Från pengar till älskad cityekorre
Ekorren var i århundraden det viktigaste villebrådet i Finland. Det finska ordet för pengar, raha, betydde ursprungligen ekorrskinn, vilket skvallrar om vilket värde ekorrens päls hade. Ekorrar förföljdes även som skadedjur, eftersom de plundrar småfåglars bon. Ekorrarna var tidigare skygga på grund av den livliga jakten.
Vilda ekorrar var så sällsynta i Helsingfors på 1800-talet att man skrev i tidningarna om de observationer som gjordes. Man såg dem oftare i burar, eftersom de lättämjda ekorrarna fångades för att bli tamdjur. Helsingforsbornas inställning till naturen förändrades med tiden, och på 1930-talet tämjdes ekorrarna på Fölisön och Sandudds begravningsplats genom utfodring. Ekorrarna gjorde sig senare hemmastadda i stadens parker och blev till och med lite för orädda. På Sandudd kunde ekorrar hoppa från gravvårdarna till människors axlar eller klättra upp längs byxbenet. Det är ställvis förbjudet att mata ekorrar och fåglar på grund av de icke-önskade negativa effekter som matningen ger upphov till.
Numera är Helsingforsborna så stolta över ekorrarna att ekorren utsågs till stadens symboldjur 1996.
Vargjakt i Tölö
För ett par–trehundra år sedan rörde det sig ofta vargar och även björnar i närheten av Helsingfors, och de dödade stadsbornas kor och får. Därför ordnades vargjakter på 1700-talet i bland annat Tölö, där boskap gick på bete. Ännu på 1800-talet kunde en släde som färdades mot staden en vinternatt få en ylande vargflock efter sig. Rovdjuren fruktades, hatades och förföljdes. I Helsingforstrakten sköts den sista vargen på Degerö 1882.
Att bibeln lär ut att Gud skapade människan till sin avbild och gav henne högre rang än hela den övriga skapelsen har gett människorna en objektifierande och oempatisk inställning till andra djur. Den mekanistiska världsbilden, där djur har jämställts med maskiner och inte setts som levande, kännande individer, har också varit en bidragande faktor. Vilda djur och deras ungar, till exempel björn- eller vargungar, kunde fångas och tämjas till sällskapsdjur. På marknader och cirkusar höll man i århundraden föreställningar där vilda djur tvingades göra konster som var onaturliga för dem. Träningen av djuren inkluderade underkuvning och våld, och det fanns inte heller i övrigt mycket att lovorda i de förhållanden som djuren levde under.
Från vildfågel till halvtam and
Fram till 1908 fick man i Helsingfors jaga fritt utanför parkerna. Jägare och unga pojkar med bössor rörde sig längs stränderna kring Tölöviken och Berghäll med siktet inställt på i stort sett alla vilda djur. Sjöfåglar sköts till och med på Järnvägstorget, där det ännu på 1870-talet fanns en damm. Utöver sjöfåglar, som sågs som delikatesser, jagade man på 1800-talet även tjädrar, orrar, järpar och sidensvansar.
Attityderna bland ståndspersoner i städerna förändrades i slutet av 1800-talet: man började anse att en del djur var vackra och måste skyddas och fördömde jakt på dem. För att den naturvårdande stämningen skulle sprida sig till alla delar av folket tämjde man på 1930-talet gräsanden, som av naturen är en skygg flyttfågel, genom att mata den på vintern. Numera övervintrar tusentals änder i Helsingfors, och i synnerhet i Tölöviken, till människornas glädje. Efter att jägarna har försvunnit har även måsar, kråkor och många andra fåglar vågat slå sig ner i staden.
Näktergalskonsert
Folk ansåg förr i tiden att småfåglar var onödiga, och det var endast de mest speciella arterna som ens fick ett namn. Stadens ståndspersoner tyckte att fåglar var vackra: i hemmen kvittrade kanariefåglar i bur, och på väggarna hängde målningar av fåglar. Det fanns fågelskådare redan på 1800-talet, och skolpojkar samlade ivrigt fågelägg, vilket skadade fåglarna. Djurskyddsarbetet i Finland inleddes med Vårföreningen, som Zacharias Topelius grundade 1870 för att lära barn att skydda småfåglar och med dem alla svaga djur och djur som behandlades illa.
Framför allt beundrade man den av poeterna prisade näktergalen. På 1870-talet kom tusentals stadsbor till Kajsaniemiparken för att lyssna till dess sång under försommarkvällarna. Åhörarna visade fågeln sin uppskattning, och man tackade för näktergalskonserterna i tidningarna. Näktergalarna försvann från Kajsaniemi när de buskage som fåglarna tyckte om röjdes bort från parken på 1890-talet. Numera kan man återigen höra näktergalens sång vid Tölöviken en sommarnatt.
