Landsortsmässigt boende i en ljus trähusstad
Helsingfors hade i början av 1800-talet ett enhetligt utseende. De låga en- och tvåvåningsbyggnaderna var utförda i en ljus empirestil. Gårdarna var ofta kringbyggda och till en större gård hörde utöver huvudbyggnaden en eller flera gårdsbyggnader, ett uthus med stall, ladugård, vagnslider, vedbod och avträden. Vattnet hämtades från en egen brunn eller från stadens allmänna brunnar. Tomterna var stora och pryddes av trädgårdar med grönsaksland, blomsterrabatter, fruktträd, bärbuskar och ibland även lusthus. Enligt självhushållningens principer så producerade man själv det mesta man behövde. Varje höst slaktades en gris så man kunde göra korv, syltor och skinka. Matskafferiet fylldes med sill, salt strömming, inlagda och torkade grönsaker, sylter, ägg, kaffe och socker.
Ett hushåll bestod av föräldrar och barn samt ett antal ogifta eller äldre släktingar samt tjänstefolk. Dessutom kunde man hyra ut rum till utomstående. Bostäderna inreddes med möbler som stadens snickare tillverkat eller så köpte man tidsenliga möbler direkt från S:t Petersburg. Inredningen i envåningshusen var sparsam. Soffor, bokskåp, sängar samt skriv-, spel- och sybord stod ofta utplacerade längs väggarna. I förmögnare hus kunde golven prydas av turkiska mattor och väggarna av släktporträtt och litografier.
Biedermeier – borgerskapets stilriktning
På 1830-talet inreddes förmak, salar och kammare i biedermeierstil, som även har kallats för den borgerliga stilen. Nytt var soffgruppen. Tidigare hade man haft en stel möblering med möblerna utplacerade längs väggarna. Nu flyttades möblerna i fria grupper på golvet så att man fick soffgrupper där familjer kunde umgås med varandra och sina gäster.
Chiffonjén var en statusmöbel på 1800-talet. Den var en hög förvarings- och skrivmöbel med byrålådor i underdelen. En lodrät skrivklaff fälldes ut och innanför den fanns flera fack och smålådor. Sekretären var en annan populär skrivmöbel. Sängarna fick inte ta stor plats, de var ofta utdragbara från sidan eller ändan. I rikare familjer var sängarna ofta dekorerade med sniderier.
Urbant boende i en snabbt växande stenhusstad
Helsingfors var en utpräglad trähusstad fram till slutet av 1800-talet, då industrialiseringen fick sitt genombrott. Det innebar både ny byggteknik och en ny syn på boendet. Övergången från det landsortsmässiga till det urbana boendet i Helsingfors inföll kring år 1880. Då skedde upptakten till en fortlöpande folkökning. Från en befolkning på endast 20 000 år 1850 hade Helsingfors vid sekelskiftet redan över 100 000 invånare.
1875 års stadsplan och byggnadsordning tillät en obegränsad byggnadshöjd, vilket stimulerade byggandet. Ett par årtionden senare begränsades våningstalet till fem. Byggenskapet var som livligast kring sekelskiftet 1900, då stenhusbeståndet i Helsingfors tredubblades. Livligast var byggandet i Kronohagen, Gardesstaden och i närheten av Skillnaden och Järnvägsstationen. Under denna period var det rätt vanligt att förmögna borgare lät bygga stora bostadshus. Grönqvistska palatset, som fortfarande ståtar vid Norra esplanaden 25–27 och upptar hela den södra sidan av kvarteret Enhörningen, är ett praktexempel på detta. Eftersom tomtpriserna var höga byggde man kvarteren fulla och därmed blev gårdarna trånga och mörka. Lägenheterna var däremot stora och det rymdes ofta bara två bostäder per våning.
Hemmet blir ett privat område
Då arbetsplatserna inte längre fanns i anknytning till bostäderna och eftersom kärnfamiljen var den rådande familjemodellen, blev hemmet alltmer en privat sfär. I den borgerliga bostaden var olika funktioner klart åtskilda i olika rum. Man kunde indela rummen i maskulina och feminina. Från en stor tambur kom man in i salongen, matsalen, biblioteket och herrummet. I dessa representationsutrymmen, som vanligen låg mot gatan, tog man emot gäster. Det yrke som herrn i huset hade påverkade starkt användningen och utformningen av representationsrummen. Man möblerade för umgängeskretsen och det gällde att visa upp familjens sociala, ekonomiska och kulturella status.
