Vart och ett av Gustav Vasas äldste son Erik XIV:s (död 1577) örlogsfartyg (skipzflotan) hade ett manskap på hundratals personer, som konsumerade mycket proviant, det vill säga mat och dryck. Manskapsstyrkan på den svenska flottan uppgick i sin helhet till cirka 8 000 personer under sjökrigen 1563–70. Det motsvarade invånarantalet i huvudstaden Stockholm. Flottan måste förses med proviant från våren till hösten. Information om provianteringen på örlogsfartygen får vi från 1500-talets fogderäkenskaper, som inkluderar räkenskapsmaterial som ger information om anskaffningen av proviant.
Räkenskaperna berättar att fartygsbesättningarnas kost bestod av öl, bröd och fisk samt i mindre utsträckning av kött, till exempel nötkött och fläsk. Den fisk som serverades var med en modern term inhemsk närfisk: strömming, gädda, lax, mört, sik, nejonöga och id. Även om man fick torsk i vattnen kring Helsingfors nämns detta inte i tidens räkenskaper. Det torde skvallra om torsksituationen och samtidigt även om läget i fråga om saltpulserna i Östersjön. Det fanns gott om strömming, och den fångades i synnerhet vid Finlands kust, men inte just på den estniska sidan. Brödet var så kallat skeppsbröd, det vill säga hårt rågbröd som stod sig bra. Sjömännen åt dessutom havregrynsgröt, ärter, bönor och ost, men det serverades även gås och får som eventuellt var reserverade för befälet.
Vatten kunde man inte dricka till sjöss, eftersom det snabbt blev dåligt. I stället serverades skeppsöl samt fogdeöl, som var lite starkare. Ölet var generellt ganska svagt, cirka 2–4 procent. Det gick åt mycket dryck, eftersom fisken och köttet var torkade eller saltade för hållbarhetens skull. Ättika användes också för inläggning. Det kalla klimatskede som rådde på den tiden gynnade hållbarheten, men ökade å andra sidan energibehovet och minskade skördarna.
Ett stort örlogsfartyg kunde vara självförsörjande på havet i upp till två månader, och man kunde skaffa påfyllning genom att fiska. Örlogsfartygens proviantering var dock en stor och geografiskt omfattande operation, som kunde genomföras med avsevärd snabbhet. Proviant skaffades även i Finland. Anskaffningar gjordes på Åland, i Åbo, Masko, Korsholm, Kjulo (Saris gård), Björneborg, Helsingfors och Näse gård i Pernå.
Mat samlades in från landsbygden till hamnar eller lastplatser och transporterades med små transportfartyg (fetalieskepp) från olika delar av riket till Stockholm och därifrån vidare till exempelvis Kalmar, en dåtida gränsstad. Kärnan i produktionen utgjorde kungsgårdarna i riket, det vill säga kronans storgårdar, men även bondebefolkningen och skärgårdsborna deltog. Borgerskapet fungerade i sin tur som förmedlare och befraktare. Att provianten behövdes i början av våren innebar en egen utmaning, eftersom det då fanns lite mat på grund av produktionscyklerna inom lantbruket. Fiskfångsterna var dock goda på vårarna.
Örlogsflottan var riktets största investering, och därför var provianteringen av den välskött: man ville säkerställa att besättningen var i funktionsdugligt skick. Arbetet på ett örlogsfartyg var fysiskt, vått och kallt. Det största hotet mot stora flottoperationer var dödligheten i sjukdomar. Orsaken till magsjukdomar stod ofta att finna i fördärvad mat eller dryck.
Maten och uppehället motiverade männen att söka sig till fartygen på vårarna och stanna kvar på dem. Att seglationssäsongen började var ett välkommet skede för sjömännen i skärgården efter den långa vintern.
Familjeöverhuvudena på gårdarna i skärgården gjorde dock inte nödvändigtvis själva krigstjänst – de behövdes framför allt som lotsar – utan den som gav sig av kunde vara en son, en bror eller kanske en utomstående avlönad ersättare. Desertering förekom också, i synnerhet när härar samlades ihop. Från Helsingfors var det till exempel lätt att rymma med den normala migrationen eller med en bondeskeppare och ansluta sig till arbetskraften på storgodsen i Estland. Rekryteringen, det vill säga militärens manskapsanskaffning, kompletterades med fångar från kapade fartyg. På de svenska fartygen, till exempel flaggskeppet Mars, tjänstgjorde till och med avlönade danska och tyska fångar som sjömän. Artilleriet var ett nytt vapenslag som blev vanligt vid sjökrig vid just den här tiden. Därför behövdes det fler kanoniärer och andra specialister, och nationalitet eller fosterland var inga relevanta begrepp på den tiden. Männen var mer eller mindre legosoldater utan hemland.
Mars, som hittades norr om Öland 2011, är ett unikt marinarkeologiskt forskningsobjekt i världen. Dokumentet på bilden är särskilt intressant, eftersom det berättar om den proviant som samlades in till Mars i maj 1564. Fartyget sjönk samma månad, så det är mycket möjligt att det finns rester av just den här provianten eller dess förvaringskärl i vraket.
