Flanören, det vill säga den planlösa stadsvandraren, gjorde entré i litteraturens Paris på 1850-talet och i många andra europeiska storstäder på 1890-talet. De finlandssvenska författarna började skriva om europeiska storstäder redan på 1880- och 1890-talen. Eftersom Helsingfors då ännu var en ganska liten stad, blev den ett ämne för stadslitteraturen först ett par årtionden senare. Esplanaderna lämpar sig utmärkt för planlöst, iakttagande flanerande, och naturliga hållpunkter var Svenska Teatern och restaurang Kapellet.
Kjell Westös tidiga förebild och inspiratör: Runar Schildt
Runar Schildt (1888–1925) skrev år 1912 i Dagens Tidning artikeln Helsingfors i skönlitteraturen till Helsingfors hundraårsjubileum som huvudstad. Enligt honom var Helsingfors svårt att skildra, eftersom staden saknade historiskt betydelsefulla platser, till skillnad från flanörernas Stockholm. I hans ögon var Helsingfors ”en stad i slyngelåren” som hade förlorat småstadens pittoreska charm men ännu saknade storstadens prägel. Schildt utvecklades ändå till en skicklig skildrare av sin tids Helsingfors. Han publicerade tre skådespel och åtta novellsamlingar, och av hans produktion är det framför allt samtidsskildringarna med Helsingfors som miljö som har stått sig bäst, snarare än 1800-talsskildringarna från landsbygden. Schildts mästerliga noveller och skådespel har översatts till finska, engelska, tyska och franska, och flera av dem har också filmatiserats.
Kjell Westö, som är känd för sina historiska Helsingforsromaner, har berättat att han upptäckte Runar Schildt som sjuttonåring. Särskilt novellerna Raketen och En sparv i tranedans, som skildrar tonåringars liv, gjorde starkt intryck på honom. Schildts språk var modernt för sin tid med sina slanguttryck, och som författare fångade han både tidens modenycker och den nya tekniken. Den unge Westö hade lätt att identifiera sig med Schildts unga gestalter. Dessutom kunde han i Schildts verk urskilja sådana sega samhällsstrukturer som fortfarande märks bland Helsingfors finlandssvenskar. Sådana strukturer är vanligare i minoritetsgrupper än i majoriteter.
Runar Schildts sociala bakgrund var dubbel: på faderns sida kom han ur en släkt av militärer och ämbetsmän inom lågadeln, medan modern var dotter till en fattig men ambitiös byskräddare som lät sin dotter gå i skola. På farmoderns sida fanns psykisk labilitet i släkten. Runars far dog när pojken var två år gammal, och modern tvingades arbeta hårt för att försörja familjen. Det fattiga hemmet påverkade naturligtvis Runar Schildts syn på livet och samhället. I sina verk skildrar han människor ur olika samhällsklasser med skarp blick och lyckas skickligt fånga deras växlande stämningar. Hans sympatier ligger hos dem som har en svagare ställning. Han skildrar också tidens Helsingfors med stor träffsäkerhet, i olika årstider och vid olika tider på dygnet. Stadens dåtida gränser och sociala geografi förmedlas tydligt till dagens läsare. (Jag återkommer längre fram till Schildt genom ett konkret exempel.)
Vad är dagdrivarlitteratur?
I litteraturhistoriska översikter har de finlandssvenska Helsingforsskildringarna ofta förbigåtts som ytliga, eller också har de buntats ihop utifrån generation och försetts med den generaliserande etiketten dagdrivare. Litteraturhistorikerna upprepar ofta samma karakteristiker i stället för att gräva fram de äldre verken för en närmare granskning. Förr värderades litteraturen ofta framför allt ur ett moraliskt perspektiv, och författarna sågs som förmedlare av någon ideologi, varvid verkens estetiska värde hamnade i skymundan. Största delen av dagdrivarlitteraturen har inte översatts till finska, och kanske är den inte heller av något större estetiskt värde, men kulturhistoriskt har den nog sitt värde. Typiskt för 1910-talets litteratur är att individen ses som en representant av en ras eller folkgrupp, såsom jude, kvinna eller ”östfinsk” yngling. Årtiondet var för finlandssvenskarna en tid av självdefinition och etablering och benämningen finlandssvensk började få fotfäste. Kvinnor sågs inte främst som människor utan som representanter av sitt kön. Av individers fysionomi drog man slutsatser om deras själsliga och sedliga egenskaper.
