Husbolagen byggde den växande staden
I början av 1900-talet ansvarade husbolagen i stor utsträckning för byggandet av bostadshus i Helsingfors nya bostadsområden och därigenom också för skapandet av stadsbilden. Staden hade främst till uppgift att svara för planläggningen, sälja tomter och övervaka byggandet. Den största skillnaden till dagsläget är att bostadshus inte byggdes i samarbete mellan staden och byggbolag. Husbolagens centrala roll i byggandet av bostadshus var möjlig i synnerhet tack vare låga byggnadskostnader.
Många finländare är numera delägare eller invånare i husbolag. Husbolag har grundats sedan slutet av 1800-talet särskilt efter att aktiebolagslagen trädde i kraft 1895, vilket gjorde det lättare att bilda nya bolag. Bostadshöghus ägdes tidigare i regel av en person eller familj, som underhöll huset och hyrde ut bostäder till andra. Syftet med husbolag i aktiebolagsform var ursprungligen att samla in kapital genom att sälja aktier och på så sätt fördela ansvaret för byggandet och underhållet av huset mellan aktieägarna, låta delägarna använda bostäder mot hyra och hyra ut bostäder till utomstående och dela vinsterna mellan delägarna. Dessutom erbjöd husbolagen delägarna en möjlighet att påverka utvecklingen och underhållet av sin egen livsmiljö.
Helsingfors växte snabbt från och med 1870-talet: Stadens invånarantal fyrdubblades under några årtionden så att antalet Helsingforsbor 1910 redan överskred 130 000. Tillväxten berodde till stor del på att människor flyttade till staden från landsbygden efter arbetsplatser inom industrin och servicenäringar. Även byggbranschen sysselsatte människor, då det i Helsingfors centrum byggdes 740 nya bostadshus mellan åren 1890 och 1910. Byggandet främjades av den nya aktiebolagsformen, och nästan hälften av dessa bostadshus byggdes av aktiebolag.
Efter att den nya aktiebolagslagen trädde i kraft bildade man i Helsingfors flera fastighetsaktiebolag och arbetarbostadsaktiebolag, som hade som mål att köpa en egen tomt och bygga ett bostadshöghus. Till en början bildades husbolag huvudsakligen i Helsingfors, eftersom exempelvis i Åbo och Viborg nya bostadshöghus nästan enbart ägdes av husägare ännu i början av 1900-talet.
I synnerhet hade den växande arbetarbefolkningen en skriande brist på bostäder i början av 1900-talet. Medan ståndspersoner i regel bildade fastighetsaktiebolag, bildade arbetare aktiebolag eller arbetarbostadsaktiebolag för att bygga bostadshus för sig själva och därigenom förbättra sina boendeförhållanden. Sådana bolagshus för arbetare byggdes i synnerhet norr om Långa bron och i Kampen men även i Ulrikasborg, som vid den tiden ännu var ett nytt område med förmånliga tomter.
Tre olika husbolag
Exempel på bostadshusbyggande i husbolagsform i Helsingfors i början av 1900-talet är Olofsborgs hus (Köpmansgatan 7–Skatuddsgatan 1, Skatudden), som blev färdigt 1902, Sydvästs trähus (Fabriksgatan 21–Skepparegatan 33, Ulrikasborg), som blev färdigt 1903, och Sydvästs nuvarande stenhus, som byggdes i stället för trähuset 1928, samt Wesas hus (Bergmansgatan 16, Ulrikasborg), som arbetare byggde för sig själva under 1905–1906. Dessa tre hus från början av århundradet representerar en ny arkitekturstil från början av 1900-talet som senare har kallats för finländsk art nouveau eller jugendstil. Sydvästs stenhus, som byggdes senare, representerar 1920-talets klassicism.
Olofsborgs hus ligger i kvarteret Alen på Skatudden. Husbolagen i kvarteret byggde sina bostadshöghus mellan åren 1901 och 1911. Fastighetsaktiebolag byggde hus på sju tomter och arbetarbostadsaktiebolag på två tomter i kvarteret. Dessa två hus, som ursprungligen var arbetarhus, ligger i kvarterets östra del i närheten av fängelseområdet. Skatudden var ett särskilt populärt område bland medelklassen och ståndspersoner, eftersom det låg nära stadskärnan och bredvid den uppskattade stadsdelen Kronohagen.
Sydvästs och Wesas hus ligger i kvarteret Kolibrin i Ulrikasborg. Den nya stadsdelen Ulrikasborg låg ännu i början av 1900-talet vid stadens kant långt från stadskärnan och nära planlagda men bara delvis genomförda industriområden. Därför var de tomter i Ulrikasborg som såldes i början av 1900-talet inte särskilt populära. När de tio tomterna i kvarteret Kolibrin då såldes mellan åren 1900 och 1904, köptes största delen av dem av arbetarbostadsaktiebolag eller aktiebolag med namn som tyder på att det var fråga om ett husbolag som ägdes av arbetare. Med tanke på detta var Sydvästs hus, som byggdes i hörnet av Fabriksgatan och Skepparegatan och ägdes av ett fastighetsaktiebolag inom medelklassen, en ovanlig bostadsbyggnad i kvarteret Kolibrin i början av 1900-talet.
