Bostadslösheten

Ett växande Helsingfors

Trots att byggverksamheten i den växande staden var mycket livlig och det fanns rejält med arbetstillfällen, var efterfrågan på jobb och bostäder större än utbudet. Befolkningen växte snabbare än man lyckades bygga nya bostäder, och att hitta fram till jobben var ingen självklarhet för oerfarna och outbildade sökande. Det var följaktligen många nykomlingar som fick det svårt då de inte hittade vare sig arbete eller inkvartering. De hemvana ställena och människorna på landsbygden förbyttes till trängseln i en främmande stad, och det kunde hända att man måste övernatta på gator, i trappuppgångar eller i Frälsningsarméns natthärbärge.

Sedlighetspolisen övervakade lösdrivare

Samhällets inställning till arbetslösa och hemlösa var i regel inte välvillig. Om någons arbets- eller bostadslöshet inte berodde på sjukdom, och om man dessutom betedde sig opassligt, betraktades man i lagen(Länk leder till extern tjänst)som lösdrivare. Lösdrivare bemöttes med fördömande i synnerhet om de idkade fylleri, tiggeri eller prostitution, eller i övrigt betedde sig illa eller oanständigt.

I Helsingfors övervakades lösdrivarlagens efterlevnad strängt av sedlighetspolisen – en sentida motsvarighet till de så kallade paltarna – som åren (ca.) 1937–87 kom att kallas vårdpolisen.

 Civilklädda poliser patrullerade på Helsingfors gator och förhörde sysslolösa människor som vistades i staden. Årligen anhöll sedlighetspolisen tusentals lösdrivare. Som lindrigast kunde man få en befallning att vara som folk och sätta pli på sitt liv – eller så åka tillbaka till hemorten. I strängaste fall kunde lösdrivarna, om lösdriveriet pågått länge, skickas till en tvångsarbetsinrättning eller fängelse.

Som benämningen antyder var det i synnerhet osedligt leverne som sedlighetspolisen fäste sig vid. En stor del av de anhållna var kvinnor som misstänktes för att utöva skökans yrke, alias horeri eller prostitution. Även fylleri på allmän plats var en vanlig orsak. Men det var närmast bara de fattiga som polisen övervakade. Osedligt beteende eller fylleri bland arbetande människor eller förmöget folk lade de sig i regel inte i.

Bostadsbristen efter andra världskriget

Efter andra världskriget blev det återigen svår bostadsbrist i Helsingfors, då hemförlovade från armén och evakuerade från de avträdda områdena skulle få tak över huvudet i en stad där flygbombardemangen gjort märkbar skada. I synnerhet för ensamma män var det svårt att få bostad, eftersom familjer hade förtur på bostadsmarknaden. Problemet löstes genom att uppmana dem som hade lediga rum att ta hyres- eller underhyresgäster, och genom att inrätta bostadsinrättningar och natthärbärgen i till exempel bombskydden. Omständigheterna i dessa mörka och trånga masshärbärgeringar var krassa – och en bräcklig språngbräda för dem som hemförlovats från kriget.

Under efterkrigsårtiondena tilltog den så kallade flykten från landsbygden, och Helsingfors folkmängd fortsatte växa. Bostadsproduktionen blev på efterkälken, och bostadslösheten ökade.

Livet var hårt för de bostadslösa. De kunde vara tvungna att övernatta i soplådor, under broar och i trappuppgångar, eller i självuppförda kåkar på bland annat Byholmen, Busholmen och Nätholmen, där hela läger av sådana uppstod. Vintertid hände det nästan dagligen att bostadslösa frös ihjäl, eller dog i alkoholförgiftning eller brännskador från brasor.

Lösdrivarlagen användes fortfarande för att tukta bostadslösa: vårdpolisen gjorde ofta besök i de hemlösas läger, och arbetslösa skickades till fängelseartade arbetsinrättningar. För de få kvinnor som fanns med bland de hemlösa var läget ännu värre än för männen: de fick inte komma in i natthärbärgena, och lösdrivarlagen slog hårdare mot dem.

En stor del av de bostadslösa var män som tjänstgjort i kriget, och många av dem hade fått fysiska och/eller psykiska skador. Att repa sig från krigets trauman var svårt om man var hemlös och utan pengar. Många tog slutligen till flaskan – alkoholism var ett allmänt problem bland bostadslösa män. Statens försök att begränsa alkoholkonsumtionen med hjälp av det så kallade brännviskortet bara förvärrade situationen, i och med att de svårt alkoholiserade började tillgripa surrogatsprit. Man kunde dricka så kallad ”tenu” alias T-sprit (avsedd för fönstertvätt mm.), eau de cologne (kallad ”kolina”) eller rentav polityr, ett slags lack, som man med hjälp av salt separerade spriten ur. Dessa alkoholhaltiga vätskor var inte till för att förtäras, och de som gjorde det kunde bli verkligt illa däran, ofta rentav dö. Då regleringen av alkoholbruket omsider mildrades i slutet av 1960-talet och början av -70-talet förbättrades alkoholisternas hälsa, och dödligheten sjönk.