Dagdrivare-benämningen härstammar från Torsten Helsingius roman med samma namn, som publicerades 1914. Som startskott och förebådare för dagdrivarfenomenet brukar man se romanen Höstdagar (1907), skriven av Gustav Alm (Richard Malmberg). Liknande romaner och noveller publicerades under 1910-talet, men mot slutet av årtiondet avtog fenomenet. Författarna bildade ingen grupp eller skola och publicerade inget program, men redan deras samtid uppfattade dem som en grupp, eftersom deras verk har gemensamma drag.
Berättelsens huvudperson är vanligen en 20–30-årig man med borgerlig bakgrund och en sekulär världsbild. Han är student och rör sig i bildade kretsar. Skildringarna utspelar sig helst i det offentliga stadsrummet, såsom på gator, restauranger och teatrar. Berättandet sker i tredje person i en objektiv stil. Huvudpersonens hållning är pessimistisk och ironisk; han är snarare en passiv iakttagare som driver med strömmen än en aktiv handlande. Han är en besviken idealist som känner sig utanför, en främling i sin egen stad. Han är inte en hjälte utan snarare en antihjälte. Någon form av världssmärta eller kärlekssorg plågar honom, åtminstone ett missnöje med det egna livet. Han är oförmögen att göra något åt saken och söker bara tröst i olika nöjen. Fastän huvudpersonen är ung, gnager känslan av att det är för sent att nå ett lyckligt liv – det hör till det förflutna. Avsaknaden av kvinnliga huvudpersoner beror på tidens fördomar: kvinnans plats sågs vara i hemmet, inte i det offentliga rummet. En kvinna som rörde sig ensam i staden betraktades lätt som sexarbetare, jämför uttrycken ”offentlig kvinna” och ”gatflicka”.
Dagdrivarförfattarnas generationsupplevelse var storstrejken år 1905, då de var 17–22 år gamla. Deras ungdom skuggades av förryskningspolitiken och storfurstendömets inre problem och splittring. 1910-talet var också en språklig brytningstid i Helsingfors. Den befolkningstillväxt som inflyttningen medförde minskade de svenskspråkigas andel till drygt en tredjedel av invånarna, så känslan av att tillhöra en tillbakagående folkgrupp påverkade starkt det svenskspråkiga kulturlivet i Finland vid den tiden. Den svenskspråkiga arbetarbefolkning som flyttade in från landsbygden skapade ingen egen svenskspråkig arbetaridentitet utan tog till sig slangen, vilket åtminstone för den svenskspråkiga borgerligheten var förfärande. Sociologen Heikki Waris har konstaterat att arbetarnas identitet byggde på bostadskvarter och yrke eller arbetsplats, inte på modersmål.
Verket som blev stereotypi: Torsten Helsingius Dagdrivare (1914)
Torsten Helsingius litterära debut Dagdrivare är skriven i lakonisk men beskrivande stil. Verket är inte omfattande, boken ryms i en jackficka och har 138 sidor. Berättandet fokuserar endast på huvudpersonen. Jag skulle kalla det snarare en omfattande novell än en roman. Verket innehållet snapsvisor och dikter av vilka en del härstammar från pennan av en diktarmagister som förekommer i boken. Den innehåller vokabulär som hör till en svunnen tids leverne såsom husa, assessorska, droska och släde samt föråldrade uttryck som sedermera har ersatts med andra (nutida varianter inom parentes), exempelvis rekvirera (beställa), effekter (bagage; resväskor), tvenne (två), förgäta (glömma), orangeri (växthus; vinterträdgård), erinring (minne). Rättskrivningen av ord är också ställvis avvikande från den nutida, till exempel essay (essä), icke (inte), lif (liv), och samma gäller verbformer. De hos Helsingius förkommande imperfektformerna av typen sutto, kommo förekom ännu i grammatikböcker på 1940-talet.
