Ankomst från havet
När man anlände till Helsingfors sjövägen kom man antingen mellan Vargön och Skanslandet, det vill säga via nuvarande Gustavssvärd, eller från sundet mellan Ungsholmen och Stora Räntan (Ungsmun). Två andra farleder gick österut, den ena i Hästnässundet och den andra, mycket smala farleden gick mellan Tammelund och Hertonäs. Kronbergsfjärden var Helsingfors trafikcentrum. Helsingfors huvudhamn fanns i Kronohagen bakom Skatudden, och en andra hamn fanns vid det nuvarande Salutorget. En tredje hamn fanns utanför staden, i Sandviken. Från öppna havet sett bestod kusten i Helsingforsområdet av skärgård i naturtillstånd, där man inte tydligt kunde urskilja några infartsleder eller någon konstruktion som skulle ha höjt sig över kustprofilen. Först vid Gråhara såg man den första konstruktionen, en identifikationsfyr av trä eller en oupplyst båk (på 1600-talet var den ett stenkummel). I närheten av Gråhara kunde man börja se Thunbergs väderkvarn, som byggdes på 1750-talet på Sveaborg, och de halvfärdiga bastionskonstruktionerna vid Gustavssvärd. Efter Sveaborg började staden och dess strandmagasin samt kyrktornet synas. Staden hade en låg silhuett. På Skatuddens högsta punkt fanns en väderkvarn. Masttopparna på fartygen i hamnen började synas.
Vindpinad udde i yttre skärgården, genomskuren av stigar
Helsingfors bestod på 1700-talet av svårframkomlig terräng som genomskars av klippor och myrar. På af Klerckers karta har de högsta platserna i området märkts ut: Borgbackens, Tempelplatsens och Mejlans klippor. Det fanns tre sjöar på Helsingfors udde: Hoplax träsk, Tölö träsk och Södernäs träsk. Sjöarna var förbundna med varandra genom bäckar och rann ut i havet via Södernäs träsk. Flödet i bäcken var tillräckligt för att driva Helsingforsborgaren Jacob Tesches tegelbruk. Det blev stor efterfrågan på tegel till följd av fästningsbygget på Sveaborg 1747.
Helsingfors låg i området för dagens Senatstorget och Salutorget närmast på ön Estnässkatan, dit staden flyttade från Gammelstaden 1638. Den förenades med det övriga området av ett smalt näs mellan Gloet och havet, på den plats där restaurang Kappeli finns i dag. Den ursprungliga vattenförbindelsen stängdes på 1500-talet. Här fanns även en tullstation. Södra Helsingfors bestod ännu i slutet av 1700-talet av obebodd, bergig och blåsig yttre skärgård. En promenad där skulle kunna jämföras med en vandring på klipporna på dagens Porkala udd. Ljudlandskapet på Helsingfors udde inkluderade ejdrar samt ljud från sprängningarna vid Sveaborgsbygget.
Landsvägar till Åbo och Borgå
Helsingfors var ännu på 1700-talet en helhet som bestod av byar och bondgårdar som låg långt ifrån varandra och kärrstigar som förenade dem. Det krävdes orienteringskunskaper för att röra sig i staden. Vägnätet i området bestod enligt af Klerckers klassificering av landsvägar, mindre kärrstigar, rid- och gångstigar samt vintervägar. Det fanns två landsvägar. Den ena ledde förbi Sörnäs och Gumtäkts säteri (en adelsherrgård) via Gammelstaden till Borgå, och den andra gick väster om Tölöviken och öster om Hummelviken och Mejlans via Lillhoplax storby mot Åbo. Hoplax och Gammelstaden förenades av en öst-västlig landsväg som gick i höjd med dagens Bortre Tölö och fortsatte mot Domarby.
Området för dagens Skillnaden har på kartan redan utformats till den viktigaste korsningen i området. Här fanns startpunkten för Helsingfors framtida gatunät. Därifrån gick det vägar i fem riktningar: en väg följde i stora drag Södra Esplanaden mot torget, medan en annan gick i Mannerheimsvägens riktning mot Tölö och dess hälsobad (surbrunn). När man passerade Gloet, den södra änden av den igenvuxna Tölöviken, låg det en unken lukt i luften, eftersom vattenområdet trots förbud användes som avstjälpningsplats. Man skulle ha velat torrlägga Gloet och använda det för odling, men Sveaborgskommendanten Augustin Ehrensvärd ville behålla det, eftersom det var ett viktigt vattenhinder i stadens försvar. En tredje rutt gick i Bulevardens riktning mot Sandviken (Sandwik) och Gräsviken (Gräswik). Rutten västerut gick förbi den tyskfödda repslagaren Martin Mannes repslagningsbana (Rebarban) och passerade därefter köpmannen Anders Byströms tobaksplantager (plantage), senare Sinebrychoffparken.
Riktningen mot Sandviken var viktig, eftersom stadens västra uthamn fanns där. Fartyg som kom västerifrån behövde inte segla runt hela Helsingfors udde. Lättare last och i synnerhet passagerare kunde sättas av där för att fortsätta resan landvägen. Tunga varulaster måste dock föras till huvudhamnen i Kronohagen. En femte vägförgrening från centrum gick i riktning mot Lappviken, i stora drag i samma riktning som dagens Arkadiagatan. Förbindelsen till Lappviken var viktig, eftersom havsrutten från Esbo- och Drumsöhållet gick dit. Den fjärde vägen gick mot det dåvarande Ulrikasborg och dess hamnbaracker (Baraquer) och det varv som fanns på den plats där Olympiaterminalen finns i dag och på öarna mittemot (Warfs holmarna).
Vintervägar
Under kalla vintrar kunde man använda vintervägar, som i bästa fall gjorde att man kunde färdas betydligt snabbare. Från centrum gick en vinterrutt längs Tölöviken norrut, svängde av i riktning mot Edesviken och korsade landsvägen mot Åbo ungefär där Finlands nationalmuseum finns i dag. Från Edesviken fortsatte vägen över isen och förgrenade sig i riktning mot Alberga och Kyrkslätt. På andra håll gick vintervägar till Sveaborg, Sibbo och i riktning mot Gammelstaden och Degerö. Vintervägen till Gammelstaden gick via Sörnäs udde. På den norra stranden av udden fanns en krog. Där kunde man värma sig och byta häst. Om det var riktigt kallt på vintern, kunde hela Finska viken frysa till is. Enligt den estniska historikern Raimo Pullat fanns det på isen på Finska viken tillfälliga utskänkningsstånd för resenärer mellan Helsingfors och Tallinn. Stånd av motsvarande slag syns även på holländska 1600-talsmålningar.
Källor
Situations Charta öfwer Helsingfors Stad med belägenhet där omkring. Krigsarkivet, Stockholm.
Trakten omkring Helsingfors. Rekognoserad af C. N. Klerck 1776. Krigsarkivet, Stockholm.
Aalto, Seppo & Gustafsson, Sofia & Granqvist, Juha-Matti: Fästningsstaden: Helsingfors och Sveaborg 1721–1808. Minerva Kustannus Oy 2021.
Månsson, Johan. Een Siö-Book. Som innehåller Om Siöfarten i Östersiön aff Johan Månsson. Stockholm 1644. Med efterskrift, ortnamnsregister, ordlista och sjökort utgiven av Herman Richter. Namn och Bygd. Häfte 3.
Pullat, Raimo 2009. History of Old Tallinn. Tallinn. Estopol.
