Kustnavigering och öarnas trädbestånd
Navigeringen bestod från medeltiden fram till 1800-talet av landskapsnavigering, där positionen fastställdes utifrån objekt vid kusten och med hjälp av lod. Kompass behövdes för att korsa stora havsområden, men på Östersjön behövde man inte färdas särskilt långa sträckor utan att se någon stor ö eller kusten. Om ingen ö eller kust syntes till kunde man sluta sig till dess existens utifrån de moln som höjde sig ovanför jorden.
De viktigaste riktpunkterna vid kusten var öarna, som identifierades utifrån sitt utseende. Öarna fick i allmänhet även namn som gjorde dem lättare att identifiera. Perspektivet var alltid utifrån havet. Den viktigaste och ofta enda grunden för namngivningen av en ö var dess trädbestånd. Utanför Helsingfors finns fortfarande Stora Enskär, Tallskär och i närheten av den Märaskär, som även har hetat Skogskär, Björkholmen, Svartholmen, Lövö, Granö och Rönnskär. Före broarnas ankomst rörde sig segelfartyg med sina master i Helsingfors inre skärgård, och därför hade en inre ö som Lövö betydelse för navigeringen: på 1700-talet visade den vägen till Bredvik och dess tegelbruk samt till Alberga gård. Björkholmen, som hör till Drumsö, hade samma betydelse. Den visade vägen till Drummensös byvik, som låg i den norra delen av ön. Trädbeståndet berättade även att det fanns virke på ön. Statsmakten förbjöd i allmänhet, eller försökte förbjuda, avverkning av trädbeståndet på de öar som var viktiga för navigeringen.
Strandklippornas färg
Öar namngavs även utifrån sitt utseende. Blåbärslandet har fått sitt namn av klippornas mörka färg. Någon annan tolkning är osannolik, eftersom bärnamn, med undantag av jordgubbe, förekommer mycket sällan i namn på nyländska öar. Blåbärslandet var en viktig etapp och korsningspunkt om man var på väg till Gammelstadsviken samt österut i riktning mot Tammelund och Degerö. Den nämnda tolkningen stöds även av att Blåbärslandets namn också har förekommit i formen Blåbergslandet.
Högholmen eller Korkeasaari har också den fått namn efter sitt utseende. Drummensö har enligt en tolkning fått sitt namn efter det vikingatida keltiska ordet drum, som betyder moränås. Också i det här fallet är det fråga om en riktpunkt i form av en ås som tydligt kan urskiljas från havet. Det har även föreslagits att ön skulle ha fått sitt namn av ordet Drumber, som är ett öknamn och betyder fet man. Att en ö namngavs utifrån ett öknamn var mycket ovanligt och inte till någon nytta vid identifiering av ön. (Se Drummensös eller Drumsös tidiga historia.)
Även Miölö (Mjölö) har fått sitt namn efter utseendet, det vill säga de mjölaktigt ljusa strandklipporna. Miölö nämns i det här namnformatet redan 1530. Tolkningen stöds även av den första svenska sjökartografen och seglingshandboksförfattaren Johan Månssons beskrivning (1644) av ön: een Öö som kallas Miölöö, hon är öfwerwäxt medh jämpn skogh och omkring medh en hwijt Steenstrand (ön är täckt av jämn skog och en vit stenstrand). Öns namn passar bra in på det som ovan nämndes om navigering. Kaptenen kunde på basis av namnet identifiera ön på styrbords sida när han närmade sig Helsingfors. På den norra sidan av ön fanns en viktig yttre redd eller ankarplats, där fartygen väntade på rätt vind för att ta sig in till staden. Torra Mjölö, som ligger intill Mjölö, har fått namnet Skarp Mjölö – en benämning som fastställer att namnet Miölö eller ön i sig själv inte har något med spannmålsmjöl eller malning att göra.