Romanens huvudperson Otto Bergius är en passiv student som bor med sin far på Mariegatan i Kronohagen i Helsingfors. Hans mor är död. Till hans vänkrets hör Kasper, Mortimer, Herman, lille Johannes, Gustav Vogel, Gustaf Emil Nordman, kallad Röding, Magister Fabricius samt von Francken. De flesta av dessa personer är universitetsstudenter i drygt tjugoårsåldern som mest driver omkring på eleganta restauranger, särskilt i Catanis pianorum, och ordnar fester. De representerar de högre samhällsklasserna, eftersom de i början tillbringar en helg på godset Domargård och har råd att beställa bil- eller hästskjutsar för nöjeskörning. I bekantskapskretsen finns några adelsflickor, och huvudpersonen skulle gärna vilja vinna Märta Hising, som till hans förtret uppvaktas av baron Sterne. Otto känner sig underlägsen baronen, eftersom Otto inte är adlig och hans ekonomi är i oordning, som sig bör i denna genres litteratur. Mot slutet av boken upptäcker Otto att han lider av syfilis. I litteraturen vid sekelskiftet 1800–1900 är det en symbol för individens förfall och fördärv.
Kanske har Helsingius verk inte översatts till finska, eftersom det är kortfattat och skissartat jämfört med Mika Waltaris Den stora illusionen (1928), och tiden ännu inte var mogen för skildringar av unga vuxna i storstadsmiljö. Om Helsingius hade utvecklat romanens gestalter och fokuserat mer på dem – också på kvinnorna – samt knutit ihop de lösa trådarna, hade romanen sannolikt översatts senast i kölvattnet efter Den stora illusionen. Jag förvånar mig över att Eino Leino, stamgäst på Catani, Kämp och Kapellet och en bohem i riksmått, inte tog sig an uppgiften att översätta Dagdrivare. Å andra sidan ansåg åtminstone kritikern W. S. i Nya Argus att verket hade kunnat ges ut i numrerade exemplar för en liten krets och att det inte hade något bredare intresse. De svenskspråkiga var på 1910-talet inte lika benägna till moralisk indignation som de finskspråkiga, vilket mottagandet av statyn Havis Amanda också vittnar om.
Jag har valt några utdrag som väl representerar detta verks stil och intrig.
s. 52:
Röding lät övertala sig, men Mortimer skulle rita hela eftermiddagen och ville vara klar. Röding och Otto rekvirerade brännvin, öl och mat. Suparna gjorde kaffe och punsch på maten till en självfallen sak, och sen kunde man ju inte mera gå hem. Åttatiden kommo flera: gamla magister Fabricius, bergsrådet, Gustav Vogel. Pianorummet, mera mat och mera dryck. Men Otto hade ingen god dag: han var sentimental och cynisk, han hånade, biktade och skvalpade över.
Elvatiden orkade han inte längre. Han släppte ut sig på gatan. Vid postkontoret mötte han en flicka. Hon hade vackra ögon, talade svenska och kunde ta hem. Han följde. Det var ju inte första gången.
s. 93–95:
FÖLJANDE DAG...
Otto vaknade. Kakaobrickan stod på nattduksbordet. Djävlar, han låg ju med kläderna på! ... Otto sprang upp, skamsen och arg: han hade druckit i går igen och blivit full och schaskig! ... Vad var klockan? ... Tolv! Då fick han äta frukost ensam och behövde icke visa sig för fadern. Han tittade i spegeln och såg sitt sämsta jag: trötta drag, hyn i lägervall, rufsigt hår, tunga ögonlock .... Kläderna plågade honom, han rörde sig fumligt, han var olust alltigenom. Han längtade efter en intensiv beröring med vatten. Skyndsamt packade han sin handväska med linnekläder och telefonerade till Kasper:
– Gå vi inte och bada nu strax? Till Central. Men utan att dricka öl efteråt! Kasper var med om saken.