De privata eller feminina rummen låg på gårdssidan. Till dem hörde herrskapets sovrum, barnkammaren, tjänstefolkets rum, köket och serveringsrummet. Kökets inredning hölls förbluffande oförändrad nästan hela 1800-talet. Den separata kökstrappan användes av tjänstefolket, men också av varubud, vedkarl, iskarl och barn. Frun i huset hade sällan ett helt eget rum, men däremot fick hon bära ansvaret för hemmets inredning. I 1800-talets Europa var hemmet ett moraliskt projekt, vars målsättning var att uppfostra ordentliga samhällsmedlemmar.
Inredningen avspeglar de rätta värderingarna
I slutet av 1800-talet präglades de borgerliga bostäderna av ”horror vacui”, en rädsla för tomma ytor. Rummen inreddes med mjuka stoppade soffgrupper i nyrokoko, sy- och spelbord, etagärer, blomsterpelare, statyetter, jakttroféer, grönväxter mm. Man föredrog mörka träslag som mahogny och valnöt. Möblerna kläddes i blommiga gobelängtyger i rött, blått och grönt. Textilindustrin försåg hemmen med tidigare okänt överflöd av gardiner, draperier, mattor och borddukar. Ljus och ljud skulle dämpas. Klamp av skodda hästhovar, ljudet av järnbeslagna vagnshjul och tunnor som rullade mot stenbeläggningen var ljud som skulle hållas ute med hjälp av innanfönster och tunga gardiner.
Rummen fylldes med otaliga inredningsdetaljer, vilkas budskap var tydliga för samtiden. Familjeporträtt, litografier och virkade dukar vittnade om att här satte man värde på hem, religion och fosterland. De tunga gardinerna och draperierna i mustiga färger bidrog till en intim stämning. Till den bidrog även de broderade dynorna, fotpallarna och borddukarna, vilka ofta hade skapats av frun i huset. Souvenirer och all slags kuriosa trängdes på hyllor och bord för att berika miljön och erbjuda intressanta ämnen för diskussion. Ett uppskattat nöje var att se på tredimensionella fotografier i ett stereoskop som man hade framme på bordet. Denna överdådiga inredningsstil blev senare skarpt kritiserad.
Bekvämligheter och kommunalteknik
De äldsta stenhusen var till en början utan bekvämligheter. I själva verket var det faktiskt obekvämare att bo i dem än i de låga trähusen, eftersom avståndet till avträden på gården var längre och det var tungt att bära ved och vatten i de hisslösa husen. Så småningom började man inrätta torrtoaletter i bostädernas garderober. Torrtoaletterna var lockförsedda lådor som dolde ett ämbarlikt kärl.
Boendetrivseln i höghusen förbättrades i och med ny kommunalteknik. I Helsingfors inrättades ett gasverk 1860, men före 1900-talet användes gas i bostadshusen främst för att belysa paradtrappan. År 1875 fick Helsingfors ett vattenledningsverk och under de följande åren installerades vattenledningar och avlopp i 75 hus. Vattenklosett inomhus väckte dock misstro. Kring sekelskiftet fördes en häftig debatt om ”de stinkande anläggningarna i bostädernas knutar” och om hur bakterier från dem skulle smutsa vattnet vid stränderna.
Centralvärme och badrum var ovanligheter ännu på 1800-talet. De första badrummen byggdes i helt vanliga rum som kunde vara mycket rymliga, ljusa och trevligt inredda. De äldsta badkaren var av marmor, plåt eller gjutjärn. Vid karet stod en vedeldad kamin och vattnet uppvärmdes i en behållare kring rökgången. Elektriciteten började konkurrera med gasen på 1880-talet. Till en början användes elströmmen endast för belysning, men småningom kom telefoner, radioapparater och hushållsmaskiner på marknaden. I början av 1900-talet började man förse höghusen med hissar, vilket underlättade boendet i stenhusstaden.
Litteratur
Bo Lönnqvist: Koti kaupungissa. 100 vuotta asumista Helsingissä. Tammi 1986.
Kirsi Saarikangas: Asunnon muodonmuutoksia. Puhtauden estetiikka ja sukupuoli modernissa arkkitehtuurissa. SKS 2002.
Anna-Maria Åström: Hemma bäst. Minnen från barndomshem i Helsingfors. SLS 1990.
Narinkka. Helsingin kaupunginmuseon vuosikirja 1980.
Narinkka. Helsingin kaupunginmuseon vuosikirja 1991.