Den nuvarande lots- och fyrön Gråhara, Gråharu eller Harmaaluoto, där det redan på 1640-talet fanns en båk eller oupplyst identifikationsfyr, har fått namn efter klippornas färg. Johan Månsson beskriver den med orden ”een rund gråå Bergklippa, som kallas Grååharun.” Gråsälsbådan (på finska Halliluoto), som ligger väster om den och är viktig för navigeringen eftersom den är det första skäret när man kommer från öppet hav till Helsingfors, har likaså tidigare hetat Gråsiälsbådan (på finska Harmaahyljekari), men formen Gråskärsbådan (på finska harmaakari) förekommer också. Ön har även i det här fallet namngetts på basis av utseendet, men även med utgångspunkt i säljakt. Namn kan även vilseleda. Ursprunget till namnet Rysskär (1739), som ligger i närområdet, finns i ordet rys och har senare ändrats till Rysäkari på finska.
Funktionsbaserad namnförklaring
Öar namngavs även utifrån den verksamhet som anknöt till dem eller utifrån någon annan viktig betydelse som de hade för sjöfarten, till exempel säljakt. Norr om Drumsö finns Svedjeholmen. Den ö som numera heter Skanslandet hade tidigare namnet Träskholmen. Ön var en plats där sjöfarare hämtade vatten och där det även fanns en skyddad hamn på den norra sidan av ön. Det finns en ö med samma namn vid Porkala udd, och det finns en sötvattenssjö även på den. Träskö bytte på 1700-talet namn till Båklandet efter den båk som byggts på ön. I slutet av 1700-talet hette ön Skanslandet efter de befästningar som byggts på ön. På 1800-talet fick ön på grund av vallarna namnet Vallisaari på finska. Båken och vallarna underlättade naturligtvis även identifieringen. Kalvön i den norra delen av Kronbergsfjärden bytte på 1750-talet namn till Vrakö. Ön användes som slutförvaringsplats för vrak. På Vrakö fanns senare Finlands sjöhistoriska museum.
Busholmens namn kommer från bus eller buse, som avser ett medeltida fartyg. Det finska namnet Jätkäsaari är en förvrängning av nyare ursprung och på sätt och vis alltså en felöversättning. Namnet på den närbelägna Sandviken syftar på den för ankringen viktiga informationen om sandbottnen. Det finns få namn med prefixet bus-, men i Ekenäs yttre skärgård finns en annan ö vars namn börjar på bus-, nämligen Busö. Den är en gammal lotsö och hamnplats.
I Finlands skärgård finns många öar med prefixet skepp-, skut-, båt eller kogg-. Namnen visar att de har varit gamla ankarplatser. Söder om Träskö finns Kuggö, och på den östra sidan finns Kuggsund. Namnen syftar på kogg, ett medeltida fartyg. Träsköområdet är en gammal hamn.
Vargön är ett historiskt namn. Själva ön hade ingen betydelse för identifieringen. Varg betyder i det här sammanhanget sjörövare. Området Vargön–Skanslandet var mycket passande för den här verksamheten, eftersom de trånga sunden intill rutterna passade bra för sjöröveri: det var mycket trafik. Det ovannämnda stöds i viss mån av det faktumet att Ulfsö, som tidigare hette Wolff (se artikeln Sjörövarö utanför Helsingfors), ligger mittemot Vargön på den estniska sidan. Vargön och Wolff, som ligger vid ett smalt ställe i Finska viken, har varit en lämplig plats för kapningar.
Platser har inte bara fått namn efter sjöröveri, utan även på basis av handel. Ute i öppna havet utanför Sibbo finns Kremaröarna. Kremare betyder försäljare. Via ögruppen gick en havsrutt från Estland. På öarna har man lossat gods från fartygen och flyttat över det till mindre fartyg. Dessutom har handel idkats. Kremaröarna ligger i havsområdet mellan de två städerna Borgå och Helsingfors och befann sig en gång i tiden utanför bådas tillsyn och omedelbara ekonomiska intressesfär. På 1730-talet försökte man till och med grunda en handelsstad på Fagerö i Sibbo (se artikeln Sibbos Atlantis).
Objekt utanför rutterna namngavs mer fritt. Ett exempel på detta är Väster- och Östertokan, två öar som ligger i öppet hav öster om Mjölö och som har fått särpräglade namn. Andra namn av samma typ är Svarta och Torra hästen, som ligger österut. De bildar en tydlig port och är därför lätta att identifiera.
