Husdjur i staden

I Helsingfors levde man med åtminstone partiell självhushållning i århundraden. Stadsborna odlade sina åkrar och grönsaksland och höll alla slags husdjur. I trähusens Helsingfors fanns det ett stall längst bak på tomten, och höns gick och sprättade på gården. I centrumområdet slutade man hålla husdjur under den senare hälften av 1800-talet, men hästar förblev en del av vardagen och stadsbilden även länge efter detta.

Havremotor

I århundraden rörde sig nästan allt i Finland med hjälp av starka finska hästar: plogar och harvar på åkrarna, laster och passagerare på vägarna, kanoner och soldater på slagfälten. Hästen var därför det mest värdefulla husdjuret och blev väl omhändertagen.

I Helsingfors behövdes det allt fler hästar till allt tyngre arbeten när staden växte på 1800-talet. Hyrkuskar förde passagerare från en plats till en annan, medan lastkuskar transporterade både byggmaterial och livsmedel. Brandkåren ilade till brandplatserna med hjälp av en häst, och en häst spändes även för den första spårvagnen 1891. Arbetshästar sågs på Helsingfors gator ända fram till 1950-talet, trots elspårvagnens, bilens, lastbilens och bussens ankomst.

Ridning har varit en populär hobby för barn sedan 1970-talet. Därför känner dagens Helsingforsbor bättre till ponnyer och varmblodiga ridhästar än finska hästar. I Brunakärr intill Helsingfors centrum finns fortfarande en ridskola. Där bor även de hästar som Helsingforspolisen fortfarande använder vid patrullering och publikkontroll.

Kor på Långa bron

Under den svenska tiden och ännu på 1800-talet hade Helsingforsborna många husdjur, och många hus hade en ladugård på gården för korna. Kor gick även omkring på gatorna. På somrarna fördes djuren till Långa bron på morgnarna, där stadens herde hämtade dem och förde ut dem på bete vid stranden av Södernäs träsk i Vallgård. På kvällen förde herden tillbaka boskapen till bron, och var och en hämtade hem sin ko för mjölkning. På vintern bodde korna i ladugården, men gav ingen mjölk på grund av den skrala utfodringen.

År 1870 blev det för renlighetens skull förbjudet att hålla kor i Helsingfors. Eftersom den växande staden behövde enorma mängder mjölk och smör började man utveckla boskapsskötseln i Helsinge socken: nya koraser importerades från utlandet, stora ladugårdar byggdes och mejerier grundades. När en stor del av Helsinge socken anslöts till Helsingfors 1946 fanns det än en gång många kor i staden. Deras betesmarker ersattes dock snart av vägar, höghus och köpcentrum. På Helsingfors universitets marker i Vik finns fortfarande betande boskap, och utsläppet av den samlar stor publik på vårarna.

Bort med grisarna från gatan, kungen kommer!

På 1600–1700-talet fick svinen springa lösa på Helsingfors gator. De allätande grisarna sökte själva sin mat och blev på så sätt billiga i drift. När städerna så småningom blev snyggare började frigående grisar ses som en störningsfaktor, och rådet kommenderade upprepade gånger borgarna att hålla sina husdjur i schack.

I Helsingfors gavs en särskilt sträng order 1775, när kung Gustav III skulle komma på besök till staden. Kungens namnsdag, den sjätte juni, inföll under besöket, och han fick beundra den till hans ära festligt upplysta staden. Trots rådets ansträngningar lär han nog även ha fått se präktiga Helsingforsgrisar – förrymda svin kunde man nämligen stöta på gatorna i Helsingfors ännu hundra år senare.

Tidigare var grisarna mindre än i dag, hade långa ben och var långhåriga. Till färgen var de svarta, vita, ljusbruna eller spräckliga. Galtarna hade ibland stora betar. Den här gamla svinrasen, finskt svin, dog ut vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet, efter att mer produktiva utländska svinraser hade intagit svinhusen.

Kläden och lövkärvar

Får var tidigare viktiga i Norden, eftersom man här behövde varma ylleplagg. I Helsingfors fanns det får från första början, till och med av utländsk ras redan på 1550-talet. Kung Gustav Vasa ville nämligen att man i Finland skulle kunna producera fint klädestyg, och på hans befallning importerades tolv baggar och fem tackor till Helsingfors kungsgård från England.

Sommartid var fåren på bete, helst på en ö, där det inte var stor risk för rovdjur. Den bästa ullen fick man på vintern, och därför utfodrades fåren då väl med lövkärvar, det vill säga knippen som bundits av bladrika kvistar. Arkeologerna hittade överraskande välbevarade lövkärvar som fåren delvis gnagt på under sina undersökningar av resterna av en ladugård från 1600-talet på gården på Snellmansgatan 4–6 i Helsingfors centrum.

Helsingforstidningarna innehöll ännu i slutet av 1800-talet annonser om baggar som rymt från gården eller tackor som hittats på gatan. Numera kan man sommartid se får till exempel på Granholmen mitt i Gammelstadsfjärden, där de hjälper till att hålla landskapet på ön öppet.

Kyckling var en lyx

Lanthöns var också en vanlig syn på gårdarna i staden från och med 1500-talet. Det fanns knappt några större hönserier, och sommartid var det barnens jobb att leta ägg, eftersom hönsen gjorde sig reden i gömda vrår på gårdarna. I staden var det efterfrågan på höns framför allt inom överklassen, eftersom ägg var en viktig råvara i de bakverk som hörde till på ståndspersonernas matbord. Vid fina matbord kalasade man även på kyckling. Folket åt inte hönskött. Ägg åt man när de fanns att tillgå: ägg från vilda sjöfåglar på våren och hönsägg på sommaren, när hönsen värpte.

Hönsen försvann från de steniga gårdarna i Helsingfors i början av 1900-talet. I butiken var ägg dyra, och man åt dem inte ofta. Ägg och kyckling blev vardagsmat först när de stora hönserierna kom på 1960–70-talet, när kycklingproduktionen blev industriell.