Otto kände sig som en annan bättre människa, då han kom från badet. Kasper och han hade tagit saken grundligt: ångskåp, karbad, dusch, bassin; sist ett par timmars vila under stilla prat. Trogen sin vana att konstatera allt möjligt hade Otto fastställt, att de enkla njutningarna voro de största. och sagt sig förstå den finska bondens sensationer på bastulaven, medan han genom den svartrökta gluggen skymtade vit snö och måhända ett mörkt skogsbryn. Men i detsamma hade han blygts över att jämföra sin rekoljering å Bad Central med jordarbetarens bastu efter slutad arbetsvecka ... Det hela hade varit utomordentligt njutbart; Kaspers jämna, lugna lynne hade smittat; baderskan hade skaffat mjölk och äpplen, en sund föda; Otto hade fått sina kläder pressade och sina skor borstade och fann nu sitt existensberättigande i någon mån stadgat. Men bakslaget föregående dag! ... Ja, sådant hände ju. Det var endast att börja om igen och inte mera tänka på den saken.
Sidan 128 i sin helhet:
EN AFTON I MAJ gjorde Otto en upptäckt, som han, åtminstone till en början, fann förfärlig.
Han hade syfilis.
Denna visshet förde hans tankar in på svarta stigar, så mycket tyngre att vandra som hans inbillning nu var van vid vårljusa vägar. Han låg länge vaken, alldeles stilla, och stirrade på sitt öde. Utmattad föll han slutligen i sömn.
Torsten Helsingius lämnar inte stackars Otto därhän, eller läsarna utan vetskap om hans kommande öden, utan återkommer till honom i kortromanen Utveckling som gavs ut ett år senare, 1915. ”Under tredje året av sin vistelse i småstaden var Otto Bergius redan rätt förändrad.” Efter att ha arbetat i två år som lärare har han fått arbete på en bank tack vare sina kontakter. Han ansåg läraryrket vara för ansvarsfullt för honom och ville ha ett mindre ansvarstyngt jobb. Han hyr två rum hos en änkekonsulinna som levererar honom en matbricka varje morgon och kväll. Han har själv möblerat sina rum, och på väggen har han satt upp bilder av sina vänner och från ”glada tillfällen under tidigare år”. Småstadens namn nämns inte, men beskrivningen motsvarar Borgå. Alla känner varandra i staden, åtminstone ryktesvis. Ibland besöker Otto sina forna kolleger på lyceet, men det är bara umgänge, inte vänskap. Han har botats från sin sjukdom och är nu 29 år. Han är mån om sitt yttre som han är nöjd med. På en skidfärd möter han 22-åriga Rea Falck som är en bekant från Helsingfors. De börjar träffa varandra. Stadens skvallertanter skvallrar om all möjligt, till exempel att delikatesshandlarens fru har nedkommit med ett barn efter att ha varit gift i endast sex månader. Otto gör ett besök till Lovisa och ett till Helsingfors, och boken innehåller anspelningar på Dagdrivare. Till slut förlovar sig Otto med Rea och bestämmer sig för att byta bransch och bli pedagog. Dagdrivaren Otto blir en ordentlig karl, vilket tilltalade samtida kritiker.
Utanför stereotypin
Dagdrivarförfattarna behandlas ofta på ett stereotypt sätt utan hänsyn till deras individuella skillnader, och till dem räknas också författare som inte har något annat gemensamt med dem än sin ålder. Den mest begåvade författaren i sin generation, Runar Schildt, behandlas ofta separat i en egen kategori och inte som dagdrivarförfattare, fastän han också representerar de senare. Föreställningen om dagdrivaren som en slapp överklassyngling med stark anknytning till Helsingfors håller inte för en närmare granskning, vilket Toftegaard Pedersen (2007) har visat. Alla dagdrivarverk utspelar sig inte i Helsingfors, och å andra sidan innehåller dessa Helsingforsskildringar ofta en längtan efter landsbygdens ro samt en idealisering av bonde- och skärgårdsbefolkningen som representanter för en ren och ofördärvad livsform.
