han berättar att badgästerna utöver de svenska gästerna till stor del bestod av ryssar och baltisk adel som talade tyska. Tidningarna hade för vana att räkna upp åtminstone de högsta gästernas titlar, yrken och namn och nämnde även hos vem eller på vilket hotell de bodde.
Helsingforsborna var tagna när staden plötsligt blev föremål för utlänningars uppmärksamhet och beundran. Framför allt blev S:t Petersburgsbor förtjusta i den lugna småstadskänslan i Helsingfors och i trädgårdsstadens snygghet och närhet till naturen. Lokalinvånarnas vänlighet och ärlighet fick också beröm. Ett tag var Helsingfors högsta mode som resmål betraktat. Brunnshuset och badinrättningen erbjöd besökarna många former av underhållning och tidsfördriv. Det var populärt att göra små lustresor i skärgården kring Helsingfors för att beundra havslandskapen.
Plötsligt var Helsingfors en ganska kosmopolitisk plats, om än bara på sommaren. Populariteten var så stor att övernattningsställena höll på att ta slut. Topelius citerar reseskildraren Faddej Bulgarin, som besökte Helsingfors och berömde staden, men ondgjorde sig över turistanstormningen, som till och med ledde till brist på matvaror i restaurangerna, för att inte tala om bristen på villor att hyra. (Helsingfors Tidningar 21.7.1841 n:o 57) Maten var billig i S:t Petersburgsbornas ögon, likaså spritdrycker samt spanska och portugisiska viner, men franska viner var enligt reseskildraren däremot lika dyra som i S:t Petersburg.
I badgästernas kölvatten fick staden även ett mer internationellt och livligt kulturliv, eftersom konserter och danser för gästerna måste ordnas i restaurangerna. Teater- och varietéföreställningarna ökade i tillägg till de musikaliska nöjena. De många badgästerna lockade utländska artister till Helsingfors, och sommartid kunde man njuta av musik av olika (mer eller mindre begåvade) sångare, violinister, pianister, orkestrar och körer. På Brunnshusets gård fanns som mest två estrader.
I stadens finaste hotell-restaurang, Societetshuset (numera stadshuset), hölls också praktfulla soaréföreställningar, det vill säga aftonunderhållningar och middagar. Ibland fortsatte festen hela natten. För många gäster var inte hälsovården det primära, utan det handlade snarare om att semestra och roa sig.
Servicen utvecklas
Helsingforsborna gjorde sitt bästa för att gästerna skulle trivas. Många fick möjlighet till hyggliga extrainkomster. Det behövdes kuskar, servitörer, städare, rumsbetjänter, kökspersonal och så vidare. Nya restauranger grundades i snabb takt i staden, och en del av dem höll ganska hög kvalitet. Förnödenheter beställdes av underleverantörer. Ägaren till Societetshuset meddelade till exempel 1838 att han ständigt var redo att köpa kalkoner, ankor, smågrisar, skogsvilt, smör och ägg. Stadens restaurangliv blomstrade som aldrig förr och nivån höjdes, ofta tack vare de tyska eller svenska företagare som staden nu lockade till sig.
Det grundades även hoteller och gästgiverier. År 1847 fanns det hela 32 gästgiverier och restauranger i Helsingfors. Hotellen fick ofta vackra internationella namn, såsom Hôtel de Paris, Hôtel de Bellevue, Hôtel de St. Petersbourg och Hôtel de Amsterdam. Bekvämligheterna i inkvarteringslokalerna var, trots de vackra namnen, dock mer anspråkslösa än i dag, eftersom dessa hotell i enlighet med tidens sed var utrustade med utedass. Även stadens finaste hotell, Societetshuset, fick vattenklosetter först 1861. Fram till dess var gästerna tvungna att uträtta sina behov genom att gå på dass, även om någon typ av nattkärl också användes.
Turismen kollapsar på grund av krig och epidemier
Av tidningsartiklar framgår att populariteten så småningom började avta. De ryska och baltiska ståndspersonerna var precis som dagens turister: de ville hitta nya resmål när de redan hade sett de gamla. Efter överklassen attraherade Helsingfors visserligen fortfarande länge den ryska medelklassen, som ansåg att Helsingfors och Finland var ett resmål till ett rimligt pris, där även andra än adeln fick likvärdig, vänlig och förstklassig service.
Så fortsatte det ända tills en svår koleraepidemi uppstod 1852 och Krimkriget bröt ut 1853. Epidemin satte fullständigt stopp för turismen i hela Östersjöområdet, och Krimkriget pågick i tre år, under vilka ångfartygstrafiken låg helt nere. Det enda som återstod av den första turismboomen i Helsingfors var ett bleknande minne.
Källor och litteratur
Heikel, Axel O.: Brunnsparkens historia 1834–1886. Söderströms, 1919.
Helsingfors Tidningar 1841–1860, digi.kansalliskirjasto.fi.
Heikkinen, Antero: Terveyden ja ilon lähteillä. Herrasväki liikkeellä Suomessa 1700- ja 1800-luvulla. Suomen Historiallinen Seura, 1991.
Hirn, Sven: Huvia ja herkkuja. Helsinkiläistä huvi- ja ravintolaelämää ennen itsenäisyyden aikaa. SKS, 2007.
Krohn, Aarni: Tsaarin Helsinki. Tammi, 1967.
Tommila, Päiviö: Helsinki kylpyläkaupunkina 1830–50. Helsinki-Seura, 1982.
