Från Helsingfors till Auschwitz
Det tyska fartyget S/S Hohenhörn avgick från Helsingfors den 6 november 1942 med 27 ”opålitliga och kriminella” personer, som man skrev i Helsingfors dagstidningar, som skulle transporteras till Tallinn. Bland dem fanns åtta judar, varav sju var från Helsingfors: Georg Kollman, 29-årig kemist född i Wien, hans hustru Janka Kollman, 32 år, född i Ungern, och deras ett och ett halvt år gamle son Franz Olof Kollman, född i Helsingfors, 45-årige Heinrich Huppert, affärsman född i Wien, och hans 11-årige son Kurt Huppert, 23-årige Hans Korn, född i Polen, som tjänstgjorde som frivillig i Avdelning Sisu under vinterkriget, och 61-årige Elias Kopelowsky, en tyskfödd trävaruhandlare från Lettland. Den åttonde personen som utlämnades, 25-årige Hans Eduard Szybilski, bodde i Åbo före utlämningen. De flesta av dem hade bott i Finland i flera år, eftersom Finland inte tog emot judiska flyktingar efter 1938. Sammanlagt anlände cirka 350 judar till Finland under andra världskriget, på flykt undan förföljelser i Nazityskland.
Abraham Stiller och den allmänna rättskänslan
Statliga polisen, föregångaren till den nuvarande Skyddspolisen, hade ursprungligen tänkt utlämna fler judiska flyktingar. När en grupp män förflyttades från ett arbetsläger på Hogland till Statliga polisens cell på Bangatan lyckades en av dem, läkaren Walter Cohen, skicka ett postkort till affärsmannen Abraham Stiller. Stiller hade tidigare hjälpt judiska flyktingar och judiska sovjetiska krigsfångar. Genom sina kontakter uppmärksammade han beslutsfattarna på den planerade utlämningen, ända upp till överbefälhavare Mannerheim.
Utvisningen av flyktingar, ett vanligt tjänstemannaärende där parterna var den finska och den tyska säkerhetspolisen, blev nu en nyhet. Helsingin Sanomat tog ställning till utlämningarna i en ledare:
En av de principer i den internationella rätten, som grundar sig på en allmänt accepterad allmän rättskänsla, är att bevilja asylrätt till personer som flytt från sitt hemland.
Frågan debatterades livligt vid regeringens aftonskolor. Inrikesminister Toivo Horelli försvarade Statliga polisen, medan finansminister Väinö Tanner och socialminister K.-A. Fagerholm motsatte sig de nya utlämningarna. Pressen talade endast om fyra utlämnade judar, eftersom utvisningsbesluten inte nämnde familjemedlemmarna Janka och Franz Olof Kollman eller Kurt Huppert. På grund av den uppståndelse som väckts lämnades inga fler judar ut, och 150 judiska flyktingar kunde efter händelsen resa från Finland till tryggheten i Sverige. Den 6 november 1942 var det redan för sent för dem som lämnats ut.
I Tallinn hölls de judiska flyktingarna från Finland i häkte en tid, innan de fördes till förintelselägret Auschwitz i början av 1943. I Auschwitz dödades barn och arbetsoförmögna genast. Bland dem fanns Franz Olof och Janka Kollman, Hans och Kurt Huppert samt Elias Kopelowsky. Hans Korns och Hans Eduard Szybilskis dödsdatum är inte kända. Endast Georg Kollman överlevde.
Stadsfullmäktige och judarna
Finland deltog inte i Förintelsen. Men de finländska myndigheternas beslut att deportera judiska flyktingar som kommit till Finland och överlämna dem till de tyska myndigheterna ledde till att de tyska myndigheterna skickade dem till koncentrationsläger i Tyskland. Även om Finland inte lämnade ut några egna medborgare till tyskarna, lämnade landet ut fyra statslösa judar som kommit till Finland som flyktingar. Den 11-årige Kurt Huppert, som följde med frivilligt, hade egentligen inget annat val än att följa med sin far, och Georg Kollmans hustru och barn hade inga möjligheter att försörja sig i Finland.
På 1940-talet och även senare behövde man bifall från fullmäktige i sin hemkommun för att få finskt medborgarskap. De flyktingar som utlämnades till tyskarna hade inte ens ansökt om finskt medborgarskap, eftersom man vanligen måste ha vistats i landet i fem år för att göra det. Det allmänna attitydklimatet bidrog till att judars rätt till finskt medborgarskap ifrågasattes även om de bott länge i Finland.
I stadsfullmäktiges diskussionsprotokoll av den 13 maj 1942 motsatte sig ledamot Bruno Salmiala, professor i straffrätt och representant för ytterhögerpartiet Fosterländska folkrörelsen, att en viss sökande skulle få finskt medborgarskap ”eftersom judar, som är roten till allt ont, inte bör tillåtas bli finska medborgare”, och han ”ansåg att det framgick av brottsstatistiken att största delen av brottslingarna är judar, särskilt om det gäller brott mot livsmedelsransoneringsbestämmelserna. I andra länder ges judarna inte medborgerliga rättigheter och även här gryr en gång den dag då samma princip antas och judarna drivs ut ur landet”. I detta fall biföll dock fullmäktige den sökandes medborgarskapsansökan trots Salmialas avvikande mening.
Därför är det viktigt att minnas
I Finland kallades Förintelsens minnesdag fram till 2024 för minnesdagen för offer för förföljelser. Även minnet av offren för massmorden på romer, personer med funktionsnedsättningar, sexuella minoriteter och politiska oliktänkare hedras på Förintelsens minnesdag.
Historien anses viktig eftersom vi tänker oss att människor kan lära sig av det förflutna. Det kräver att man minns och erkänner de fel som begåtts i det förflutna. Vi måste också förstå hur olika händelser hänger ihop. Förintelsen uppstod inte ur tomma intet, utan den möjliggjordes av ett attitydklimat som stämplade en hel folkgrupp som brottslingar.
Förintelsen, folkmordet på judarna under andra världskriget, förknippas främst med Tyskland och de länder som Tyskland erövrade, till exempel Polen. Ändå är det värt att komma ihåg Förintelsen även långt borta i Helsingfors. Ett folkmord är aldrig en sak som bara gäller ett visst land. Det fanns inga förintelseläger i Finland, men Förintelsens lågor nådde även Finland och Helsingfors. I Helsingfors bodde människor som föll offer för Förintelsen. Helsingforsbor hade släktingar och vänner som dog i koncentrationsläger i Tyskland. Efter andra världskriget flyttade människor som hade överlevt koncentrationsläger till Helsingfors.
Efter fortsättningskrigets slut blev Finland och Tyskland fiender. I september 1944, efter vapenvilan, blev finländska fartyg och sjömän kvar i tyska hamnar. När Lapplandskriget mellan Tyskland och Finland inleddes den 15 september 1944 internerades, alltså fängslades, finländska sjömän som befann sig i tyska hamnar. En del av dem hamnade i koncentrationsläger och dog.
Litteratur
Sana (Suominen), Elina: Kuoleman laiva s/s Hohenhörn. Juutalaispakolaisten kohtalo Suomessa. WSOY 1979, 2.p. 2012.
Silvennoinen, Oula: Salaiset aseveljet. Suomen ja Saksan turvallisuuspoliisiyhteistyö 1933–1944. Otava 2008.
Minnesmärke över judiska flyktingar / Hjälpsökande händer, 2000 - HAM(Länk leder till extern tjänst)