Schildts novell Ett nytt liv (1912) representerar dagdrivargenren, även om dess huvudperson inte är någon sorglös flanör. I början av novellen spelar Åke Holm, Birger Weyden och Mikael Weyden kort, och Åke förlorar stort. Bröderna Weyden har gott om pengar, till skillnad från Åke. På Birgers förslag beger de sig till centrum. Framför Kämp ser Mikael Erik Wallin, som verkar något besvärad av mötet. Han står nämligen återigen på Esplanaden på jakt efter ett nytt kvinnoäventyr. De går alla till Princess, som är fullt, men Mikaels namn fungerar som ett sesam, och de får plats. Erik Wallin förundrar sig över att en av dansöserna är precis som hans syster. Birger ger hovmästaren visitkort för att bjuda artisterna till sitt bord. Den skickligt skrivna dialogen i novellen blottlägger ojämlikheten mellan personerna.
Efter att ha roat sig tillräckligt på restaurangen ger de sig ut på en biltur och vidare till Mikaels lilla bostad i Brunnsparken. Där spelar man piano, sjunger och dricker ända till gryningen. Den unga varietéflickan Wally börjar gråta och säger att hon vill hem till sin far. När hon blir ensam med Åke berättar hon snyftande sin sorgliga historia och vädjar till honom att ta henne till sig, eftersom hon annars skulle bli lika fördärvad som en äldre kollega till henne. Hon lovar att laga mat, städa, sy och göra allt som Åke ber henne om. Men Åke går inte med på det, eftersom han inte har några pengar – och dessutom, vad skulle folk säga. Wally tror inte på hans påstådda fattigdom. Dialogen blottlägger åter maktförhållandena. Åke talar nedlåtande till Wally, som till ett trotsigt barn. Eftersom Wally är en kvinna från en lägre samhällsklass befinner hon sig i en ännu mer utsatt position än Åke.
När Åke följer Wally hem tänker han på sitt eget liv. Han har inte rört boken på tre månader. Han har slösat bort sitt arv och lever på kredit, något han vill dölja för Mikael, som har betraktat honom prövande. I tre år har han bara fört ett utsvävande liv – nu måste han välja antingen ett nytt liv eller undergång. När han går längs chaussén mot Djurgården ser han bönder i sina kärror på väg till torget. Ur en av korgarna sticker en kyckling fram, och den ser han som ett tecken. Åkes farfar hade varit en sådan landsbygdsman som körkarlen, flitig och seg, vilket gjorde det möjligt för hans son, det vill säga Åkes far, att utbilda sig till läkare. Åke skäms vid tanken på att släktens sociala avancemang skulle stanna hos honom. Han känner livsglädje och planerar att resa ut på landet. Men sedan möter han sin gamla bekant Signe, som går med på att träffa honom på kvällen.
Klasskillnader, utsatthet och oförmågan att svara mot andras förväntningar är vanliga teman hos Schildt. Landsbygdsmänniskor som råkar illa ut i staden belyser urbaniseringens nackdelar. I Schildts verk framstår urbaniseringen som en oundviklig process som trampar åtminstone känsliga människor under fötterna.
Ture Janson (1886–1954)
Ture Jansons novellsamling Knock me down (1914) är ren dagdrivarlitteratur. Detta gäller särskilt den nästan hundrasidiga titelnovellen, vars huvudperson Birger Dahl studerar konsthistoria lojt och planlöst. I stället för att studera sitter han på teatern och tecknar. Där har han lärt känna den gifta svenska skådespelerskan Ebba Hellquist, vars man befinner sig i Stockholm. Birgers far är död, och han får pengar av sin morbror som bor i Åbo. Morbrodern skulle vilja att Birger började hos honom i byggmaterialaffären som förste bokhållare, men Birger känner sig inte kapabel till ett så ansvarsfullt arbete. Därför sitter han på teatern och tecknar samt förstås på Catani, Kämp eller Operakällaren. Janson har också placerat verkliga kända personer där, av vilka jag kände igen Guss Mattson och Eino Leino. Birger bor i det gamla badhuset i Ulrikasborg, som utanför säsongen hyr ut rum till studenter. Hans rumskamrat Holger är socialist. Novellen skildrar levande alkoholångande kvällssammankomster i hyrda rum och på restauranger. Där talar man om alkohol, ett eventuellt rusdrycksförbud, tidens anda och de svenskspråkiga.
