Under den tidigmoderna tiden var ljud det viktigaste sättet att förmedla information i staden. Vid sidan av officiella kungörelser spreds information muntligt på gator och allmänna mötesplatser, i hushållen och på gårdarna. Information om aktuella frågor gavs i gudstjänsterna, där även sekulära kungörelser lästes upp. En del av dem gällde hela riket, men även lokala meddelanden lästes upp: man kunde till exempel informera i kyrkan om kommande gatuunderhåll eller påminna om var man fick slänga avfall. Brådskande meddelanden tillkännagavs också på stadens gator, om saken inte kunde vänta till nästa gudstjänst. Då ljöd en trumvirvel i staden, varefter meddelandet ropades ut. Det kunde till exempel handla om att tjuvar hade påträffats i staden. Genom meddelandet kunde man varna invånarna och snabbt nå eventuella ögonvittnen.
Ljudlandskapet förmedlar en mängd olika typer av information. Ett bra exempel på det är olika larmsignaler och andra signaler som används för att hålla ordning och varna för fara. I en tätbebyggd trästad var bränder en ständig risk, och därför hade man utvecklat olika varningssignaler för brandbekämpningen. Om elden var lös larmade man genast om det till högvakten vid torget. Där avlossade man varningsskott, ringde i klockor och slog på trummor. Ljuden var dock inte bara en slumpmässig kakofoni, utan bestod av noggrant definierade signaler: utifrån dem kunde lyssnaren avgöra i vilken del av staden elden var lös och om den tilltog eller redan var på väg att släckas. Tack vare ljudsignalerna visste man om man skulle skynda sig att skydda sin egendom eller hjälpa till med räddningsarbetet – och vart man skulle bege sig.
Utöver de sporadiska varnings- och informationssignalerna ljöd också vardagliga ljudsignaler i stadsrummet varje dag. Till de säkrast återkommande ljuden hörde stadens brandvakters utrop av klockslag varje natt. Brandvakternas uppgift var att patrullera stadens gator, övervaka den sovande stadens säkerhet och informera om att allt var som det skulle. En patrull på två brandvakter gick runt till vissa gathörn varje hel timme för att ropa ut klockslaget. Innan det fanns ordentlig gatubelysning baserade sig övervakningen av stadsrummet på hörselsinnet. Om natten var mulen var det bleka skenet från en lykta inte till så stor hjälp. Det gällde därför för vakterna att spetsa öronen när de övervakade den dunkla staden. Eftersom natten var helgad åt vila var det lätt att upptäcka störande oväsen, och man kunde ingripa i det snabbt.
Ljud hade också överlag en central betydelse för människornas tidsuppfattning. Även om det fanns klockor i förmögnare hem och även fickur blev vanligare i slutet av 1700-talet, levde de flesta av stadens invånare ännu i början av 1800-talet utan egen klocka. I staden fanns en allmän urtavla på kyrkans klockstapel, men tidsuppfattningen baserade sig huvudsakligen, förutom på mängden ljus, på de utropade klockslagen och ringningarna i kyrkklockorna. Kyrkklockorna kallade till gudstjänst, men ibland meddelade de också om olika högtidligheter. Folk kände väl till de olika typerna av ringningar och variationerna i dem: själaringningen berättade till exempel om hur förmögen den avlidna var, för man måste betala för ringningen. Ju mer välbärgad man var, desto rikligare blev ringningen från klockstapeln.
Under den tidigmoderna tiden var arbetets ljudlandskap en del av stadsbilden. I hamnen lastade, lossade och vägde man, och i hantverkarnas verkstäder smidde och flätade man. Till vardagen hörde också ljuden av tvätt som tvättades vid stadens stränder och djur som fördes ut på bete via stadens huvudgator. När man började göra Helsingfors till en huvudstad på 1820-talet ekade de många ljuden från byggarbetsplatserna i stadsrummet i åratal. Man sprängde berg, byggde och rev byggnadsställningar – slamrade, bankade, hamrade och smällde, ropade och kanske också sjöng och skämtade.
När Sveaborg började byggas år 1748 blev Helsingfors en fästningsstad. Skott från kanoner och andra vapen blev därför under 1700-talet en välbekant del av ljudlandskapet i Helsingfors. Mer sällsynta ljud var kanonskott vid festliga tillfällen eller kanonader i samband med krig, men mer vardagligt var att höra soldater öva, i synnerhet på övningsfältet i Kampen. Det fanns också en del personer bland civilbefolkningen som bar vapen. Särskilt småfågeljakt var en vanlig hobby bland stadsborna långt in på 1800-talet. Det var dock inte tillåtet att skjuta inom det detaljplanerade stadsområdet. De myndigheter som övervakade stadsrummet var snabbt på plats om ett skott hördes på anmärkningsvärt nära håll, särskilt om det skedde på en helgdag.
I en tätbefolkad stad förekommer det oundvikligen oväsen ibland. Särskilt under den tidigmoderna tiden var det vanligt med oväsen, eftersom staden hade tiotals krogar och i synnerhet soldater, sjömän, unga gesäller och bönder gärna firade sina lediga stunder på ett uppsluppet sätt både till vardag och fest. Strikta öppettider hade fastställts för krogarna, och om de inte följdes kunde man höra det. Oväsendet från berusade kunder tog sig nämligen genom fönsterluckorna ut på gatan och nådde också myndigheternas öron. Ofta tolererades ljuden och ibland kunde till och med vaktpatrullerna låta påstrukna personer passera, men under helgdagar och på viktiga platser rådde striktare disciplin. Om någon störde sovande nattetid, slogs eller skadade andras egendom, förde oväsen under gudstjänsttiden och över huvud taget uppträdde högljutt i närheten av kyrkan var en vaktpatrull snabbt på plats. De skyldiga fördes till högvakten vid torget i väntan på att fallet skulle behandlas i stadens domstol.
Ljudlandskapet berättar om vardagen i stadsrummet. Kombinationen av ljud är aldrig exakt densamma från dag till dag, men ljudlandskapet står ändå för det bekanta, för kontinuitet och förutsägbarhet. Eftersom ljuden är förknippade med gemensamma betydelser och minnen bidrar de till att skapa en gemenskap. Ljudlandskapet är dock inte likadant i alla delar av staden, och alla hör inte ljuden på samma sätt, eller över huvud taget. Även om stadsrummet och dess ljud förändras finns det vissa som består – vindens sus, havets vågor och ropen från de fåglar som häckar längs stränderna har funnits här redan innan Helsingfors fanns.
Källor
Kilpeläinen, Veikka (2024), Kaupunki yhteisenä tilana. Kaupunkitilan käyttö kustavilaisen ajan ja autonomian ajan alun Helsingissä (1770–1820). JYU Dissertations 840. Jyväskylä: Jyväskylä universitet.
Englund, Peter (2003), Hiljaisuuden historia. Helsingfors: WSOY
Helsingfors stads brand-ordning, af borgmästare och råd, efter öfwerläggning med borgerskapets äldste författad år 1782, och af Kongl. Maj:t til obrottslig efterlefnad i nåder gillad och stadfästad den 27 februarii år 1784. Åbo.
Savolainen, Panu (2019), Det akustiska stadssamhället. Ljudlandskapet som informationsförmedlingskanal för den offentliga makten och för stadsbor i 1700-talets Sverige. I: Historisk Tidskrift för Finland. 1:2019.
