Mineralvattnen och uppkomsten av permanenta kiosker i 1800-talets Helsingfors är nära sammanlänkade. Olika typer av hälsovatten, både artificiellt tillverkat vatten och vatten från naturliga källor, hade i början av 1800-talet fått ett etablerat rykte om sig att fungera som botemedel mot många sjukdomar. Artificiellt mineralvatten hade importerats från utlandet till Finland redan tidigare, men började tillverkas i Helsingfors av Victor Hartwall och hans kompanjon P. A. von Bonsdorf 1831. Hartwall och Bonsdorf tillverkade mineralvatten i Sederholmska huset i hörnet av Alexandersgatan och Katrinegatan. I början sålde kompanjonerna sitt vatten genom återförsäljare, men verksamheten expanderade så småningom. År 1836 öppnade de en vattenservering i botaniska trädgården, som hade grundats för ett tag sedan, och 1838 sålde de sitt vatten i det nybyggda hälsovattenpensionatet, som låg i nuvarande Brunnsparken. von Bonsdorf dog 1839, men Hartwall fortsatte och utökade verksamheten. Fabriken flyttade 1841 till ett eget hus på Fabiansgatan 5, och från och med 1876 verkade den på Alexandersgatan 26.
Handeln i gatuområdena var ännu i slutet av 1800-talet till stor del mobil, och försäljningen skedde från bärbara väskor, brickor, lätta kärror eller vagnar. Framför allt blev de ryska glassförsäljarna kvar i Helsingforsbornas minnen. I utbudet fanns förutom glass även läskedrycker, frukt, sötsaker och tobaksprodukter. Att staden skärpte bestämmelserna om koncessionsvillkoren ledde till att försäljningsvagnarna blev större, gatuförsäljningen koncentrerades till de platser som staden hade bestämt och antalet kiosker ökade under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Den första fasta kiosken i Helsingfors byggdes 1840 på den plats där restaurang Kappeli finns i dag. I kioskerna såldes sommartid åtminstone bakverk och läskedrycker.
Det smutsiga vattnet i brunnarna och den tidvisa bristen på vatten var allmänna problem under den senare halvan av 1800-talet och satte fart på handeln med läskedrycker och påskyndade anläggandet av en vattenledning i Helsingfors. Nöjes- och sällskapslivet började också blomstra, vilket för sin del skapade en marknad för läskedrycker och serveringsplatser för dem. Det fanns även andra som försökte ta sig in på den växande marknaden, och Apotekarnas Mineralvattenfabrik Ab var bland de första. Apotekare Edward Forsberg grundade 1854 en mineralvattenfabrik i anslutning till sitt apotek på Skillnadsgatan 4, och den blev 1865 Apotekarnas Mineralvattenfabrik Ab. Apotekarnas förfriskningar såldes åtminstone i de mineralvattenbutiker som fanns i anslutning till apoteken, från serveringsvagnar och i den mineralvattenhall som grundades på Salutorget 1866. Som svar på konkurrensen och den växande marknaden expanderade August Ludwig Hartwall verksamheten i sin fars företag och lät 1865 och 1866 bygga fasta läskedryckskiosker i Helsingfors centrum.
En av företagarna i branschen var sjökapten Karl Maria Björklund, som 1890 fick tillstånd av magistraten i Helsingfors att tillverka läskedrycker vid sin villa Kinnekulle i Tölö. Läskedrycksfabriken fick namnet Helsingfors Nya Läskedrycksfabrik. Björklund lät 1893 bygga en kiosk på Runebergsesplanaden. Den är den äldsta kiosken som fortfarande är i bruk där.
En av företagarna i branschen var sjökapten Karl Maria Björklund, som 1890 fick tillstånd av magistraten i Helsingfors att tillverka läskedrycker vid sin villa Kinnekulle i Tölö. Läskedrycksfabriken fick namnet Helsingfors Nya Läskedrycksfabrik. Björklund lät 1893 bygga en kiosk på Runebergsesplanaden. Den är den äldsta kiosken som fortfarande är i bruk där.
De första typkioskerna dök upp i gatubilden 1928. De betongkiosker som stadsarkitekten Gunnar Taucher ritade började på grund av sin form kallas trådrullekiosker. Trådrullekioskerna ersatte de träkiosker i bland annat Esplanadparken som var i dåligt skick och som man hade beslutat att riva. De första representanterna för nästa typ av kiosk uppfördes 1937. Dessa träkiosker är kända under namnet kepskiosk, på grund av sitt kepsliknande tak. Representanter för båda kiosktyperna har bevarats fram till i dag.
Litteratur och källor
Appel Erik: Hartwall 1836–1986. Espoo 1985.
Helsingfors Tidningar 18.5.1836, Nationalbibliotekets digitala samlingar
Junttila Ulla-Kirsti: Muuttuvat kadunkalusteet. Jyväskylä 1986.
Koskela, Marja ja Leppo, Kirta: Kioskit Helsingissä. Kioskien historiaa ja kioskisuunnitteluun vaikuttavia tekijöitä. Taideteollinen korkeakoulu 1994.
Mäkinen, Anne: Kioski – kipari – kiska – snagari: Helsingin kioskeja 1800- ja 1900- luvulla. Helsingin kaupunginmuseo 2003.
Mäkinen, Anne: Puistojen koristus ja katutilan kaunistus: Helsingin kioskien historiaa. (Länk leder till extern tjänst)Julkaistu myös Tieteessä Tapahtuu-lehdessä, 21(2).
Veckobladet 19.6.1895, Kansalliskirjaston digitaaliset aineistot
Urbans Runar: Oy Hartwall Ab 1836–1961, Kivennäisvesi- ja virvoitusjuoma-alan uranuurtaja Suomessa: Historiallisia kuvia yhtiön 125-vuotistaipaleelta. Helsinki 1961.