Ebba bor i ett hyrt rum på Skatudden, och personerna promenerar och åker automobil (taxi) i Helsingforsmiljöer. En kväll går Birger tillsammans med sin vän Klas till en privat tillställning på Konstnärsgillet. Där bjuds det på underhållande program, man dansar tango och one-step och festar vilt ända till morgonen. Tidigt på morgonen klättrar Birger, skådespelaren Elf och journalisten Bergman upp på taket till saluhallen vid Kaserntorget för att hålla kabaré för en inbillad publik genom att dansa cancan, steppa och sjunga. Berättaren skildrar staden som vaknar omkring dem. I slutet av novellen går Birger till hamnen för att följa Ebba, som reser tillbaka till Stockholm med ångfartyget Oihonna. Därefter skyndar han sig till Kämps bar, där han tänker dricka drinkar som heter knock me down.
Utöver titelnovellen innehåller novellsamlingen nio kortare noveller, av vilka åtta utspelar sig i Helsingfors och en på en båt på vattnen utanför Drumsö. I dem skildras Helsingfors vid olika tider på året och dygnet. Novellerna hänger ihop genom miljöerna men också genom personerna, eftersom samma bipersoner förekommer i flera noveller. Novellerna skildrar sin tids seder, klädsel, samtalsämnen, attityder och relationer mellan könen. De berättar om mat, dryck, stadsbilden och det idéhistoriska klimatet. Staden betraktas främst ur den borgerliga unga mannens perspektiv, även om huvudpersonen i en novell är tobaksflickan på Catani, som sitter i en glasbur och säljer cigarrer till män, och huvudpersonen i en annan novell är en supande arbetarman vars uppgift är att tända gaslyktorna i hamnen.
Journalisten Bergman blev året därpå huvudperson i novellsamlingen Journalisten Bergman (1915). Janson var redan som ung en känd journalist och författare – också i Sverige, dit han flyttade år 1929. Han har en säker stil med humor och värme. I berättelserna i samlingens första del möter Bergman olika situationer och personer, också Mortimer och Birger Dahl från Torsten Helsingius verk Dagdrivare. I samlingens andra del är Bergman inte med. Novellernas huvudpersoner bildar en mångsidig kavalkad: en pojke ur arbetarklassen som fått plats som hjälppojke i ett kemiskt laboratorium, en ung grosshandlare, fru Lorentz som sitter med sin man på Kämp och kastar blickar på mannen som syns bakom fönstret, en 30-årig skådespelerska som är förlovad med två män samt massösen Evelyn Blomberg, som vill få sin klient att förälska sig i henne och också lyckas med det. Novellerna behandlar ganska mycket relationer mellan könen och ”det erotiska”, men på ett rätt dunkelt sätt jämfört med nutidslitteraturen.
Kvinnans ansvar
Karin Smirnoff (1880–1973) var dotter till den finlandssvenska skådespelerskan Siri von Essen och den svenske författaren August Strindberg. Hennes andra verk, Under ansvar (1915), är en Helsingforsskildring vars huvudperson är den unga professorsdottern Ruth Lagerborg. Ruth är gravid, men hennes fästman har drunknat. Hon arbetar på en bank, där de flesta av hennes kolleger ogillar hennes graviditet och anser att hon drar skam över arbetsgemenskapen. Ruth lämnar banken och föder sitt barn. Smirnoff beskriver också i någon mån förlossningen, vilket var djärvt på den tiden.
Ruth tar hand om sin dotter, och hennes två vänner från banken kommer regelbundet och hälsar på henne. Hon är modern i den meningen att hon vill försörja sig själv och inte söka en ny man som försörjare. Men hon är samtidigt naiv på så sätt att hon inte förstår att helt andra normer tillämpas på kvinnor än på män, trots att de fick rösträtt under det föregående årtiondet. Eller kanske är hon en idealist och en världsförbättrare.
