Sverige, Venedig och galärer på 1500-talet
Långa och smala fartyg som framförts med åror och segel har i Norden en historia som sträcker sig ända till vikingatiden. Medeltidens ledungsflottor i Finska viken var roddflottor. Egentliga krigsgalärer av medelhavstyp, fartyg som roddes eller framfördes med segel och var utrustade med kanoner, blev vanliga i Östersjön först på 1500-talet. Galärerna spelade en central roll i Sveriges sjökrig ännu i slutet av 1700-talet, i slutskedet av roddfartygens långa historia. Det fanns en roddflotta i skydd av Sveaborg ännu i början av 1800-talet, den sista i världen.
Enligt biskopen och kartografen Olaus Magnus började Gustav Vasa använda galärer på 1540-talet, när han började ställa i ordning skärgårdsflottan mot moskoviterna (Ryssland). Gustav Vasa hade som mest över 30 galärer. Han blandade sig även i byggandet av galärerna och gav i sina brev instruktioner om tekniska detaljer. Fartygens sjöduglighet på öppet hav, rörlighet och eldkraft förbättrades. Uppgifterna om ändringsarbetenas tekniska detaljer är knappa och osammanhängande, men de tyder på att kungen ville modernisera sina galärer med utvecklingen i Medelhavet som förebild. Sjökrigen förändrades i Medelhavet som en del av den så kallade militära revolutionen (military revolution), vilket även återspeglades i Norden. Det som åstadkom förändringen var att eldvapen blev en del av krigföringen.
Den ovannämnda förändringen gällde även roddflottan. Galärerna och framför allt den tunga versionen av dem (gallea grossa) blev det viktigaste krigsfartyget i Medelhavet på 1500-talet. Den nya renässansgalären skilde sig helt från sin föregångare från antiken. Till skillnad från triremerna hade den inte roddare i tre våningar, utan endast i en. Riggen på de nya galärerna bestod i stället för ett rektangelformat råsegel av ett latinsegel med diagonal form och ett försegel. Galärerna utrustades med kanoner.
Artilleriet revolutionerade inte bara markkrigen, utan även sjökrigen. Galärerna förvandlades från transportfartyg till taktiska krigsfartyg. Galärernas eld- och roddkraft ökades, och rörligheten förbättrades. De tunga galärerna och deras roddmanskap på två- eller trehundra män kunde transportera tillräckligt många kanoner för att galären skulle kunna strida mot de nya eldkraftiga segelfartygen och de moderna hamnbastionerna. Roddfartygens seglingsegenskaper förbättrades också för att öka rörligheten och manöverförmågan.
Resultatet var en effektiv och eldkraftig galleazza, renässanstidens krigsgalär, som redan påminde ganska mycket om ett örlogsfartyg. Vid relingen hade man monterat små kanoner, nickhakar, så att fartyget kunde skjuta bredsidor av ”lätt kaliber”. Det var nödvändigt med artilleri längs relingen ifall till exempel pirater skulle försöka äntra fartyget. Galleazzan utvecklades i Venedig, där det berömda varvet Arsenale blev Medelhavets ledande centrum för galärteknik. Galärbyggandet baserade sig vid Arsenale på standardiserade delar och en mycket välorganiserad produktion med serietillverkning. En galär kunde sättas ihop utomordentligt snabbt, på bara några månader, i Venedig och Genua och riggas och lastas på ett par timmar, vilket redan Olaus Magnus kände till. Det spreds även skildringar som innehöll tydliga överdrifter av bygghastigheten.
Gustav Vasa ville också bygga egna galärer enligt den nya modellen. Han ville bland annat förbättra sina galärers roddkraft genom att öka antalet roddare och ändra bänkordningen. Kungen började ställa i ordning sin galärflotta samtidigt som man vid Medelhavet gjorde betydande förändringar i galärerna. Arsenale stod även i övrigt i centrum för uppmärksamheten på just den tiden, av två orsaker. Varvsområdet, som på sin tid var världens största, utvidgades, och där verkade tidens ledande galärmästare Vittorio Fausto.
Spridningskanaler för galärkunskapen på 1500-talet
Hur spred sig då den tekniska kunskapen om galärer till Norden? Det är ont om källor som belyser frågan, men de som finns visar att det galärtekniska kunnandet spred sig även till Sverige på 1500-talet. Kunskapen spreds i huvudsak längs tre vägar.
Det viktigaste sättet att sprida teknologi i 1500-talets Sverige var att värva utländska experter. Vasatidens ”innovationscenter” var kungens kansli, dit experter på olika områden rekryterades från utlandet. Gustav Vasa anställde fartygsbyggare från Danzig, men kom det galärmästare ända från Medelhavet till Sverige? Enligt Olaus Magnus rekryterade kungen mästare från Venedig ”mot en frikostig ersättning”. Om man tänker sig den enklaste möjliga förklaringen, så lärde man sig lättast att bygga galärer genom att bjuda in en byggmästare till Sverige.
I Vasatidens Sverige arbetade italienska byggmästare på borgarna, och den italienska renässansens fortifikationslära spred sig genom dem till Norden. I Kexholm verkade bland annat Johan Baptista Brezzilesi 1586, och andra italienska byggmästare verkade också i riket. Med dem spreds även kunskapen om de nya galärerna till Sverige, eftersom det genom artilleriutvecklingen fanns ett samband mellan de tekniska förändringar som gjorts i galärerna vid Medelhavet och fästningsarkitektur. Man känner dock inte till att italienska fartygsbyggare har arbetat i Finland förrän i slutet av den yngre Vasatiden. På skeppsgården i Åbo byggdes såvitt veterligt galejor 1619 under ledning av italienaren Hieronymus Strozzi.
