Medeltida farledsvisare
Det har funnits lotsar, det vill säga styrmän, på Sandhamn så länge som handelsfartyg har färdats på dess vatten. De första skriftliga omnämnandena om Sandhamns lotsar härstammar från början av 1500-talet. Det finns dock mycket äldre uppgifter om dem från andra ställen i landet. På Åland levde lotsen Peder Styreman, som nämns i en källa från 1431. Hans ställning var mycket viktig på riksnivå, eftersom rutten via Åland förenade Sverige och Finland. I medeltida källor nämns också ledsagare. En källa från 1419 berättar att Lasse Ledsgare agerade i Reso. Att ledsaga innebar att följa en viktig person tryggt till sjöss men också på landsvägar. Det var farligt att resa på land och till sjöss. En nyare benämning än styrman är lots, som börjar bli vanligare i olika källor först på 1670- och 1680-talet. En milstolpe i lotsningsverksamhetens långa historia är den riksomfattande lotsordningen som utfärdades 1696 och som gav lotsväsendet etablerade former och föreskrifter. Jag använder nedan benämningarna styrman och lots i samma betydelse.
Drumsö, Sandhamn och Degerö lotsar
Den första lotsen på Sandhamn som nämns i källor är Erik i Sandhamn, som bodde på ön med sin familj. Ståthållaren på Viborgs slott, Erik Tureson, berättar i ett brev från 1507 att han inte kan nå en enda stad i Finland med sina skepp utan Erik-lotsens hjälp och konstaterar att Erik är den enda tillförlitliga lotsen i området. Det framgår av brevet att Erik hade försvunnit från sin ö med en borgare från Stockholm, Valter, och ståthållaren misstänkte att han hade tagits i tjänst hos fienden, det vill säga danskar. Erik hade nämligen försvunnit spårlöst. I synnerhet fienden var beroende av lotsar till sjöss och till och med tvingade lotsar till denna uppgift.
Vid den tiden pågick jutefejden (1501–1512), det vill säga ett sjökrig mellan Sverige och Danmark, och Kalmarunionens slutstrid på Finska viken. Sverige höll på att utträda ur det nordiska statsförbundet, vilket Danmark försökte hindra genom att förstöra Finska vikens kust och kapa hansaskepp som var på väg till Tallinn. Danmark och Hansan var i krig med varandra och, om vi kan lita på källorna, striderna med eggvapen till sjöss var mycket brutala. Det fanns ännu inte skeppskanoner, vilket innebar att det huvudsakliga syftet var att döda fiendens besättning (och passagerare).
Systematisk information om lotsar – dock spridd i olika källor – finns från och med 1540-talet, då Gustav Vasa skapade en förmodern stat genom att koncentrera centralförvaltningen och rikets huvudbokföring till Stockholm. De övriga städerna i riket var underställda Stockholm. Sjötransporter förutsatte lotsar. Av Helsingfors nuvarande stadsdelar fanns det lotsar förutom på Sandhamn även på Drumsö och Degerö.
Styrmän var förmögna
Styrmän var i genomsnitt förmögnare än de övriga bönderna i Helsinge socken. Lotsar beskattades inte. Under den senare hälften av 1500-talet fanns det vid sidan av den årliga jordskatten nästan årliga, tillfälliga hjälpskatter, som dock blev permanenta. Dessa skatter användes för olika ändamål, till exempel för proviantering och utrustning av flottan. I början av 1600-talet fick lotsarna på Degerö utöver skattefriheten tre tunnor spannmål i årsarvode. Detta var ett märkbart tilläggsskydd under nödåren i det kalla klimatet. Lotsar hade lantgårdar, som oundvikligen måste skötas av den övriga familjen, eftersom jordbruksarbetet och sjöfarten var samtidiga säsongsarbeten. I synnerhet var vårar och höstar bråda tider inom båda branscherna.