Namn som beskriver sund
Sunden som leder in i staden fick namn efter utseendet. Den ena huvudfarleden till Helsingfors gick mellan Ugnsholmen och Stora Räntan och var känd under namnet Ungmundssundet eller Uuninsuunsalmi på finska. Sundet är smalt, och på den ena sidan finns Ugnsholmens flata strandklippor och på den östra sidan Stora Räntans höga klippor. Stora Räntan har tidigare hetat Båkholmen (1775, även Stora Räntan 1736). Den ena huvudinfartsleden till staden gick genom det nuvarande Gustavssvärdssundet. Johan Månsson hade inget namn på sundet. Han skildrar ankomsten till Kronbergsfjärden på följande sätt:”Här ifrå löper man Nord til wästan åth Sandhampn een halff mijl, emellan twenne höga Holmar in genom itt smalt Sund, och sätter ther innan före på Fiälen på 18. Eller 16. Fampner. Styrmansgärden ligger strax ther östan före”. Styrmansgärden tarkoittaa tässä mielestäni Vallisaaren luotsitupaa (gärden po. gården).
Sjöolyckor som namngivningsgrund
Kobbar och skär har fått namn efter kaptenerna på de fartyg som har förlist, fartygens hemort och deras last. Dessa namn har även en historisk betydelse och en betydelse som anknyter till den lokala muntliga traditionen. De är historiska platser. Utanför Helsingfors finns Gustav Adolfs grund, som har fått namn efter det örlogsfartyg med samma namn som sjönk på platsen. Det fanns utmärkt redan på Gustav af Klints karta från 1780-talet. Mathiesenbådan vid Gråskärsbådan utanför Helsingfors fanns med ännu på 1800-talets kartor. Mathiesen var kapten på Johan Sederholms fartyg S:t Johannes, som seglade på grund 1759 (se artikeln Sederholms fartyg S:t Johannes).
Vid Porkala finns flera grund som har fått namn efter betydande skeppsbrott. Bergensgrund är en grynna, där det norska fartyget Concordia från Bergen seglade på grund hösten 1753. Fartyget var ett nytt, stort, tremastat ekfartyg, som Helsingforsborgarna köpte och reparerade åt sig. Fartyget fick det nya namnet Augustin Ehrensvärd. De närbelägna Lybeckshällarna syftar på den plats där ett fartyg från Lübeck förliste. Juktenskobben är i sin tur en kobbe där ett okänt fartyg i slutet av 1700-talet sjönk med en värdefull last av juftläder (se artikeln Juftläder, Europa och Helsingfors).
Det fanns inga byggda riktpunkter vid den nyländska kusten förrän på 1700-talet, och även då reste de sig knappt över silhuetten av det skärgårdsaktiga Helsingfors. På den estniska sidan var läget ett annat. Sankt Olavs kyrka och Domberget fungerade som riktpunkter när man kom till staden och var till stor hjälp för Helsingforsskepparna.
Källor
Helsingin kadunnimet. Toinen korjattu painos. Helsingin kaupungin julkaisuja 24. Helsinki 1981.
Hornborg, Eirik. Helsingin kaupungin historia II, ajanjakso 1721–1808. Helsingin kaupunki 1950.
Huhtamies, Mikko. Hylkytavaran huutokaupat 1700-luvun puolivälin Helsingissä – Mikä laivoissa maksoi ja mitä haaksirikkodokumentit kertovat epäsuorasti itse onnettomuudesta? Nautica Fennica 2020.
Huhtamies, Mikko. “Kolme mailia Helsingin pookista merelle”. Onnettomuus ja onni. Kauppalaivojen haaksirikot ja pelastustoiminta Itämerellä 1600–1800-luvuilla. Historiallisia Tutkimuksia 279. SKS (2019).
Månsson, Johan. Een Siö-Book. Som innehåller Om Siöfarten i Östersiön aff Johan Månsson. Stockholm 1644. Med efterskrift, ortnamnsregister, ordlista och sjökort utgiven av Herman Richter. Namn och Bygd. Häfte 3.