År 1870 var största delen, 57 procent, av Helsingfors cirka 32 000 invånare svenskspråkiga. Fram till år 1920 hade stadens invånarantal blivit cirka fem gånger större och det hade uppstått en finsk majoritet, som stod för cirka två tredjedelar av befolkningen. I början av tidsperioden var andelen personer med andra språk som modersmål upp till 17 procent. År 1920 hade deras andel sjunkit till endast 2,5 procent av Helsingforsborna.
Den klart största gruppen personer med främmande språk som modersmål i slutet av 1800-talet var ryskspråkiga. Deras antal rasade dock när Finland blev självständigt. Andra stora statistikförda språkgrupper i Helsingfors till exempel år 1900 var tyska, jiddisch och estniska. Utöver närområdenas språk innehåller statistiken från tidsperioden även exempelvis franska, holländska och italienska samt tatariska, som varit ett minoritetsspråk sedan länge.
I dag talas det cirka 150 språk i Helsingfors enligt officiell statistikinformation. Antalet är dock mycket större i verkligheten, eftersom statistiken inte känner till alla språk i världen. Språkvetaren Fred Karlsson har på basis av olika källor beräknat att det i Finland – och således utan tvivel också i Helsingfors – talas cirka 500 språk.
Många av de talrika språkgrupperna i Helsingfors är mycket små, en del av dem består kanske enbart av en person. I dagens värld kan människorna dock använda sitt eget språk även här tack vare mobiltelefoner och internet. Förr hade man i värsta fall möjlighet att kommunicera på sitt eget språk endast via sporadisk brevväxling.
Några av de nuvarande minoritetsspråkgrupperna är dock stora: Enligt Statistikcentralen hade Helsingfors vid utgången av 2023 cirka 21 000 invånare med ryska som modersmål och 14 000 invånare med somaliska som modersmål. Dessutom finns det ett stort antal invånare med arabiska, engelska och estniska som modersmål, cirka 10 000 per språk. Det finns också ett stort antal invånare med kinesiska, farsi, kurdiska eller spanska som modersmål.
Historien har visat att språklig assimilering vid invandring i synnerhet sker i den tredje generationen. Endast få av inflyttarnas barnbarn kan tala sina mor- och farföräldrars språk flytande, fastän språket överfördes till deras föräldrar.
Språk kan dock vara uthålliga. Ett bevis på detta är just att tatariska fortlever i Finland. Giftermål inom samma språkgrupp främjar bevarandet av språk, vilket är orsaken till att exempelvis somaliska och arabiska troligen är en bestående del av Helsingfors språklandskap.
Även individernas mångspråkighet är en del av den språkliga mångfalden. Detta är inte heller något nytt. På 1800-talet behövde bland annat köpmän, tjänstemän och sjömän kunna tala flera språk i Helsingfors. Många hade så goda kunskaper i flera språk att de inte hade någon entydig språklig identitet.
En finländsk specialitet i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var att byta språk i de finsknationella bildade klasserna. Många svenskspråkiga familjer ville att deras barn skulle bli finskspråkiga och kunde därför byta hemspråket till finska.
Många Helsingforsbor är även i dag tvåspråkiga eller till och med flerspråkiga. De pratar ett eller kanske flera språk hemma, utanför hemmet för det mesta finska. Det är viktigt att de som bor i Helsingfors också klarar sig på finska eller svenska. I övrigt är språkmångfalden framför allt en kulturell rikedom och en resurs för staden.