Ruth inreder sin lägenhet i ett borgerligt kvarter med mahognymöbler som hon ärvt från sitt barndomshem. Hon har också en kokerska som hon "ärvt" av sina avlidna föräldrar. Men Ruth kan inte fortsätta leva i enlighet med sitt stånd, eftersom hennes pengar börjar ta slut och hon inte får tillbaka sitt arbete, då hon betraktas som en fallen kvinna. När Ruth går för att träffa sin tidigare chef, som är kvinna, vägrar denna att skriva en rekommendation åt henne. Om Ruth i hemlighet hade rest bort för att föda och gett bort sitt barn, såsom det var brukligt i liknande fall i bättre kretsar, skulle situationen ha varit en annan.
Ruth tvingas flytta till utkanten av staden, till Båtsmansgatan, men miljön framträder inte enbart i negativ dager. Den fysiska omgivningen är usel, men den andliga atmosfären är öppen och mottaglig. Ruth smälter in i sin nya miljö, vilket också är nödvändigt i trånga bostadsförhållanden. Hon hyr det större rummet hos sjömansänkan Soininen, som är mycket arbetsam och förstående. Sitt andra rum har Soininen hyrt ut till en flitig sömmerska och bor själv i sitt kök. Trots den materiella knappheten hjälper människor varandra. Ruth får låna pengar av sina vänner och Soiniskan har tålamod med hyran, även om hon själv bor på hyra och har det knapert.
Men Ruths moster Augusta som är föreståndarinna för Elementarskolan för flickor kräver att få ta hand om dottern Lisa. Hon anser att Ruth skämmer ut hela släkten med sitt beteende. Dessutom är Ruth en dålig mor och självisk, eftersom hon vill låta sitt barn växa upp i misär. Ruth anser att en kvinnas rätt till moderskap inte beror på hennes sociala och ekonomiska ställning. Ruth ser klasstillhörigheten som grundad i ekonomiska och materiella förhållanden, medan mostern ser den som en samling pliktande moral- och beteenderegler. Därför anser hon det ytterst opassande att Ruth visar upp sig med sitt oäkta barn på Esplanaden och i Brunnsparken.
Vi märker att 1910-talets Helsingfors verkligen inte är en storstad som möjliggör anonymitet, utan en småstad med trånga kretsar.
Ruth söker arbete på olika ställen men blir avvisad då hon saknar rekommendationer. Det är tio år sedan hon hade fått plats på banken, och då var hon 18 år. Hon dristar sig för att besöka självaste bankdirektören som i tiderna hade anställt henne. Men har blir mycket förlägen och täcks inte säga rakt ut utan nöjer sig med att mumla att han ska se vad han kan göra. Ruth är nära att kyssa hans hand i tacksamhet men behärskar sig. Men när Ruth går ut från hans fina trapphus går det upp för henne att besöker inte gav henne annat än ännu en förödmjukelse. Eftersom Ruth inte får något arbete säljer hon sina möbler och pantsätter sina smycken för att få pengar till försörjningen för sig själv och sin dotter.
Karin Smirnoff skildrar fattigdom och dess inverkan på det mänskliga psyket på ett trovärdigt och gripande sätt. En bärande kraft i berättelsen är solidaritet och vänskap. Ruth får ekonomisk hjälp av sina väninnor, och i sin tur försöker hon hjälpa den stackars sömmerskan bakom väggen när dennes barn är sjukt. Fast Ruth inte har det bra ställt märker hon att det alltid finns dem som har det sämre. Hon får till exempel reda på att sömmerskan håller på att arbeta sig ihjäl för att hennes man är arbetslös. Hon tycker synd om de fattiga barnen som på torget försöker förtjäna en slant med att erbjuda sig att bära kunders varor.
Efter att Ruth har knegat med illa betalda syarbeten och fallit djupare i sin misär får hon äntligen ett glädjebud: Hennes bror har avancerat till direktör på en lantbank och han erbjuder henne anställning. Före det får läsaren ännu ta del av en intressant diskussion hos hennes väninna.