Läs mer om fågelbeståndet i Tölöviken (på finska):
https://tringa.fi/2022/02/14/raportti-toolonlahden-linnustosta-2021/(Länk leder till extern tjänst)
Igelkotten – en exotisk taggboll
Alla vet numera att igelkottar är söta djur som tassar omkring i trädgården i skymningen. Ännu på 1800-talet kände största delen av finländarna dock inte till igelkotten. Igelkotten är en icke-invasiv främmande art, som har införts av människan och som inte hör till Finlands ursprungliga fauna. Igelkottar, som ansågs näpna och speciella, började importeras från Estland som tamdjur under den senare hälften av 1800-talet. Igelkottar såldes även som nyttodjur, eftersom man trodde att de rensade bort möss, råttor och ormar. Förrymda tamdjur gjorde sig hemmastadda i den finländska naturen.
I Helsingfors hade man igelkottar som tamdjur redan på 1870-talet och började då annonsera om rymlingar i tidningarna. Ändå berättas det att en tjänsteflicka i Helsingfors ännu 1916 blev ordentligt uppskrämd när hon under en skräplåda på gården hittade en fasansfull naturens nyck, som visade sig vara en igelkott. Djuret hamnade helskinnat på Högholmen, precis som många av sina artfränder. Det gick inte lika bra för alla igelkottar, utan på landbygden sågs de som underliga odjur och dödades ännu på 1930-talet.
Från herrgårdarnas duvslag till kutter i städerna
Den vilda klippduvan tämjdes för tusentals år sedan. Fågeln, som förökar sig snabbt, föddes först upp för att användas som mat, men man lade snart märke till dess förmåga att hitta hem även över mycket långa avstånd. Brevduvor var i årtusenden det snabbaste sättet att skicka meddelanden, och duvtävlingar ordnas än i dag. Människorna tyckte att duvorna var näpna och dekorativa, och de föddes upp i tornliknande duvslag i trädgårdarna till slott och herrgårdar. Utifrån tamduvan förädlade man på 1800-talet ett par hundra raser med de mest säregna utseenden.
Duvslag fanns även vid finländska herrgårdar, och fåglar som hade rymt från dem gjorde sig på 1880-talet hemmastadda på gator och torg i städerna. De har klarat sig bra i människornas närhet och förökat sig rejält. Men eftersom stadsduvorna har trotts sprida sjukdomar och häckar i hus och därmed smutsar ner väggarna, har duvflockarna i Helsingfors sedan 1930-talet setts som ett problem, och man har försökt minska antalet fåglar. Precis som populationerna av andra vilda djur varierar även duvpopulationerna naturligt av många orsaker, även utan att människan blandar sig i saken.
Citykaniner och cityberguvar
I Helsingfors uppstod en population av citykaniner på 1980-talet, när någon hade släppt ut tama kaniner i naturen, sannolikt vid det dåvarande impedimentet i Byholmen. Kaninerna anpassade sig och förökade sig effektivt, och en tid fanns de överallt. Människan har börjat fånga dem, bland annat som föda för kattrovdjuren på Högholmen, men cityrovdjur och virussjukdomar har tidvis gjort att antalet citykaniner har minskat avsevärt.
Det stora antalet citykaniner lockade berguvar till Helsingfors på 2000-talet, och berguvsbon fanns på flera centrala platser. Häckningen lyckades till och med på köpcentret Forums tak, och en ny generation cityberguvar flög upp. Men de stora, glänsande glasytorna, som är så populära i modern arkitektur, blev ödesdigra för fåglarna, som i många fall kolliderade med dem och dog.
Råttan – en intelligent överlevare
Råttan har fått rollen som skurk i djurens historia. Råttor gnager sig in i människors matförråd, äter sin del och förorenar resten så att det förstörs. Dessutom tror man att de sprider sjukdomar. Svartråttan (Rattus rattus) spred sig till Europa på 1300-talet, samtidigt som den pestepidemi som blev miljontals människors död, och man trodde länge att pesten spreds av svartråttans loppor.
Till Helsingfors torde svartråttan ha kommit redan på 1500-talet med fartyg, och fartyg förde även med sig brunråttan (Rattus norvegicus) i början av 1800-talet. Avstjälpningsplatser och öppna avskrädeshögar gjorde att råttor och andra allätande djur hade tillgång till enkel föda. Brunråttan, som tål kyla bättre och är mer anpassningsbar, trängde undan svartråttan i Helsingfors på 1920-talet. De skottpengar som staden eller privata aktörer betalade fick pojkar att jaga råttor ännu på 1960-talet, och den aktuella verksamheten var socialt accepterad och uppmuntrades av de vuxna.
Numera förgiftas råttor på bostadsaktiebolagens gårdar och i stadens parker, men risken är då att giftet transporteras genom näringskedjan och når till exempel utrotningshotade djur. Frågan är även förknippad med djurskyddsaspekter, eftersom råttor har en försiktig inställning till främmande mat och därför bekämpas med gift som samlas i kroppen och verkar långsamt. Vårdslös utfodring av fåglar, nedskräpning och bioavfall som placeras i soptunnan för blandavfall ger råttorna oändlig tillgång till föda, likaså att matrester spolas ner i toaletten. Människan kan genom sitt agerande förhindra att icke-önskade arter blir för talrika.
