Människans sällskap i skogar och salonger
Människans äldsta husdjur, den från vargen tämjda hunden, kom till Finland med de första invånarna efter istiden för cirka 11 000 år sedan. I början användes hunden som hjälpreda vid jakt och som dragdjur, kanske också som köttboskap och pälsdjur. Senare har hundens uppgift under flera årtusenden varit att vakta huset och dess boskap. Sällskapshundar hade endast de förnämaste före 1800-talet, när det blev vanligare att ha sällskapshundar.
Den kända helsingforsiska societetsskönheten och välgöraren Aurora Karamzin älskade hundar, i synnerhet sin italienska vinthund Šamil som hennes man hade hämtat från Tbilisi i Kaukasien. Den fick sitt namn efter en känd tjerkessisk upprorsman. När Šamil dog år 1860 begravde Aurora den i Villa Hagasunds trädgård och placerade en liten stenplatta på graven som fortfarande finns kvar. Till minne lät hon måla ett porträtt av sin hund. Det finns fotografier av Auroras senare hundar, eftersom det blev mode att låta föreviga sitt keldjur på fotoateljé vid sekelskiftet 1800–1900.
Hundar på villovägar
Hundar sprang förr fritt runt omkring i staden. Någon gång anföll de småbarn, vilket ledde till att man redan på 1700-talet befallde Helsingforsborna att hålla stora och arga hundar kopplade, dock inte med stor framgång.
I början av 1800-talet började man annonsera i tidningar efter förrymda hundar. Geheimeråd Walleen ägde en fin jakthund som var ofta på rymmen. När han hade utlovat en rejäl hittelön för sin hund började man komma till hans hem Villa Hagasund med alla möjliga slags jyckar. På den tiden kände man inte så väl till olika hundraser.
På 1860-talet satte man ordning på Helsingfors hundar, eftersom man var rädd för att rabiessmittade hundar skulle bita människor och föra smittan vidare. Hundar skulle förses med halsband med ägarens namn och adress, och under rötmånaden även med munkorg. På 1870–80-talen utrotades herrelösa hundar, och man började uppskatta och föda upp rashundar. Mot rabies uppfanns ett vaccin på 1880-talet, och sjukdomen försvann så småningom från Finland.
Ända till år 1945 fick hundar gå utan koppel i Helsingfors. Nuförtiden förpliktar ordningslagen (Länk leder till extern tjänst)att hålla hundar kopplade och plocka upp deras avföring. Enligt samma lag får man inte låta katter strosa fritt omkring.
Mössens och småfåglarnas fasa
Det torde ha funnits katter i Helsingfors från första början, eftersom katter förr var viktiga nyttodjur. Deras uppgift var att jaga möss och råttor som var lystna på bodarnas spannmål. När arkeologer undersökte resterna efter ett fähus från 1600-talet, som hade bevarats under gårdsplan till Snellmansgatan 4–6 i Helsingfors centrum, hittade de även kattben. Det varma fähuset var katternas hem. Annars fick de vandra sina egna vägar, vilket var beklagligt för småfåglar.
När trafiken blev livligare och rabies hotade förbjöds katternas fria rörelse i staden på 1870-talet. Man började hålla katter inomhus hos keldjur. Om Titi, Pia, Masti, Nisu eller Mikko rymde sattes en annons i tidningen.
Finlands katter var i århundraden av brokig lantras. Först på 1950-talet började man ha fina raskatter i Helsingfors samt ordna kattutställningar.
Lurviga och mjuka djur som kaniner väcker ofta ömhet hos människor. För hundra år sedan uppfödde man kaniner främst som föda och pälsdjur, och kaninen är fortfarande att populärt försöksdjur. Men det har alltid funnits mänskor som har ifrågasatt mänskans rätt att utnyttja och sätta sig över andra arter. Finska djurskyddets pionjär Agnes von Konow var en sådan person.
Besvärjelser och Lapplands gift
Förr bodde man i Finland såväl på landet som i städer trångt i trähus vars varma och fuktiga springor och hål kryllade av liv. Löss, kackerlackor, loppor och flugor var bekanta för alla och dem blev man inte kvitt med dåtidens medel. Man försökte utrota ohyra och fördriva det till grannen till och med genom trollkonster. En stunds lättnad erbjöds endast av ”Lapplands gift”, det vill säga att lämna huset kallt vid köldgrader.
Flygfän och kryp fick man helt enkelt bara tåla: barnen lekte med kackerlackor som kilade på golvet, och man var van vid att plocka löss ur varandras hår. De lossnade lättare med luskam, och med nageln krossades de mot ett lusbräde. Ibland rakade man barnets huvud och lindade in det i medicinbandage.
Sedan 1950-talet har man kunnat bekämpa ohyra med gifter och tvättmedel, men inte har ohyran ännu försvunnit från Helsingfors. I kappsäckar får vi oönskade pyttesmå fripassagerare, som gynnas av klimatförändringen. Ohyran kan också utveckla immunitet mot gifter.
Bristfällig livsmedelshygien utsatte människor för inre parasiter som binnikemask, som var vanlig i Finland ännu på 1950-talet. Farliga inre parasiter nästlar sig in i dagens finländare endast i fjärran resmål.
Att rensa binnikemasken ur folket krävde segt upplysningsarbete. Den kändaste av binnikemaskens motståndskämpar var Mato-Alli (Mask-Alli) (1918–2006) som föddes i Karelens Impilahti och utbildade sig till barnmorska och sjuksköterska i Helsingfors. Hon blev översköterska, riksdagsledamot och socialråd.
Läs mer om Mask-Alli i Hufvudstadsbladets artikel.(Länk leder till extern tjänst)