Att sakkunniga värvades från utlandet var en del av den förflyttning av kunnigt folk som var vanlig på Vasatiden och framför allt under Gustav Vasas tid. Spridningen av innovationer hade också del i detta. Kungen flyttade borgare från Åbo och Ekenäs till Helsingfors och ramsågsbyggare över Bottniska viken till Finland. Varvsarbetare förflyttades med mobila varv. Att skeppsbyggmästare från Venedig förflyttades från Stockholm till Finland passar också in i den här allmänna bilden.
Under Johan III:s tid vid makten (d. 1592) skedde kulturutbytet och överföringen av teknologi även genom diplomati samt genom förmedling av utländska och inhemska delegationer. Under Johan III:s tid hade Sverige goda relationer till Spanien, som var en betydande galärstat. Johan och Filip II hade även ett kortvarigt samarbete inom flottpolitik. Johan hade för avsikt att överlåta svenska fartyg till Spanien för att användas i kriget mot Nederländerna. Samarbetet blev dock kortvarigt. Johans galärflotta omfattade cirka 30 fartyg. Venedig, Spanien och Turkiet hade cirka 75–150 galärer.
Kunskapen om innovationerna, och varför inte även om galärerna, spred sig likaså med handeln. Fjärrhandeln i Venedig hade motvind på grund av konkurrensen på Atlanten och det avbrott i handeln med Levanten som Turkiet hade åstadkommit. Republiken sökte handelskontakter allt längre bort. I det här skedet sträckte sig dess merkantila verksamhet för första gången även till Polen och Sverige. Att virket minskade i republikens eget område bidrog för sin del också till att handeln riktades mot norr. Man skickade till och med forskningsexpeditioner till kusterna i Afrika och Norge. Syftet med dem var att söka efter en handelsrutt österut, och republiken Venedig planerade till och med en kanal till Röda havet. Sverige hade dynastiska och kulturella förbindelser till Polen genom tronarvingen Sigismund Vasa och därigenom en handelsförbindelse till Venedig. Johans hustru Katarina Jagellonica var av ätten Sforza från Milano.
Den fjärde spridningsvägen för tekniska kunskaper under Vasatiden var trycksaker. Under renässansen började en ny, viktig teknisk innovation användas i Europa – tekniska ritningar, diagram, redogörelser och modeller. Den italienska fästningsteoretiska litteraturen spreds även till Sverige. Manualer (partison de fondo) för galärbyggande började publiceras i slutet av 1400-talet. Av Gustav Vasas korrespondens framgår att ritningar, modeller och kartskisser användes för att åskådliggöra tekniska detaljer. Det berättas att han gav sin holländska skeppsbyggare, mäster Adrian, råd med hjälp av schabloner (skamplunor). Ännu på 1500-talet gjorde svenskarna veterligen inte själva studieresor till Medelhavet för att skaffa sig galärtekniska kunskaper.
Det förekom inte mycket aktiv personlig informationsanskaffning från det protestantiska Sverige i det katolska Italien, eftersom största delen av studieresorna gick till de protestantiska universiteten i de norra delarna av Tyskland, såsom Wittenberg. Det finns dock en svensk som vistades i Italien och dessutom var naturvetenskapligt och tekniskt orienterad. Det var Johan Skytte, som tillbringade flera år i bland annat Neapel. Hur mycket galärrelaterad information som förmedlades av denna tekniskt intresserade lärde, som verkade vid kungens kansli, är dock höljt i dunkel. Säkert är att han såg galärer när han vistades i Italien och antagligen även färdades med dem och på basis av detta kunde ge råd om byggandet av galärer när han återvände till hemlandet.
Peter den store tar galärerna till Finska viken igen
Under stormaktstiden användes inga galärer, och de förlorade sin betydelse i över hundra år. Den kunskapstradition som införskaffats under Vasatiden bröts när den svenska galärflottan förföll i slutet av 1500-talet. Galärer dök upp på Östersjön igen i början av 1700-talet. Den här gången var det ryssarna som var initiativtagare.
Peter den store grundade 1703 en stad som bar hans namn och en flottbas i anslutning till den i Kronstadt. Kärnan i den ryska Östersjöflottan bestod av galärer. Tsaren tog från sin rundresa i Europa med sig 750 experter på olika områden till Ryssland.
Källor
Glete, Jan: Vasatidens galärflottor. Teoksessa Norman, Hans (red.) Skärgårdsflottan. Uppbyggnad, militär användning och förankring i det svenska samhället 1700–1824. Falun 2000.
Huhtamies, Mikko. Labyrinth of War – Archipelago fleets and society in early modern Gulf of Finland (1520–1809). International Journal of Maritime History Vol 26. No 3 (August 2014).
Huhtamies, Mikko. Kelluvat armeijat. Saaristolaivastot 1700-luvun Suomenlahdella. Historiallinen Aikakauskirja 2/2011.
Huhtamies, Mikko. Olaus Magnus ja kaleerit. Erään kartografisen yksityiskohdan kulttuurimaantieteellis-historiallinen konteksti. Terra. Maantieteellinen aikakauskirja. 2011: 123: 1.
Huhtamies, Mikko. Pohjolan Atlantis. Uskomattomia ideoita Itämerellä. John Nurmisen Säätiö 2014.
Konstam, Angus. Renaissance War Galley 1470–1590. Oxford 2002.
Lane, Frederic C. Venice. A Maritime Republic. Baltimore 1973.
Norman, Hans (red.) Skärgårdsflottan. Uppbygnad, militär användning och förankring i det svenska samhället 1700–1824. Falun: Historisk media.