Lotsars ekonomi var decentraliserad med tanke på risken: utöver fraktbefordran stöddes deras ekonomi av jordbruk och fiske, fågeljakt och säljakt. Dessutom har vrakgods som drivit på stränderna alltid haft en stor betydelse i skärgården. Bönderna i inlandet hotades av nödåren och risken för krigstjänst, lotsarna av skeppsbrott men även av risken för att dö i en sjukdom som spriddes med trupptransporterna. Risken för dödliga sjukdomar var nämligen mycket stor under krigstiden i början av 1600-talet. Ytterligare en tredje fara kastade sin skugga över livet för lotsarna i ytterskärgården, då fiendens flottor rörde sig vid kusten, plundrade och förstörde minst tre gånger: under jutefejden och kriget mellan Sverige och Ryssland (1555–1557), då Kungsgården i Helsingfors förstördes, samt år 1577 då tatarer anföll Nylands kust längs is och förstörde byar i Helsingforsregionen. Av lotsbyarna plundrades Drumsö och Degerö. En nämnvärd detalj är att tatarerna stal ett segel från Degerös lots.
Enligt en längd över boskaps- och utsädespenning från 1624 hade två lotsar på Degerö, Hindrich Erikson och Erich Philipusson, många husdjur. Den förstnämnda hade flest: två hästar, elva kor i olika åldrar, 18 får och två svin. Hans Larsson och Markus Sigfridson på Sandhamn hade något mindre. Odlingarnas storlek på vardera ön var 2,5 tunnor. Detta motsvarade en åker på cirka en hektar.
Citatet om lotsar ur stadslagen i början av texten berättar hur stort ansvar en lots hade. Med tanke på den allmänna kontexten är det dock inte trovärdigt att lotsar skulle ha dödats efter en grundstötning. Lotsar behövdes och man hade inte råd att mista dem. Den medeltida lagen var inte tvingande utan rådgivande, såsom Heikki Ylikangas har konstaterat. Dessutom var det mycket vanligt att även allvarliga brott förlikades inom släkter mellan offret och de skyldiga. Dråp kunde sonas med pengar.
På medeltiden fanns det ännu inte några skriftliga ruttguider för Helsingfors vatten. År 1644 publicerades den första tillräckligt noggranna ruttguide som också omfattade Helsingfors vattenområden, Johan Månssons sjöbok ”Een Siö-book, som innehåller om siöfarten i Östersjön”. Sjömän kunde nu försöka färdas till Sandhamn mellan Skanslandet och Vargön med hjälp av guiden:
Här ifrå löper man Nord til wästan åth Sandahampn een half mijl, emellan twenne höga Holmar in genom itt smalt Sund, och sätter ther innan före på Fiälen på 18. Eller 16. Fampner. Styrmansgärden ligger strax ther östan före.
Med moderna ord färdas man norrut väster om Sandhamn en halv mil mellan två höga öar (genom nuvarande Gustavssvärd) och stannar där vattnets djup är 16–18 famnar.
Helsingfors tidiga lotsby flyttades så småningom söderut när kusten blev grundare, staden flyttades och skeppen blev större. Lotsarna flyttade från Sandhamn till Skanslandet och därifrån till den nuvarande platsen, Gråharas lotsstation. Den inre Vrakholmen användes också av lotsar, men senare flyttade Finlands sjöhistoriska museum dit för en tid.
Källor och litteratur
Diplomatarium fennicum: DF 1561, DF 2017, DF 5682, DF 5257
Fogderäkenskaper: KA 3628c:135.
Svenska Academins Ordbok (SAOB).
Kung Kristoffers landslag 1442. Översättning från fornsvenska till finska av Martti Ulkuniemi. Vasa 1978.
Kuisma, Markku. Helsinge sockens historia II. Från tillkomsten av det gamla Helsingfors till Stora ofreden 1550–1713. Vanda stad 1990.
Lähteenmäki, Aina. Lots -och Fyrväsendets i Finland Historia Intill år 1808. Sjöfartsstyrelsen, Helsingfors 1947.
Månsson, Johan. Een Siö-Book som innehåller om sjöfarten i Östersjön af Johan Månsson Stockholm 1644. Namn och bygd Årg. 13, 1925, Häfte 5.
Niitemaa, Vilho 1965. Suomen keskiaikaiset luonnonsatamat. Turun Historiallinen Arkisto 17.
Ylikangas, Heikki. Gustav Vasa och hans fiender: från Kristian II till Nils Dacke. Siltala 2021.
