Längtan efter turister och sommarkonserter
Efter andra världskriget hade man grundat eller höll på att etablera sommarfestivaler på olika håll i Europa. De mest berömda festivalerna hölls i Edinburgh, Salzburg och Avignon. Enligt dem som gjorde upp planer för Sibeliusveckan lockade dessa festivaler turister och utgjorde betydande inkomstkällor för värdländerna och -städerna. Förutom turism skapade festivalerna en positiv image och hjälpte landets kompositörer att slå igenom i det allmänna medvetandet.
Den 28 december 1949 föreslog Helsingfors idrotts- och friluftsnämnd att även Helsingfors skulle ordna en särskild Sibeliusvecka under sommaren, för att ”stimulera turismen till vårt land och särskilt till Helsingfors”. Bakom initiativet låg exkursionsombudsmannen Eero Koroma, som skulle komma att fungera som verksamhetsledare för Sibeliusveckan vid sidan av sin tjänst i femton år. Koroma ville göra Helsingfors till en mer attraktiv turiststad, och Jean Sibelius musik skulle passa för ändamålet.
I februari 1950 tillsatte stadsstyrelsen en delegation för Sibeliusveckan, som beredde en detaljerad plan för festivalens innehåll och tidpunkt. Syftet med festivalen i Helsingfors var att liva upp staden i mitten av juni, då det trots de ljusa nätterna var väldigt lugnt när man såg till turismen och konstinstitutionerna. Samtidigt hade man en storslagen idé om ett evenemang som skulle locka utländska turister.
Helsingfors profilerar sig som musikstad
I slutet av år 1950 grundades en stiftelse för Sibeliusveckan, vars syfte var att ”göra det finska musiklivet känt för såväl en inhemsk som en utländsk publik genom att anordna musikevenemang i Helsingfors stad”. Förutom Helsingfors stad och Rundradion var flera organisationer inom musik och turism representerade i stiftelsen.
Grundandet av Sibeliusveckan innebar att Helsingfors började bygga upp en bild av sig själv som en musikstad. Det fanns fog för detta varumärke, för staden upprätthöll Finlands enda fullskaliga symfoniorkester, Helsingfors stadsorkester. HSO:s intendent Nils-Eric Ringbom fungerade som konstnärlig ledare för festivalen genom hela 1950-talet.
Ansvaret för arrangemangen delades med Yle, som under dessa år utökade sin radioorkester till en fullskalig symfoniorkester, Radions symfoniorkester. Grundtanken bakom Sibeliusveckan var att HSO och RSO skulle spela Sibelius världsberömda musik under festivalen. Världsstjärnor skulle bjudas in som kapellmästare och solister, och de radierade konserterna skulle säljas via utländska radiobolag så att hela världen kunde lyssna. Staden och staten ansvarade gemensamt för de årliga förlusterna.
Den första Sibeliusveckan hölls i juni 1951. Man lyckades med kort varsel engagera ett par stjärnor, Philadelphia Orchestras kapellmästare Eugene Ormandy och den amerikanske stjärnviolinisten Isaac Stern. Helsingfors hade inget egentligt konserthus, så konserterna ordnades i Helsingfors universitets festsal, på Sibelius-Akademin och i Tölö mässhall.
Sibelius musik i centrum
Huvudtemat för festivalen i Helsingfors var Sibelius musik. Mästartonsättaren, som fyllt 85 år, deltog inte själv i evenemangen under Sibeliusveckan men lyssnade uppmärksamt på konserterna i radion och tog generöst emot de kapellmästare och solister som besökte Helsingfors. Resan till Ainola i Träskända för att träffa den levande legenden var en unik möjlighet för de utländska musikerna, som gjorde det mer lockande att ge konserter i Helsingfors. I festivaladministrationen representerades familjen Sibelius av dottern Eva Paloheimo och svärsonen, kapellmästaren Jussi Jalas.
Att endast hålla sig till Sibelius musik blev ändå tungt för lyssnarna, så man inkluderade också andra finländska tonsättare i konsertprogrammet, såsom Yrjö Kilpinen, Leevi Madetoja, Uuno Klami, Selim Palmgren och Aarre Merikanto. Festivalen fungerade som ett skyltfönster för den finländska musikexporten, eftersom konsertprogrammet kompletterades med en grammofonkonsert med stigande stjärnor. Bland de yngre kompositörerna lyfte man fram Einar Englund och Erik Bergman, och senare Einojuhani Rautavaara och Joonas Kokkonen.