De bostadslösas situation noteras

En del hjälpare hade de bostadslösa ändå under efterkrigstiden. En av dem var Arvid von Martens med sin förening Kovaosaisten ystävät ry. [dvs. de vanlottades vänner], som under 1950- och 60-talet grundade bostadsinrättningar för bostadslösa i Helsingfors. År 1961 grundade Arvo Parkkila, en alkoholist som slutat dricka, föreningen Suoja-Pirtti ry. [dvs. skyddsstugan] för att hjälpa alkoholister.

Nya hjälpare dök upp mot slutet av 1960-talet – efter att en katastrof väckt samhället till insikt om de bostadslösas hopplösa läge. Hösten 1967 slog vintern nämligen till tidigt med hård köld, och på en månad frös över 40 bostadslösa ihjäl på Helsingfors gator. Som nödlösning grundades ett nytt härbärge i Gräsviken. Stället började kallas Liekkihotelli [t-sprithotellet] eller Lepakkoluola [läderlappsgrottan]. Där fanns egentligen rum för 150, men som värst fanns det över tusen människor på området. Nödinkvarteringen hindrade ihjälfrysning, men förhållandena i det fullproppade och för boende olämpliga före detta målfärgslagret var omänskliga.

Ihjälfrysningarna blev startskottet för Novemberrörelsen, vars mål var att hjälpa bostadslösa och andra vanlottade i samhället. Självständighetsdagen 1967 ordnade Novemberrörelsen en alternativ självständighetsfest, samtidigt som president Kekkonen och alla hans inbjudna gäster dansade på slottet, Finlands 50-åriga självständighet till ära. Novemberrörelsens fest rönte mycken uppmärksamhet i media, och väckte diskussion om de bostadslösas situation.

Mot bättre tider

Ihjälfrysningarna och de undermåliga förhållandena på uteliggarhärbärget Liekkihotelli ledde till en debatt som fick samhället att reagera. På 1970-talet började de bostadslösas situation så småningom förbättras. De trånga och bullriga natthärbärgena och dödsfallen i surrogatspritförtäring förpassades till historien när moderna härbärgen inrättades och alkoholpolitiken liberaliserades. En insikt spred sig att de bostadslösa i stället för straff behövde hjälp och, framför allt, en bostad, för att kunna börja lösa sina övriga problem. De bostadslösas förhållanden blev sakta bättre, och bostadslösheten började minska. Det uppstod också organisationer som drev de bostadslösas sak, såsom stiftelsen Y-Säätiö och den av de bostadslösa själva grundade registrerade föreningen Vailla vakinaista asuntoa ry [utan stadigvarande bostad rf]. År 1986 slopades lösdrivarlagen, och hemlösa betraktades därmed inte längre som lösdrivare.

På 1970-talet började bostadslösheten minska märkbart, men helt har problemet inte försvunnit: I slutet av år 2020 fanns det i Finland 4 341 personer som saknade stadigvarande bostad. Av dem fanns 1 500 i Helsingfors. 700 (i hela landet) bodde ute eller i skyddshärbärge.

Litteratur

Hannikainen, Matti. Rakentajat suhdanteissa: Palkat, työttömyys ja työmarkkinakäytännöt Helsingin rakennustoiminnassa 1930-luvun laman aikana.

[om byggare under olika konjunkturer; löner, arbetslöshet och arbetsmarknadspraxis under depressionen på 1930-talet] Helsingfors: Finska Vetenskaps-Societeten, 2004.

Häkkinen, Antti & Peltola, Jarmo. Suomalaisen “alaluokan” historiaa: köyhyys ja työttömyys Suomessa 1860–2000. [om fattigdom och arbetslöshet i Finland 1860-2000] I verket Häkkinen, Pulma, Tervonen: Vieraat kulkijat – tutut talot: Näkökulmia etnisyyden ja köyhyyden historiaan Suomessa [synpunkter på etnicitetens och fattigdomens historia i Finland] Helsingfors: Finska litteratursällskapet SKS, 2005

Paakkonen, Heli 2014: Kallion paikat esitettyinä tiloina: J. K. Harjun kertoma ja keräämä kaupunki [ställen i Berghäll, stadsmiljöer som J.K.Harju samlat ihop och berättat om]. Magistersavhandling Helsingfors universitet, Institutionen för kulturforskning. Folkloristik. 2014.

Rantanen, Miska. Lepakkoluola. Borgå: WSOY, 2000.

Taipale, Ilkka. Asunnottomuus ja alkoholi: sosiaalilääketieteellinen tutkimus Helsingistä vuosilta 1937–1977 [om bostadslöshet och alkohol, en socialmedicinsk studie om Helsingfors 1937–77]. Stiftelsen för alkoholforskning, 1982.

Tikka, Katja; Maaniitty, Elina; Aaltonen, Iisa. Punaisten lyhtyjen Helsinki: prostituutio pääkaupungin historiassa [om de röda lyktornas Helsingfors: prostitutionen i huvudstadens historia]. Helsingfors: Förlaget Minerva Kustannus Oy, 2018.

Waris, Heikki. Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle [om hur ett arbetarsamhälle uppstod norr om Långa Bron i Helsingfors]. Helsingfors: Finska Historiska Samfundet, 1932