Författarens person har alltid påverkat mottagandet av verket. Att kvinnliga författare förr förminskades och förbigicks var vanligt. Om en kvinna ville att hennes texter skulle tas på allvar, skrev hon under mansnamn. Detta har också Pirkko Saisio konstaterat. En bok skriven av en kvinna har inte bedömts som litteratur utan som kvinnolitteratur. Kritikerna (männen) hånade ämnen som ansågs kvinnliga eller menade att hysteriska kvinnliga författare hade gett sig in på frågor som kvinnor inte kan förstå. Därför har många kvinnliga författare i stor utsträckning fallit i glömska.
Smirnoffs roman Under ansvar fick på sin tid mycket beröm också av manliga kritiker. Endast en kritiker ansåg att hon utgjorde ett undantag och hänvisade till hennes berömda far. Karin Smirnoff fick ändå inte det eftermäle hon förtjänade. Romanen Under ansvar och pjäsen Ödesmärkt (1923) gavs i alla fall ut på nytt i en gemensam volym med kommentarer. Det är beklagligt att de inte har översatts till finska.
Avslutningsvis
Staden är ständigt i förändring och kan naturligtvis aldrig beskrivas uttömmande. Upplevelsen av stadens förändring förstärks av stora samhälleliga omvälvningar och av den existentiella otrygghet som individer eller grupper erfar. Dysterhet, ensamhet och alienation kan ta sig uttryck i nostalgi, en längtan efter en förgången tid som minnena har förgyllt. Många unga idealiserar och längtar efter en tid som de själva inte har upplevt. Samtidslitteraturen kan fungera som vägvisare till en förlorad tid och visa sådant som senare har fallit i glömska. Skönlitteratur är värd att läsa för att få språkliga impulser men också ur ett kulturhistoriskt och idéhistoriskt perspektiv. Det är också bra att stanna upp och fundera på vad som har förändrats och vad som inte har det samt varför. Dagens läsare kan hitta många igenkännbara erfarenheter i dessa verk.
Källor och litteratur
Biografiskt lexikon för Finland: Janson, Ture.(Länk leder till extern tjänst)
Biografiskt lexikon för Finland: Schildt, Runar.(Länk leder till extern tjänst)
Dagens Press 25.10.1914, 4. En litterär debut.
Helsingius, Torsten: Dagdrivare. Helsingfors: Söderström & C:o Förlagsaktiebolag 1914.
Helsingius, Torsten: Utveckling. Borgå: Holger Schildts Förlag 1915.
Janson, Ture: Knock me down. Helsingfors: Söderström & C:o Förlagsaktiebolag 1914.
Janson, Ture: Jornalisten Bergman. Berättelser. Borgå: Holger Schildts Förlag 1915.
Molarius, Päivi: Suomenruotsalaisen dagdrivare-kirjallisuuden dandy ja modernin subjektin itsehahmotus. Teoksessa Dekandenssi vuosisadanvaihteen taiteessa ja kirjallisuudessa. Toim. Pirjo Lyytikäinen. 156–182.
Nya Argus 16.11.1914, 10.
Ny finsk vitterhet V af R. F. v. Willebrand. Torsten Helsingius: Utveckling. Finsk Tidskrift no 1–2. 1916, 137–143.
Pettersson, Torsten: Det svårgripbara livet: Ett förbisett tema i dagdrivarlitteraturen. Teoksessa Från dagdrivare till feminister. Studier i finlandssvensk 1900-talslitteratur. Toim. Sven Linnér. Svenska litteratursällskapet 1986. 9–39.
Schildt, Runar: Ett nytt liv. Urval och förord av Kjell Westö. Schildts & Söderström 2025.
Smirnoff, Karin: Under ansvar & Ödesmärkt. Med förord av redaktörerna Kajsa Heselius, Rita Paqvalén, Maria Lival-Juusela, Hedvig Rask, Ylva Larsdotter, Julia Dahlberg och kommentar av minoritetsombudsmannen Eva Biaudet, skådespelaren Riko Eklundh och författaren Anneli Jordahl. Schildts & Söderström 2013.
Toftegaard Pedersen, Arne: Urbana odysseer Helsingfors, staden och 1910-talets finlandssvenska prosa. Svenska litteratursällskapet i Finland 2007.
Wasabladet 1.12.1914, 2–3.