De radierade festivalkonserterna gav också finländska kapellmästare möjlighet att visa upp sig. Vid sidan av de permanenta ledarna för HSO och RSO, Tauno Hannikainen och Nils-Eric Fougstedt, började man så småningom också ge ansvar till yngre löften – Paavo Berglund, Jorma Panula och Ulf Söderblom.
Helsingfors välkomnade toppmusiker
Festivalens dragplåster var utländska toppmusiker och orkestrar. I programmet ingick alltid Sibelius violinkonsert, som turvis tolkades av inbjudna musiker från USA och Sovjetunionen. Precis som idag var Helsingfors inte speciellt lättillgängligt geografiskt sett, men stadens geopolitiska läge mellan öst och väst garanterade stormakternas uppmärksamhet. På grund av världspolitiken blev Helsingfors föremål för olika propagandaoperationer för mjuk makt, och konstnärer fick agera kulturambassadörer för det kapitalistiska väst eller det socialistiska öst.
De utländska artistengagemangen samordnades av Fazers konsertbyrå, vars direktör Viggo Groundstroem blev konstnärlig ledare för festivalen år 1960. Fazers verkställande direktör Roger Lindberg såg personligen till att de utländska hedersgästerna och diplomaterna trivdes. I praktiken samarbetade man med musikfestivalerna i Stockholm, Bergen och Köpenhamn: samma artister kunde bjudas in att uppträda i alla städerna, eftersom de nordiska festivalerna utgjorde en enhetlig serie från maj till midsommar.
Musikstaden Helsingfors intog sin plats på den europeiska festivalkartan
Sibeliusveckan satte Helsingfors och Finland på den europeiska festivalkartan. Under det europeiska kulturcentrets paraply grundades år 1952 en gemensam organisation för Europas musikfestivaler, och Sibeliusveckan antogs genast som medlem. Helsingfors lyftes fram i den gemensamma internationella marknadsföringen av både europeiska och nordiska festivaler.
Sibeliusveckan arrangerades femton gånger mellan 1951 och 1965. Även om festivalen inte lockade någon anstormning av turister till Helsingfors sändes dess konserter i radio i hela 30 länder och över 60 radiokanaler. Radiosändningarna gav inkomster till festivalen och spred effektivt bilden av ett musikland och huvudstaden Helsingfors högklassiga symfoniorkester.
Den internationella publiciteten och lyssnarskaran skapade spänning i konkurrensen mellan huvudstadens två orkestrar. Parhästarna sporrade varandra, och tack vare festivalen blev orkestrarna kända uttryckligen som Sibeliustolkare. Ryktet öppnade dörrarna för internationella konsertresor i början av 1960-talet, och LP-inspelningar följde från och med ingången till 1970-talet.
Från och med slutet av 1950-talet väcktes ett intresse för att ordna sommarfestivaler även på annat håll i Finland. Särskilt Åbo Musikfestspel och Nationaloperans balettfestival konkurrerade med Sibeliusveckan på ett störande sätt, så man blev tvungen att börja koordinera ett samarbete med dem. Den verkliga festivalboomen i Finland kom sedan i slutet av 1960-talet.
Från Sibeliusveckan till Helsingfors festspel
Den sista Sibeliusveckan ordnades 1965, när Sibelius skulle ha fyllt 100 år. Trots att programmet var omfattande och evenemanget gick med vinst, ansåg man att tiden hade sprungit förbi den gamla sortens musikfestival. Man ville öppna upp den högklassiga konstmusikfestivalen som en folkfest även för andra konstarter och den stora allmänheten, och för detta ändamål grundades en separat stiftelse för Helsingforsveckan 1966. Helsingfors festspel ordnades för första gången i maj 1968. Efter det flyttades festivalen till slutet av sommaren och blev längre.
Trots den treåriga pausen var Helsingfors festspel en arvtagare till Sibeliusveckan, eftersom det fanns en stark kontinuitet i administrationen för festivalen. Däremot förändrades den ekonomiska grunden när staten steg åt sidan som finansiär. Det var nu mer tydligt fråga om en konstfestival för Helsingfors och dess invånare.
År 1969 tog musikprofilen Seppo Nummi över som ledare för festspelen, och han lyckades sänka tröskeln och tilltala de unga i de stora åldersklasserna. Avgiftsfria rock- och jazzkonserter spred ut sig runt om i förorterna, medan symfoniorkestrarna koncentrerades till det palatslika Finlandiahuset från och med 1972. Även bildkonst, teater, film och barnkultur fick en plats i festspelens program.
Artikeln baserar sig på författarens verk Taiteen ja kulttuurin pääkaupunki. Helsingin historia vuodesta 1945, del 7, som ges ut av Helsingfors stads historiekommitté 2025/2026.