Husbolag enligt stånd
Delägarna i ett husbolag kände ofta varandra från förut genom familjeanknytningar eller andra förhållanden eller hörde till samma samhällsklass. En enhetlig delägargrupp i husen garanterade att delägarna fick en boendemiljö som var ståndsmässig och lämplig för just sin klass: Delägare som var ståndspersoner eller hörde till medelklassen fick rymliga bostäder som var representativa och högklassiga till sin arkitektur, och arbetare fick små men moderna bostäder i sina byggnader.
En av Aktiebolaget Wesas första delägare var byggmästare Kaarlo Borg. Han gjorde ritningarna för Wesas hus och ledde byggandet. På samma sätt som i arbetarklassens många andra bostadsaktiebolag och aktiebolag deltog delägarna i Wesa i byggandet av sitt eget hus. Wesas hus omfattar egentligen två separata byggnader, varav byggnaden på innergården blev färdig 1905 och byggnaden på gatans sida 1906. Byggnaderna representerade en slags förenklad jugendstil.
De första invånarna i Aktiebolaget Wesabildade en enhetlig grupp. När Wesas hus blev färdigt 1906, hade det cirka 220 invånare, det vill säga cirka sex invånare i alla 36 bostäder, som alla var tvårummare på cirka 52 kvadratmeter. Nästan alla invånare var vanliga arbetare, exempelvis utearbetare, rappare, murare, tvätterskor, tjänstefolk, snickare, timmermän, affärsbiträden, skräddare, elektriker, målare, rörläggare, tvättare och sömmerskor. I huset bodde också några lägre tjänstemän och kontorsanställda, såsom två poliskonstaplar, några kontorister och en brevbärare.
Alla delägare i Bostadsaktiebolaget Olofsborg, som grundades 1900, var svenskspråkiga ståndspersoner eller hörde till den svenskspråkiga medelklassen, och många av dem var ex-officerare. Alla delägare i Fastighetsaktiebolaget Sydväst, som grundades 1902, var likaså svenskspråkiga och största delen av dem hörde till de bildade klasserna. Med andra ord var de till exempel läroverks- eller universitetslärare.
I början av 1900-talet var herrskapsfamiljers bostäder stora, till och med över 200–300 kvadratmeter, och bostäderna i en och samma byggnad var av olika storlekar. Bostäderna i arbetarnas hus var däremot vanligtvis ungefär lika stora tvårummare, det vill säga bostäder med en sal och ett kök, och deras yta var cirka 50–60 kvadratmeter. Trots att herrskapets och arbetarklassens bostäder var av olika storlekar, hade de i genomsnitt lika många invånare, 6–8 invånare per bostad, eftersom två familjer kunde bo i en arbetarbostad och herrskapet hade många tjänare i samma hushåll.
Lagen om bostadsaktiebolag satte fart på byggandet
Efter början av 1900-talet var den andra livliga byggperioden i Helsingfors 1920-talet efter Finlands självständighet. Staten och staden stödde då bostadsbygget genom lån med låg ränta. Nya bostadshusprojekt underlättades särskilt av bostadsaktiebolagslagen som trädde i kraft 1926. Den var en av de centrala samhälleliga reformer efter inbördeskriget 1918 som syftade till att förena nationen, en slags urban motsvarighet till de reformer som samtidigt gjordes till förmån för befolkningen på landsbygden. Bostadsaktiebolagslagen syftade till att underlätta husbolagens finansiering och i synnerhet binda ägande av husbolagets aktier till bostädernas besittning och därigenom trygga delägarnas ställning. Tidigare var aktieägandet i fastighetsaktiebolag inte direkt kopplat till besittning av bostaden. I och med den nya bostadsaktiebolagslagen blev i synnerhet allt fler personer från den lägre medelklassen delägare i husbolag, vilket gav dem möjlighet att bli rikare.
Olofsborg blev bostadsaktiebolag 1926. Aktiebolagsformen bidrog för sin del till att huset på 1930-talet kunde moderniseras och förses med hissar. Centralvärme installerades i Olofsborgs hus först efter andra världskriget.
Toppåret för byggande i Helsingfors efter inbördeskriget var 1928, det vill säga just före recessionen. Samma år blev också Sydvästs nya stenhus färdigt. Några år tidigare hade delägarna i Sydvästs trähus sålt sina aktier till grynders, som rev det under 30 år gamla huset, omvandlade bolaget till bostadsaktiebolag, sålde aktierna i det och byggde ett nytt stenhus, som arkitekt T.E. Elo designade i stil med 20-talets klassicism i stället för det gamla huset. Trähusets öde var inte ovanligt i kvarteret Kolibrin: På 1920-talet revs också trähusen av två andra husbolag, och senare på 1960-talet nästan alla återstående trähus ur vägen för nya stenhöghus.
