Utfartsvägarna från staden, Östra Chaussén (nuvarande Tavastvägen) och Västra Chaussén (nuvarande Mannerheimvägen), var livliga trafikleder som förde matleveranser från landsbygden till staden. Genom Hagnäs tullstation kom det dagligen upp till 2000 lass till staden på 1880-talet. Hästtrafiken ökades också av stadens egen last- och hyreskörning, och vid sekelskiftet hade antalet hyrkuskar stigit till över tusen.
Chausséerna hade byggts av stenkross under åren 1863–64. Trottoarer fick de på 1890-talet. Vägarna klarade dock inte av den ökande trafiken, utan de behövde ständigt repareras.
Helsingfors hade fått en järnväg till inlandet redan 1862, men bara en liten del av de matvaror som fördes till Helsingfors producerades i närheten av järnvägen. Därför transporterades matvarorna till Helsingfors mest med hästkärror och båtar. Hamnspåret som gick runt Helsingfors udde blev klart på 1890-talet, och det bidrog till stadens industriella tillväxt. Före första världskriget var tre fjärdedelar av industrins råvaror importerade. Helsingfors blev landets största importhamn.
Helsingfors hade varit ett betydande administrativt centrum med en stor rysk garnison, och nu blev det också ett betydande handels- och sjöfartscentrum. Befolkningen i Helsingfors växte dubbelt så snabbt i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som i andra städer i Finland. Mellan 1880 och 1920 fyrdubblades befolkningen i Helsingfors, från 43 000 till 160 000 invånare.
Sveaborgs garnison utanför staden livade upp sommarens sjötrafik och vintertidens isvägar. En del av trafiken var förnödenhetstrafik, men en del var personalens rörelse mellan kasernerna och bostäderna i staden.
Vintertid och på kvällarna begränsade mörkret rörelsen i staden. Gatorna började belysas med gaslampor från 1861, men vid sekelskiftet täckte belysningen fortfarande inte hela Helsingfors udde. På andra håll användes fotogenlyktor, vars belysningseffekt var mycket sämre. Elektrisk belysning togs i bruk på 1880-talet, men användes till en början främst för belysning inomhus.
De första trafikföretagarna
Hyrkuskarna var tidens taxibilar. År 1843 fanns det cirka hundra hyrvagnar i staden, år 1875 fanns det 184, år 1890 över 400 och i början av 1910-talet redan över 850. Hyrkuskarna var tvungna att följa stadens ordningsregler. Enligt reglerna från 1908 skulle körtillstånd sökas hos magistraten, och före beviljandet undersökte polismyndigheten sökandens körförmåga och lokalkännedom. Dessutom fanns det bestämmelser om hästar och vagnar. Antalet hyrkuskar började minska när andra transportmedel utvecklades, och senast på 1920-talet började hyrvagnstrafiken bli olönsam. Hyrvagnarna ersattes av hyrbilar.
Nästa steg i utvecklingen av trafikförhållandena var diligens och hästomnibus, det vill säga hästdragna vagnar med sittplatser för cirka tio personer. Diligenser togs i bruk vid skiftet mellan 1830- och 40-talen och trafikerade särskilt mellan Societetshuset och Brunnshuset. Trafiken bedrevs dock endast under några somrar. Liknande trafik prövades senare på vintern 1866–67 mellan Salutorget och Sveaborg. Lite senare trafikerade man mellan centrum och Alppaviljongen i Djurgården. En diligens trafikerade sin rutt med vissa intervaller, till exempel varje halvtimme.
Hästomnibus var större, långsammare och mindre bekväm än diligens, och trafikeringen började 1878 när köpmannen Silfverblad började transportera folk från centrum till Gammelstaden. Resan från Kaisaniemiparkens port till Gammelstaden kostade 60 penni och till Sörnäs 30 penni, men även dessa priser var för dyra för arbetarklassen, som rutterna var avsedda för, och passagerarna kunde i stort sett klassificeras som nöjesresenärer.
Affärsmannen Ulrik Palmu, köpmännen P.E. Färlander, Julius Tallberg och Karl Herman Renlund grundade Helsingfors Omnibusaktiebolag, som inledde trafik mellan Tölö och Brunnsparken år 1888 och senare samma år även mellan Sörnäs och Salutorget. Till att börja med användes tre 11-sitsiga omnibusvagnar. Företagets häststall låg vid Östra Chaussén i Sörnäs på Åsens villatomt och flyttade senare till Rosavillatomten i Tölö. Nästa år prövades trafik till Gammelstaden, från Skepparegatan till Salutorget och längs Norra Kajen till Skatudden, men dessa linjer var inte lönsamma. År 1889 hade företaget 89 hästar och 15 vagnar. På sommaren 1890 började köpmannen Nordin transportera passagerare på Gammelstadslinjen mot en daglig ersättning på 20 mark. På vintern trafikerade omnibusslädar till Sveaborg. År 1888 transporterade företaget cirka 261 000 personer och följande år redan 627 000 personer, men därefter ökade inte antalet passagerare längre. Företagets resultat blev olönsamt.
Källa
Herranen, Timo: Hevosomnibusseista metroon. Vuosisata Helsingin joukkoliikennettä. Helsingin kaupungin liikennelaitos 1988.
